Askonsdagens krussidullbefriade budskap: Kom ihåg, o
människa, att du är stoft och att du åter skall bli till stoft. Omvänd dig och
tro evangelium.
Brutalrealism.
På onkologen är det mycket som ställs på sin spets.
Jag får ibland en glimt av det vid köksbordet. Då människan ställs inför den
avskalade frågan: Vad är det som är viktigt för dig här och nu?
Förundras till och från hur destruktiv denna
tillvaro ter sig för många. Än mer förundrad är jag dock över hur mycket gott
som sätts i rörelse bland människor som kommer upp vid sidan och går med ett
stycke på vägen. Esto Mihi, kärlekens väg, så här 2000 år senare.
Askonsdagen sätter agendan för fastan. Gör det
enklare, skala av, skapa utrymme och sakta ner för att överhuvudtaget få
möjlighet att ställa frågan som man anar: Vad är det egentligen som är viktigt
här och nu?
Jag är hellre askunge än skitunge. De högfärdiga och
synnerligen dryga styvsystrarna som infernaliskt kämpade för att passa in, men som
aldrig gjorde det när det verkligen gällde.
Tror dock inte att det bara var styvsystrarna som
kämpade med tillhörigheten. Det brottades även askungen med. Men att friheten inte
kom med försöken att passa in utan att det handlade om att skons rättmätige
ägare till slut blev funnen.
För man kan ställa sig frågan vem som de egentliga
tiggarna. Kvinnan vid katedralporten eller människorna inne i katedralen.
Man kan också ställa sig frågan vad katedralen egentligen
består av. Är det kvinnan vid porten eller är det den stenhög hon lutar sig
emot.
Keltiskt ordspråk: Om du inte ser Kristus i tiggaren
lär du inte heller finna honom inne i katedralen.
Och jag som tycker det är jobbigt att passera
tiggarna. Varje gång.
