Ersta den 21/9 1963

Varje vardagsmorgon ringer kyrkklockan från stapeln vid Ersta kyrka. Det är inte bara en vacker sed, som bibehålles år från år därför att det låter så vackert, utan därför att alla, som inte är förhindrade, vid den klangen samlas till morgonbön. Vi behöver den där stillheten, som morgonbönen erbjuder oss. Men det är inte en stillhet, som är uppfylld av oss själva. Blir den det, får vi därigenom inte den kraft som vi behöver för att kunna möta dagens uppgifter och på­frestningar. Nej, det måste bli en mottagande stillhet. Detta fick jag uppleva bl. a, i går morse och tänkte, att jag kanske kunde giva vidare i söndagsbrevet, vad jag då fick.

Textläsningen var hämtad från Johannes evangelium, kapitel 21. Däri omtalas, hur Petrus och några andra lärjungar hade givit sig ut för att fiska. Bakom sig hade de många upplevelser av sådant slag, att de måste ha varit nästan desorienterade. Den Mästare, som de hade tjänat och som de hade velat offra allt för, hade blivit dödad – en händelse, som i och för sig väl hade varit tillräcklig för att göra lärjungarna ovissa om framtiden. Men därtill hade de varit med om något som hade gjort det väldigaste intryck på dem. Deras Mästare var uppstånden och hade visat sig för dem. Kanske hade allt detta varit deras samtalsämne, medan de låg vid sina nät ute på Tiberias sjö. – – – Men den natten fick de intet. – En främling, som från stranden sett deras misslyckade fiskafänge, uppmanar dem dock att lägga ut näten på andra sidan båten. När de nu för andra gången nalkas stranden i sina nu välfyllda båtar, säger en av kamraterna till Petrus: ”Det är Herren.” Då flammar det till av glädje hos Petrus och han kastar sig i vattnet och simmar i förväg in till stranden, till Herren som väntade på dem.

”Det är Herren!” –  Ja, tänk om någon kunde säga det till oss, när vi lever i osäkerhet och ovisshet och oro! Tänk om någon medvandrare på livsvägen sade detta till oss, när allt såg så dunkelt och svårt ut. Hur skulle inte mycket – för att inte säga allt – förvandlas!

Därför vill jag i dag säga till var och en, som har det svårt eller tungt, vare sig orsaken är sjukdom eller andra bekymmer: Herren är där framme i dunklet. Han fanns ju där på stranden, även om Petrus’ svaga ögon inte kunde urskilja honom. Det är den trygghet, som en sann kristen tro giver, att veta att Herren är nära. Och det är egentligen tillräckligt, ty den som lärt känna Honom, vet att Han, som förlossat oss, vill också bevara oss från all verklig fara.

Eder tillgivne Einar Göth