Ersta den 30/1 1965
En mycket äkta smålänning skulle visa sitt landskaps sevärdheter och skönhet för en god vän, som hade sina bopålar nedslagna i den bördigaste skånska slättmylla, man kan tänka sig. Nu hade denne trygge slättens son gjort en resa och under denna hade han också besökt sin gode vän, smålänningen, som livnärde sig av samma jordens hantering. Det är väl begripligt, att han, som var van vid att skåda ut över stora, böljande sädesfält, inrutade av pilevallarnas knotiga stammar, inte kunde bli nämnvärt imponerad av de småländska åkerplättarna, som låg inklämda mellan svart skog och steniga, torra enebackar. Men för att i någon mån rehabilitera sig själv och sitt landskap, beslöt smålänningen att ta sin medbroder upp på Smålands Taberg, i den trygga förvissningen, att make till utsikt inte kunde uppbringas söder om skånegränsen. – När de två vännerna en stund hade beundrat den milsvida, mörka skogsmattan, i vilken glimmande vattenblänk låg utströdda, sa´ skåningen – mest för sig själv: ”Det är nästan, som när vi därhemma står vid pilevallen och ser ut över havet…” Men då rann sinnet på smålänningen, som kanske hade ett lättflyktigare blod än sin södra granne, och han fyrade av: ”Vi ser längre än till havet härifrån.” Det var ju onekligen ett strå vassare , men hur skåningen än ansträngde sina ögon, kunde han inte se skymten av en havsvik och uttryckte därför vissa tvivel på att vännen skulle ha så pass mycket bättre synförmåga, än han själv. Med något av småländsk finurlighet kom svaret: ”Jo, vi ser ända till solen härifrån.” –
Där slutar historien. Förmodligen fortsatte väl det vänskapliga landskapsgnabbet. Vi kan väl antaga, att skåningen kunde säga, att man även nere på slätten kunde se ända till solen, om man bara såg åt det hållet. Och det måste givetvis vara förutsättningen.
Kanske har vi upplevt, vad det vill säga att vara innestängd i en återvändsgränd. Man kan inte gå åt något håll. Man kan inte företaga sig något. Man kan inte vidtaga några åtgärder för att bryta sig ut ur sin svåra belägenhet, därför att allt har redan prövats. Vi är nära att uppgivas under arbetstyngden i karg och stenbunden mark. Eller står vi ännu på våra hemägor och skådar ut över stora, mörka vatten och försöker skjönja den främmande kusten, innan vi stöter ut från land på den seglats, som vi det, vi en gång måste göra. Eller vi står på vår slingrande livsväg och frågar: Vad skall visa sig bakom nästa vägkrök? Vad skall hända imorgon? Vad skall månne proven, som togs idag, ge för besked? – Och dock!! Över både enebacke och pilevall, över både sjukdomsoro och arbetstyngd välver sig en öppen himmel.
De som skåda upp till HERREN, stråla av fröjd.” Psalt. 34:6. ”Ingenting för mig”, menar mången och låter blicken gräva ner sig i nödens slit och sjukdomens ovissa utveckling. Och så går man miste om glädje mitt i sorgen och frid under oron. Förutsättningen är ju att skåda upp till HERREN. Det är ej en nödutväg utan den enda Levande Vägen, som går genom nöd och förgängelse.
Eder tillgivne Einar Göth
