Julbön 15:00 på julafton uti Kyrkheddinge kyrka. Det
var en ros utsprungen, tända ljus och en liten kör.
Utanför stod den skånska vintern som spön i backen
och det kändes som att endast Kurt Wallander var vaken när man såg ut över de
leriga fälten.
In i kyrkan kommer några från kvarteret i Lund.
Efter att under sju år pratat kompost, häck, frukträdsbeskärning och fiber i
gatan få dela det vi i kyrkan kallar inkarnationens mysterium, alternativt Immanuel,
Gud med oss kändes viktigt.
Ofta är det tvärt om. Vise männen hade sina bilder
av hur det skulle vara. De gick fel. När kungen skulle rida in i staden borde
det vara en vit häst. Det blev en åsna. Detta är ett mönster.
Strukturellt skulle den säga som gått senaste
kursen.
När tomten kommer så hänger frågan i luften om
snälla barn.
Egentligen borde det vara tvärt om. Ho, ho finns det några barn
som inte får ihop livet, som till och från tappar greppet och som med jämna
mellanrum inser att man spelar bort korten man fått.
Eller är det bara för att jag vill ha flest paket.
Troligtvis. Men tänker att det även handlar om en
hållbar tillhörighet.
Eller det som det Jesaja försökte säga för ett par tusen år sedan.
Möjlig frihet.
