Ersta 31/8 1963
“Om du i lyckan bortglömd är, Man söker dig i nöden…” Är det inte ganska väl uttryckt, vad vi ibland känner men skäms för att uttrycka? Nej, det är kanske inte riktigt, att vi alltid skäms för det, när vi märker det. Ty oftast märker vi det inte hos oss själva utan hos andra och då går det lätt att tala om det. Men någon gång står det kanske klart som i blixtbelysning, att vi också hör till dem, som handlar så, som det stod i psalmen, och då skäms vi. Vi känner med oss, att vi inte kan slingra oss undan. Försvarsvärnen, som vi sätter upp mot anklagelserna inombords, är för dåliga.
Om man befinner sig i ett mörkt rum och ser ut genom ett öppet fönster, kan man urskilja detaljerna nästan tydligare, än om man själv hade varit därute. På samma sätt blir det ibland, när man kommer in i nödens mörker. Man ser tillbaka på de ljusa dagarna i livet och ser skavankerna hos sig själv ganska tydligt. Kanske hade jag inte helt glömt bort Gud under lyckans dag, men de· var inte något nödvändigt behov att leva nära honom, att alltid vara mån om, att hans vilja skulle ske med mig och mitt. I somliga fall fanns det väl omedvetet ett välbehagligt konstaterande av att Guds vilja tydligen sammanföll med min. Och då var det ju bra.
Men så uppenbarade sig en ovälkommen gäst, som hade förmågan att stanna kvar längre än önskvärt var: nöden. Vad gör en människa, som är i sjönöd? Han kämpar för livet. Finner han något, som han kan klänga sig fast vid, så att han kan hålla huvudet ovan vattenytan, så gör han det. Alla gör vi så, när vi råkar in i svårigheter av olika slag sjukdom, arbetssvårigheter, svårigheter inom hemmet o,s.v. Men då dyker en fråga upp, som jag måste ha svar på: när jag skall ha med Gud att göra, då kommer något in i situationen, som kallas för tro. Vad är det och hur får jag den?
Tron är inte bara en tanke, som jag envist håller fast vid, att Gud skall hjälpa mig ur den aktuella svårigheten. Nej, tron är sådan, att den förmår människan att anförtro sig i Herrens händer, att tacksamt ta emot att få vara hans barn. Ett Guds barn behöver inte med fruktan se mot framtiden och vara rädd för, att hon skall sona sina felsteg och brister genom lidande och nöd. Det hade varit en alldeles för tung börda för våra skuldror. Det finns EN, som en gång för alla burit konsekvensen av mänsklighetens fel och brister, Herren Jesus Kristus. För hans skull får jag nu förlåtelse och hjälp. Som trötta barn bli vi burna av Herrens starka händer. Då blir inte det viktigaste att bli löst från den eller den svårigheten, utan det viktigaste blir att få vara nära Herren. Då kan en sådan människa sjunga: ”Vad Han tar och vad Han giver, Samme Fader Han dock bliver…”
Eder tillgivne Einar Göth
