Ersta den 19/2 1965
På en gammal gård, som gått i släkten under lång tid, samlas så småningom tusen sinom tusen ting, som borde sparas på för att kanske en gång komma till användning. Detta är något, som jag ofta haft anledning att konstatera, när jag kommit till goda vänner, som har en gård i Småland. Ute i ett av uthusen har det bl.a. funnits ett gammalt skåp, som bakom sina dörrar dolt ”all världens härlighet”. Vem kan väl räkna upp allt, som kan få plats på fyra hyllor och på lika många lådor? Där kunde finnas just det, som man sökte efter. Men det mesta var väl sådant, som man aldrig mer sökte efter, utan som hörd till det uttjänta, en gång användbart men nu värdelöst. Om man efter sådana betraktelser vände ryggen åt alltsammans, handlade man obetänksamt, ty om man granskade själva skåpet litet närmare, kunde man konstatera, utan att vara expert, att det var en ”förklädd skönhet” eller om man så vill ”en skönhet i förnedring”. – ”Varför har ni inte det här skåpet inne i finrummet?” – ”Det här!” ”Nej, aldrig!” På grund av olika sätt att värdesätta saker och ting blev jag ägare till skåpet, som mina vänner med villig a händer hjälpte till att lyfta ut i dagsljuset. Om man kan känna medömkan med döda föremål, fanns här rik anledning. I det avslöjande solskenet ute på backen exponerades det en gång vackra skåpets nuvarande misär. Spindelväv, bemängd med boss och damm, vajade som slitna fanor i alla hörn för den svaga vinden. Röta och mask hade smulat sönder en hel del av underredet, så att skåpet så giktbrutet ut, där det stod snett och vint. Den snusbruna färgen fullbordade tavlan. Genast syntes det ju, att det här behövdes en genomgripande renovering och mer uppenbarades, sedan avlutningsvätska och spackelspade hade fått avlägsna den bruna färgen. Men nu står det där hemma hos oss och lyser i sin vita färg, sirad med glänsande ornamentering.
Tillåt mig säga något vanvördigt, som att både Ni och jag är som ett sådant där ruckligt skåp. Kanske att det, som vi har kunnat stänga bakom våra dörrar och kallat vårt, är eller varit användbart, men en gång, sett i ljuset från evigheten, skall te sig värdelöst. Den gången, då en förfaren hand gjorde möbeln, var den ämnad att stå i gemaket hos Honom, som skapade. Men vi började värdesätta våra tillhörigheter och möjligheter mer än, att själva vara Herrens tillhörighet och vara en möjlighet i Hans hand. Men Han, som skapade, vill också rädda. Det sker, när Herren får ta oss ut i sitt ljus och avslöja, hur maskstunget det ändå är. Och så ”renoverar” Han, d.v.s. Han gör åter nytt genom syndaförlåtelse i Jesu namn. Bed därför: ”HERRE, renovera mig helt och hållet!” Gör mig helt till DIN.”
Eder tillgivne Einar Göth
