Då var det dags att gå över till andra sidan. Hade satt upp
några mål som skulle nås innan femtioårsgränsen skulle överskridas. Ett sådant
mål var att lära mig att crawla tvåhundra meter.
Klarar tjugotvå meter. Det handlar om att kunna andas och
det tar tydligen tid att lära sig.
Tog en joggingtur genom stan igår. Hardebergaspåret,
stadsparken förbi Grand Hotell upp genom Botan och hem igen. Vintern var lång
och nu verkade det som om alla skulle ta igen det på en och samma gång. Både
buskar och människor. Fint.
Känner mig lite förföljd av FN´s säkerhetsråd. Passerade
Grand Hotell och sprang rakt in i en grupp säkerhetsvakter. Inte direkt några
småglin. Skulle på en vigsel ute i Dag Hammarskjölds Backåkra dagen efter och
självklart var FN´s säkerhetsråd tvungna att åka dit. Excuse me, maybe you can take a breake for
twenty minutes? Ok? No?
Ett annat mål som skulle nås innan femtio var att skriva den
berömda romanen som världen ovetandes gått och väntat på. Det blev ett halvt
epos om en anonym manlig femtioåring som skulle gå en kombinerad simskola och
sorgegrupp. Båda grupperna handlar om att lära sig att andas. Självterapeutiskt
sökande efter någon sorts manlig identitet i en femtioplustillvaro. Wohoo…
spännande.
Bärande tanken var att mycket i grunden handlar om sorg. I episka
dimensioner tillbaka till universums gryning med det förlorade paradiset har
det talats om skam och skuld och hur den på något sätt behöver sonas. Men tänk om det i grunden även handlar om
sorg? Brustna relationer tenderar att generera sorg. Och att det är den sorgen
som en manlig femtioplussare har lärt sig att förhålla sig till när man kört
bilen utan tak, köpt El-gigantens största platt-TV och baxat hem badtunnan och
ställt den bredvid komposten.
Om inte är en kombinerad sim och sorgegrupp klockrent. Det
borde det vara.
Avicci 1998-2018
Tried carrying the weight of the world
But I only have two hands
Hope I get the chance to travel the world
But I don’t have any plans
Wish that I could stay forever this young
Not afraid to close my eyes
Life’s a…
Dags för uppbrott är det i alla fall. Byter tjänst och
istället för att svänga vänster vid Munkhättegatan kommer jag svänga höger. Det
verkar som om min väg genom Svenska kyrkan blir i Malmö förort om kroppen orkar
och Herren dröjer. Fosie församling som sträcker sig från Rosengård ut till
Oxie och ner till utfarten till Vellinge.
Även om det inte är någon tävling så kommer alla kyrkor i Malmö
alltid att se upp till Fosie kyrka eftersom den är byggd på Malmös högsta
punkt, 37 meter över havet. Tänker även att på uppståndelsens dag kommer man
nog stå först i ledet bland Malmös kyrkor om det visar sig att tanken på
uppståndelsens morgon kommer från öster skulle visa sig vara riktig.
Men nu är det ju ingen tävling.
Imorgon återkommer orden ”en kort tid” evangelietexten sju
gånger. Gillar man tal så landar man i den paradoxala insikten att den korta tiden
är oändlig.
Hej då, vis ses på andra sidan.
Ljuvliga ungdom
När jag var barn, var jag sorgfri och glad, då levde
jag lycklig var dag. Än kan de lyckliga dagarnas rad, skänka åt minnet behag. //:
Ja, ljuvliga ungdom, Dig har jag kvar, som värme i hjärtat på äldre da´r.://
Salig dag när i ungdomens vår jag fann en vän, fann
kärleken. Var gång min tanke är ute och går, minns jag den dagen igen. //: Ja,
ljuvliga ungdom, Dig har jag kvar, som värme i hjärtat på äldre da´r. ://
