Hade jag haft en existentiell PT
så hade denne nog ringt vid det här laget för att kolla upp hur det nya året
går.
So far so good skulle jag nog
säga. Tog en tur till Stockholm och till slottet. Gick igenom Don Quijotesalongen
med vävda tapeter med scener från Cervantes bok. En gåva från Ludvig XVI
till Gustav III.
Grattis på födelsedagen Gustav.
Här får du ett gäng tapeter. Lite udda men kan ha funkat.
Gemensamt för Cervantes och
Stockholmsturisten är dess parallella berättelser där mycket vid en första
anblick kan liknas vid riddaren av den sorgliga skepnaden.
Men det självklara man ser är
kanske inte det viktigaste.
Köpte en degsprits anno 1952 på
Statsmissionen till min syster om hon skulle få för sig att baka kringlor någon
gång. Vissa saker får man helt enkelt jobba in om de ska bli årets julklapp.
På hotellet fanns det en tv.
Det var något som gnagde varje gång vi slog på den. Det handlade om relationer
där mina värderingar hamnade i konflikt med det jag faktiskt såg.
Varje gång.
Kunde bero om jag inte hade
haft mina tre söner, sex, elva och fjorton, bredvid mig. Fick mig att känna mig
som butlern i Kazuo Ischiguros ”Återstoden av dagen” när han fick uppdraget att
förklara blommor och bin för den unge herrn spelad av Hugh Grant.
Det känns som om butlern
lyckades bättre.
Dessa frågor som man faktiskt
inte kommer undan. Vad är det egentligen som man vill ge vidare till de som
kommer efter?
Vad är viktigt på riktigt och
hur förmedlar man det utan att det klonkar? Eller så gör det kanske inte så
mycket att det klonkar och krockar. Kanske handlar det just om det. Att det ska
klonka och krocka.
För butlerns misstag, klämd
mellan uppväxt och uppdrag, tror jag var att han hade förlorat möjligheten till
att klonka och krocka.
