Ersta den 3/12 1965
Ett sådant vinterväder vi har fått! Snö och tö igen. Vitt och vackert och halt och farligt. Ibland är det som om vi hade hamnat i februari och ibland mars. Och så har vi bara hunnit sticka huvudet i december ännu! Om än mycket i väderleken skulle kunna blanda bort månaderna för oss, så är det åtminstone en sak, som inte låter sig påverkas. Det är solen. Vintrigt kontursuddigt blir den för varje dag allt tyngre och den har svårare och svårare att orka höja sig över höghus och tornspiror. Trots att min bostad ligger vid en ganska bred gata, så står i alla fall husen på andra sidan gatan som skärmar och skär av solljuset, så att det inte når ner till oss 1 tr upp under hela vintern.
Det är nu ganska länge sedan den sista solstrålen lyckades nästla sig fram mellan skorstenarna mitt emot och för en kort stund rita sitt fönstermönster på golvet därhemma. Men häromdagen fick jag höra barnen mitt i lekens yra ropa: ”Nä, men titta – solen!!” Och faktiskt … Hela väggen var solljus och möblerna, som hade sett litet gråa och trista ut, verkade nu vänligt varma. Ja, vad skulle man tro? Givetvis konstaterades det snart nog, att det var en reflex från ett fönster på tvärgatan, som var den egentliga orsaken. Men det var dock en reflex av SOLEN.
Adventsstaken står framför oss med sin trappstegsgavel. Det första ljuset har under gångna veckan hunnit brinna en bra bit. Nu följs det av nummer två. Det är vackert. Det ger stämning. Det drar till sig oroligt irrande blickar. Det mjuka skenet är som en läkande kraft för såriga tankar. När vi blåser ut ljuslågan och tänder det elektriska ljuset, ryggar vi nästan tillbaka. Det är skarpt och effektivt som tillvaron själv. Och ändå måste adventsljusen bli något mer för oss än bara något, som förmedlar en viss stämning. Varje ny ljuslåga, som vi tänder, är en ”reflex”, som skall påminna oss om Honom, som på nytt kommer till oss detta kyrkoår. Denna varma, levande ljuslåga skulle verkligen kunna bli en ”reflex” på samma sätt som fönstret på tvärgatan reflekterade solens strålar, så att de nådde in till oss. Ljuset i och för sig är inte det viktiga i det här fallet, utan den verklighet som ljuslågan predikar. Ljuslågan värmer och lever och visar därigenom hur Han är, som kommer till oss – JESUS KONUNGEN. Det finns ingenting kallt och beräknande hos Honom, utan Han kommer för att GE värme åt frusna själar och liv i sin gemenskap. Nåd, förlåtelse, hopp.
När vi tänder det andra adventsljuset, låt oss då göra det med stor och barnslig glädje och låt oss säga: ”HERRE, DU är välkommen till mig! Giv det DU kan ge och tag helt hand om mig!”
Eder tillgivne Einar Göth
