Ersta den 26/7 1963
När jag nu efter en tids semester har återkommit till vårt sjukhus, ville jag på nytt sända Er alla en hälsning genom “Söndagsbrevet”. Vi kan ju i år, i motsats till en lång rad tidigare somrar, tala om “denna ljuva sommartid”. Sol, värme och regn har gjort, att växtligheten verkligen frodas i våra marker för närvarande.
Men jag vet, att för många av Er är det tyvärr omöjligt att följa uppmaningen: ”I denna ljuva sommartid Gå ut, min själ, och gläd dig vid Den store Gudens gåvor.” Sjukdom hindrar. När sjukdomstiden blir lång kan den bli påfrestande. Man kan känna att det liksom Gud hade satt en på undantag. Och nog är det väl rätt. Gud sätter oss verkligen ibland på undantag. Men det betyder inte, att Gud drager undan sin hjälp och sin nåd, såsom vi kanske tycker. Nej, men Han kanske tar oss undan det vanliga, som upptar vår tid och vårt intresse. Denna tid kunde bli oss till nytta och välsignelse, om vi under den kunde komma underfund med oss själva. Sjukdom är alltid något svårt. Vi visste det även när vi var friska, men det var så avlägset från oss, så att när sjukdomen kom, blev vi närmast förvånade. “Och jag, som alltid har varit så frisk och aldrig har haft ens den minsta krämpa!” Vi visste att vi också kunde bli sjuka, men vi var ändå inte beredda på det.
“Men är inte just sjukdomen ett bevis på, att Gud har dragit undan sin hjälp från mig? Jag har bett och bett till Honom, att jag skulle bli frisk, men Han har inte hjälpt mig?” Ja, den erfarenheten får många sjuka göra. Och inte bara sjuka, förresten. Det kan vara något i arbetet, som vi tycker, att vi inte kan klara upp och som vi kanske känner som en oöverkomlig plåga. Och vi ber till Gud, men det är liksom om Han inte brydde sig om det.
Men det var kanske något mer som Gud ville få oss att tänka på, än just hur vi skulle återfå hälsan eller hyggliga arbetsförhållanden eller annat, som kan fördystra vår tillvaro. Kanske att Gud ville, att vi skulle återfå det rätta perspektivet på hela vårt liv. Vilket är detta? Det är evighetsperspektivet! Har vi månne tappat bort det? Den frågan måste också jag ta mig en ordentlig funderare på. Kan vi, sjuka som friska, sjunga med i den där sommarpsalmen, som jag nyss citerade, där det står i en av verserna: “Ack att jag redan stode där Inför din tron, 0 Herre kär.” Skall vi verkligen kunna sjunga så, då må vi också sjunga: “Behåll mig till ditt paradis Och låt mig på de trognas vis I dina gårdar grönska.” Ty endast genom Kristi förlåtelses makt kan vi bli bevarade i Hans gemenskap intill änden.
Eder tillgivne Einar Göth
