Ersta den 12/2 1965
Jag satt vid skrivbordet i mitt arbetsrum på sjukhuset en förmiddag den här veckan, precis som jag brukar göra varje dag. En obeslöjad vintersol sken in genom fönstren. Men jag såg det inte. Jag hade ett arbete, som jag ville få färdigt, men det hade sina hakar, som bromsade upp. Medan tankarna var fullt sysselsatta med ett problem, steg väl blickarna bort till motstående vägg, där en bild av den Korsfäste finns. Men tankarna knuffade undan alla synintryck och jag såg utan att se. Men när en lösning på problemet började skönjas och jag under bråkdelen av en sekund stod på tröskeln till synmedvetandet, anade jag en stor korsskugga, som snuddade vid den Korsfäste. Det var inte den vanliga typen av kors, utan ett, som var format som ett T, ett s.k. Antonius-kors. Ögonblicket efteråt såg jag ju, vad det var: skuggan från fönstret, som överst har en hel ruta och nedtill två fönsterhalvor. Jag har inte tänkt på den där skugga förut, men varje gång jag kom in i rummet denna solljusa dag, sökte blicken det där korset, som, allteftersom solen rullade fram öster-söder-västerut, vandrade sin väg över golvet, tills solen försvann och dagen var slut.
Var och en har sitt kors att bära. Och hurudant det nu än är beskaffat, om det är sjukdomens kors, som pressar till jorden eller det är arbetsbördans, som får oss att digna, eller om det är störda relationer till någon, som vi är beroende av och som kanske står oss nära, som skaver vårt sinne och stjäl vår kraft, så är dock korset alltid nöd. Ibland ligger nöden över oss på et sådant sätt, att våra blickar sugs fast vid vårt kors´ svarta slagskugga och frågan kommer som ett nödrop: Hur skall jag orka?! Men om vi vände oss om, skulle vi se, att Guds nåd lyste över oss som ett ymnigt solsken.
Låt oss, så länge Guds nåd lyser över oss, vandra den väg, som mitt ”fönsterkors”, Antoniuskorset, går varje ny solskensdag. Vi måste börja med att lägga ned vårt kors inför Kristi kors och lyfta våra händer för att få röra vid detta och få förnimma, att Hans kors, som var det svartaste av alla världens kors och det tyngsta, som har tyngt trötta skuldror, dock för oss blivit Guds kärleks och nådes ljus. U ljuset från detta kors – ”Guds underbara ljus” – kan jag i ett förklarat ögonblick få se synden utplånad och erbjudandet räckas mig att få leva som barn till Gud.
Och i kraft av detta möte med min Frälsare, får jag åter axla mitt kors. Nu blir det inte bara börda utan ny nåd – visserligen korsklädd nåd men dock nåd ur Herrens hand. Vunnen av Hans vilja för att vinna genom Hans vilja d.v.s. Kristi kärlek och seger.
Med välsignelsens ord som mitt hjärtas bön får jag så vandra under Guds nådes sken, tills solen går ned och min dag är slut: ”HERRE; LÅT DITT ANSIKTE LYSA ÖVER MIG OCH VAR MIG NÅDIG!”
Eder tillgivne Einar Göth
