Ersta den 12/3 1965
Låt mig den här gången få måla en vacker sommartavla för Er, även om det inte riktigt passar in i årstiderna. Låt oss följa en gammal, halvt igenvuxen väg, som slingrar sig fram efter ett uråldrigt mönster. Frågar vi efter vem som lade vägen en gång för länge sedan och drog dess sträckning, får vi kanske aldrig något svar. Vägen har alltid gått så. Kanske var det en kreaturstig, som växte sig allt större. Istället för en upptrampad stig blev det snart två hjulspår. Men tiderna förändrades. Den allt kraftigare trafikströmmen bröt fram i andra fåror. Den gamla vägen krympte åter ihop. För nu när vi går den, märker vi hur buskar och snår har hoppat över stengärdsgårdarna och tränger upp på vägen. Men vi, som kommer från asfalt och stenläggning, känner nästan en befrielse över, att det någonstans är tillåtet för naturen att rycka fram istället för att alltid behöva retirera för väghyvlar och asfaltspridare.
Och ändå var det inte själva vägen, som jag hade tänkt berätta om. Nej, det var den där nyponbusken, som står vid vägkanten och välver ett valv över det nästan igenvuxna diket. Är det inte nordisk sommar i koncentrat, denna hopslingade buske, som lyser i sommarvarm sol? Det är inte något sprakande färgfyrverkeri i sydländsk eller österländskt mättade färger. Nej, vi möter i rosornas enkelhet något av nordisk sommarskymning. En skapelsens ljusa, jublande lovsång till Skaparen. – Men månaderna går och nästa gång vi kommer vägen fram, har blombladen för länge sedan fallit av. Nu böjer sig grenarnas långa bågar för nyponen, som hänger i mustigt rödbruna klasar. En tacksägelse från den, som växte nära vägen och ändå fick bära frukt. – Men tiden går vidare och nästa gång vi tar samma väg, har den blivit halkig och grå. Hösten har gjort sitt arbete och nyponbusken spretar ogästvänligt med sina taggiga och stickiga grenar. När vi försiktigt kliver förbi den snåriga busken, tänker vi kanske, att den har en period, då det inte kan vara roligt att vara nyponbuske.
Nej, det är så sant, så. Det är inte roligt att vara en spretig nyponbuske. Det är bra mycket roligare och mera meningsfullt att få blomma och bära frukt – att kunna och få ge ut. – Och ändå! Vägen, som drar igenom svenska ängar och skogsgläntor, förvandlas för vår syn till en Via Dolorosa, en Smärtornas väg. Av törne med vassare sting än nyponbuskens, bands en krans, Försoningens krona. – Kanske måste vi säga till oss själva: ”Gamla, torra nyponbuske. Är det för litet att påminna om denna Frälsar-krans? – Och nu ser vi altaret i Ersta kyrka. Där står de, de kala, stickiga törnegrenarna och böjer sig mot korset, liksom för att peka på Honom, den Korsfäste.
Tänk att få vara en sådan nyponbuske…!
Eder tillgivne Einar Göth
