Ersta den 30/7 1965
Förklaringen till att det under flera veckors tid inte har kommit något brev från sjukhusprästen, är at jag har haft semester. Nu hoppas jag att få återknyta kontakten med mina vänner på sjukhus, konvalescenthem och andra sjukvårdsinrättningar.
Hur sommaren varit? Med tanke på vädret har det varit regnigt och kallt. Med tanke på upplevelser och nya synintryck har den varit bräddfull. Ty några sommarveckor i den jämtländska fjällvärlden ger upplevelser av icke vanligt slag åt en storstadsbo, som börjar angripas av ”city-sjukan” – jäktet. Får man dessutom leva de där veckorna med ett tjog femton-åringar, är man därmed garanterad skydd mot det enahanda i tillvaron. Denna garanti hade jag på fickan, när jag i mitten av juni for upp till ett konfirmandläger för scouter i fjällen.
Mycket har jag väl att berätta från de där veckorna, smått och stort om varandra. Den här gången skall jag berätta om vad jag fick vara med om, när vi gjorde en två dagars fjällvandring uppför Snasahögarna. Andra dagen, som var själva fjällbestigningsdagen, började så lovande med flödande solsken. En klar, solfylld morgon på fjället är något man inte glömmer. Något så genomskinligt rent, tecknat som en svala, klara färger får man väl sällan uppleva. Uppkomna på kalfjället mötte oss dock den första regnskuren. Men vem låter väl sig hindras av sådant? Åtminstone inte några femtonåringar, när det finns stövlar och regnställ. Fram på middagen märkte vi, att blåsvarta moln trängde ihop sig i dalgången norr om fjället. Det dröjde inte länge, förrän vi såg den första blixten jaga fram därnere, där landsvägen och älven trängdes om utrymmet. Plötsligt ropade någon: ”Titta!” och pekade mot fjällkanten. När vi såg upp, fick vi se hur molnmassorna vältrade sig över kanten och rullade ner utmed fjällsidan emot oss. Det blev nästan högtidligt tyst bland ungdomarna för några ögonblick. Men upp mot toppen skulle vi. I ett långt led tätt efter varandra arbetade vi oss upp emot målet. Molndimman gjorde att vi inte hade mer än 25 meters sikt. En spännande och inte helt lätt vandring. En kastvind kom plötsligt farande, drog med sig en flik av molnridån. Som på ett kommando stannade vi på en gång och stirrade med öppna ögon. I ett fullkomligt bländande ljus tecknade sig Sylarna i snöhöljd vithet. Synen varade några sekunder, kanske en minut. Sedan var det grått igen. Men vi hade dock något med oss, när vi kom ner igen: Synen på berget. — — — Kanske känner någon igen sig. Inte fjällvandringen utan livsvandringen. Barndomen, som en klar fjällmorgon. Så småningom moln som för alla. Men plötsligt kom de mörka molnen vältrande, som gjorde det högtidligt tyst i själen. Det var då förklaringsljuset bröt igenom. Inte ett snöhöljt fjäll utan vissheten om att HERREN KRISTUS var med, när molnen tryckte på. Kanske det ögonblicket var värt priset av en lång vandring i tryckande mörker.
Eder tillgivne Einar Göth
