Ersta den 15/11 1963
Som bekant har Martin Luther skrivit en hel del, men det är inte så många, som läser, vad han skrivit. Det är nog skada, det? Ty den läsningen behöver långt ifrån bli långtråkig. Det fick jag belägg på, när jag häromdagen läste några ord, som han skrivit om bönen. Vem kan inte känna igen sig åtminstone vid något tillfälle i följande beskrivning?
“Du måste lära dig att ropa och icke sitta där för dig själv eller ligga på bänken, hänga huvudet och ruska på huvudet och bita och gnaga dig med dina tankar, sörja och söka efter, hur du kan komma undan, och inte tänka på annat än hur illa det går för dig, hur synd det är om dig, vilken bedrövlig människa du är. Nej, upp med dig, latmask fall på knä, lyft händer och ögon upp mot himmelen, läs en psalm eller Fader vår och lägg fram din nöd för Gud, under tårar om så är, klaga och ropa till honom.”
Det verkar kanske som om han som skrev de raderna, aldrig hade fått smaka på verklig nöd. Men den som känner till något om Luthers liv, vet att han verkligen fick erfara nöd, som kom i många olika skepnader och ansatte honom både utifrån och inifrån. Få människor har så tydligt beskrivit nödens bitterhet och ångestens förlamande grepp som han. Men han kunde också tala om frimodigheten i Kristus Jesus och det hopp som ingen makt i världen kunde beröva honom.
Är det inte så vi ofta bär oss åt? när nöd och rädsla griper oss fatt? “Du sitter där för dig själv eller ligger på bänken, hänger med huvudet och ruskar på huvudet och biter och gnager dig med dina tankar…”. Nöden kan ligga tung och frätande. Vi orkar inte skaka den av oss. Vi menar med all rätt, att det inte blir bättre genom att försöka intala sig, att det inte finns något, som jag behöver vara nedstämd eller orolig för. Det går kanske ett tag genom att man “rycker upp sig”, men sedan är det likadant igen.
Jag är säker på, att flera av Er, som nås av detta brev, har prövat den utvägen, men som också har gjort den erfarenheten, att en yttre frimodighet inte svarat mot en inre ro. Frågan blir då ofta aktuell, hur länge jag skall härda ut på det sättet.
Nej, det finns en väg, på vilken man öppet kan se och erkänna för sig själv sin nöd och sin oro, och ändå icke svikta. Bönens väg. Den ger oss möjligheter att se nöden men slippa att bära på den. “Låten i allting edra önskningar bliva kunniga inför Gud, genom åkallan och bön med tacksägelse.” Fil.4:6
Eder tillgivne Einar Göth
