Ersta den 26/11 1965
Så självklart vi tar det här med tunnelbanan. Naturligtvis var det märkvärdigt, när den första etappen blev klar för trafik – det underliga att ”se” Stockholm underifrån och att passera strömmen någonstans nere i djupen. Men nu ”tar vi tunnelbanan” lika självklart som ”vi tar hissen”. Vi ägnar inte en tanke åt, att vi far fram flera meter under den nedersta, vindlande källartrappan i husen ovanför oss eller att vi utan betänkande rör oss under den tunga stadstrafiken, som vi uppe i dagsljuset tycker skulle få själva berggrunden att skälva. Åtminstone tänker inte jag på det. Det var andra tankar, som kom för mig för en tid sedan, där jag med många andra stod inklämd i en tunnelbanevagn …
När jag växte upp här i Stockholm, betydde ”tunneln” för mig bara en sak: Brunkebergstunneln, som den då kallades. Den kom väl aldrig att så där helt ingå i ” det dagliga brödet” för mig, så att den förlorade sin attraktion och sin nimbus av äventyr och – ja, varför inte – under. Ty nog var det väl särskilt att istället för att rusa uppför trapporna, som gick på båda sidorna om det gapande tunnelhålet, passera det gnisslande vändkorset, sedan femöringen (eller var det tioöring?) hade erlagts som en slags ”Örsesundstull”. Jag tror inte ens att den mest fantastiska tunnelbanestation kan avsätta sådana spår i mitt medvetande, som Brunkebergstunneln före sin uppsnyggning har gjort. Källarkyla och källarlukt, här och var plaskigt blött på golvet, skrovliga och fuktiga bergväggar och sparsam belysning. En sak minns jag, som alltid fascinerat mig och det var att se tunnelöppningen liksom växa ju närmare man kom utgången. Och plötsligt var man där ute i ljuset. Det var kanske sommar därute men nästan höstkyligt inne i tunneln.
Tiden före advent, d.v.s slutet av kyrkoåret, kan för oss bli som en ”tunnelvandring”, där det mörka allvaret lägrar sig omkring oss, då koralmelodierna tonas ner i moll och Kyrkan klär sig i självrannsakans och botens färg. Och det är inte en lek med belysningseffekter och färger utan det är konkret självkännedom. Men där framme ser vi ljuset – vårt första adventsljus. Och nu på första söndagen i Advent kringstrålas vi av ljuset och glädjen i förvissningen om att vår HERRE åter kommer till oss. ”Hosianna! Davids Son!”
Även i andra avseenden kan perioder i livet bli en ”tunnelvandring”. Men låt oss se framåt och uppåt. Kanske skall vi då också ana, att det inte är vi, som närmar oss Honom, utan det är Han, som kommer till oss i vår nöd. Det adventsljuset ville jag få tända för Er.
Eder tillgivne Einar Göth
