Ersta den 14/5 1965
Idag skall jag berätta om en skadad fjäril på David Bagares gata. Jag fick höra talas om den i går av föräldrarna till en tio års pojke. Han hade hittat den, där den låg på gatan med ena vingen fastklämd under en sten. Försiktigt hade han tagit undan stenen och burit hem fjärilen. Hur han nu hade förvarat fjärilen där hemma, det vet jag inte. Men en dag fladdrade den iväg, upp över hustaken och försvann.
En skadad fjäril på David Bagares gata. – Nej, det blir ingen rubrik på kvällstidningarnas löpsedlar. Det var väl inte ens så, att många – om ens någon mer än pojken – lade märke till den. Man har ju bråttom!… Man måste hinna med!… Tiden går!… Trafikköerna växer!… Grönt ljus bara några sekunder!… Affären stängs!… Dagen slut… Livet…
Fjäril! Vad var det som gjorde, att du fladdrade omkring mellan de kompakta stenmassorna på denna smala gata? Du skulle ju hålla till där långt utanför sten och betong och asfalt, där fälten nu grönskar och vinden är frisk. Var det blåsten, som drev dig i gatulabyrinten och rev ner dig i rännstenen? Men vad hände sedan, då? Nej, jag förstår. Du kan inte tala om det. Det blev bara så…. Och så fanns ingen, som såg din belägenhet. Eller var det så, att man inte förstod, att det var nöd för dig? Kanske att någon av alla dem, som sprang förbi dig på trottoaren, ändå hann att tänka någon tanke: Det finns så många fjärilar. Visst är det synd om den här, men de flesta fladdrar ju ändå ute i solskenet. Att någon kommer vilse, betyder ju ändå inte så mycket. Och förresten – en fjäril är ju en fjäril, även om den ligger vingbruten i rännstenen. Därför kan man ge det lilla krypet ett trösteord, innan man störtar vidare: Du har ju inte gjort någon människa något ont. Tvärtom, har du ju varit redlig och snäll. Adjö med dig – och lycka till!
Vad hjälper det en skada fjäril på David Bagares gata, om alla människor säger, att hon aldrig har gjort någon något illa. Hon kan inte lyfta sig mot solen och ljuset ändå.
Men hör! Det är ju en som stannar. Han böjer sig ner. Med varsam hand tar han stenen och kastar bort den bakom sig. – Varför går inte också den här pojken förbi, som alla andra har gjort? Därför att han tycker om fjärilar. Och därför låter han också fjärilen krypa upp i sin hand för att bära hem den.
Medan jag skriver här, tycker jag, att jag ser den där handen, som fjärilen sitter uppkrupen på, allt tydligare. Det märkliga är, at det inte är en tioårings hand, jag ser, utan det är en hand, som präglas av tungt och hårt arbete och jag skönjer konturerna av ett outplånligt ärr. Och nu förstår jag: Han, som bär, är min Herre och Frälsare. Och fjärilen: Är det du? Är det jag?
Eder tillgivne Einar Göth
