Tjugondagknut
åker julen ut och tulpanerna in.
Mellangrabben
gjorde sin första egna resa. Hade svårt att släppa taget (inte han, jag). Jag
följde med till Huvedbangården så han kom på rätt tåg till kusinerna längre
ut i provinsen.
Mindes min
egen första resa. Från Småland till Malmö. Inser att målet var samma gata där
jag trettioåtta år senare har haft mitt kontor. Vem vet var man hamnar i livet?
Fick ett
mail i vecka av en docent som gjorde en undersökning om kyrkoarbetares
föreställningar om livet efter döden. Hur jag tänkte mig evigheten, vad det betydde
för mig personligen och om det gick att kombinera med reinkarnationstanken.
Han fick ett
svar som var längre än vad han orkade läsa skulle jag tro. Landade nog i att
jag var mer av den linjära typen (mindre tröttsamt och större frihet).
Tog en
joggingtur på kvällen när det var mörkt bland alla nybyggen uppe på Ideon. Plötsligt
hörde jag ett kvitter i allt billjudsbrus. När jag kom runt hörnet satt där en
koltrast och pep för full hals.
Lite väl tidigt men likväl uppmuntrande
försökte jag säga. Håll ut.
Horace Engdahl skriver om tonen: ”Ingen
text har börjat förrän författaren har slagit an en ton.”
Om våren kan
liknas vid en text vet jag inte. Inte heller om vägen framåt låter sig göra
detsamma. Men när författaren slår an en ton vet man att man att berättelsen
har börjat.
Följande ord
flög förbi min skärm en dag. Jeg kender
dine Gerninger. Se, jeg har givet dig, at der foran dig er en aabnet Dør, som
ingen kan lukke; thi du har kun liden Kraft, og dog har du bevaret mit Ord og
ikke fornægtet mit Navn. (Dansk version 1931.)
Om det
gäller evigheten, Malmö eller Huvudbangården vet man ju inte riktigt förrän man
är en bit på väg.
Som så ofta
handlar det om yttre omständigheter och inre kompass. Petter och Madi Banja är
kanske något på spåren.
”Baby dina [fotospår?] spri-springer jag (springer jag). Om jag inte orkar
kryper in i mål (in i mål). Ge mig lite eld, eld, eld så brinner jag. Se den
där glöden kommer inifrån.” (Högt på ett berg 2018).
