Ersta den 17/12 1965
Förra veckans nobelfestligheter hade gnistrat färdigt med bländande kraschaner och tal. Vi, som kunna följa det hela som åskådare genom tidningar och TV, hade kanske förnummit en fläkt av triumf och seger. Vi hade anat segrar på andra slagfält än blodsutgjutelsens. Dessa vetenskapens och snillets triumfatorer hade hyllats för decenniers arbetsmöda och okuvlig forskarvilja.
Men hastig försvinner även mycket lysande namn från tidningsspalterna. Tomtarnas annonsansikten ler större och bredare ju närmare vi kommer julen och tränger ut allt som inte kan användas till julklappar och julmat. Därför blev jag glatt överraskad, när jag fick följa ett intressant samtal nobelpristagarna emellan, som sändes i TV en dag i den här veckan. Under samtalets gång slog det mig, att segerstämningen, som väl i någon mån hade präglat de officiella högtidligheterna, däremot inte präglade pristagarna själva. Därtill hade de sett för mycket av naturens storhet. När man i slutet av programmet hade kommit in på vad som kunde tänkas bli prisbelönat år 2000 och man därvid pekat på sådant, som man själv inte hade lyckats med, underströk en av de franska medicinpristagarna, att det till sist kanske är ett etiskt problem, ty vetenskapen har skänkt mänskligheten sådant, som den kan leva av, men inte det, som den kan leva för….
De orden hör till dem, som hakar sig fast i minnet och följer med in i veckan, som är sista varvet innan jul, – en vecka som är till bredden fylld av bråd julförberedelse och för mer än en – saknad och ensamhet. Dagarnas mångsyssleri går i ultrarapid och vi, agerande, rör oss så snabbt och har så mycket att utföra, att vi inte hinner tänka på frågan: Detta har vi att leva av, men vad har vi att leva för? Och ändå: Kunde vi med seende ögon, hade vi kanske varsnat konturerna av ett stall, där något mycket mera och större en gång hände, än vad som kan hända i den brådaste julvecka hos oss. Då och där kom HERREN så nära, att det jordiska och mänskliga blev Hans. Där kom GUDS svar på Marias lovsång i hennes bebådelses stund, då hon sjöng: ”Min själ prisar storligen HERREN …. Ty den Mäktige har gjort stora ting med mig och heligt är HANS NAMN.”
När undret i Betlehem blir undret i vårt hjärta, kan vi med apostolisk frimodighet säga: ”Leva vi, så leva vi för HERREN. Dö vi, så dö vi för HERREN. Evad vi leva eller dö, höra vi HERREN till.”
Eder tillgivne Einar Göth
