Ersta den 4/1 1964
Jag läste nyligen ett citat i en bok, som jag gärna ville återge i mitt söndagsbrev den här gången: “Hur annorlunda skulle jag inte göra min plikt, sade väggklockan, om jag inte hade de dumma loden att släpa med.” – – – Vi skulle kunna säga, att det var en sannsaga, därför att väggklockan kanske bar mitt namn och mitt utseende. Låt oss fantisera vidare om den där klockan, som ville bli av med sina lod och låt oss an ta, att det var en sådan där liten gökklocka. Den fördes kanske till urmakaren en gång för översyn. Där den hängde på sin plats på urmakarens verkstadsvägg och tänkte på sina besvärliga och tunga lod, upptäckte hon så småningom, att det tydligen inte var bara hon, som lämnats in. Bredvid henne hängde en annan klocka, som var mycket tystlåten och varken slog hel- eller halvtimmar och pendeln rörde sig ojämnt. Men ännu så länge var gökuret så upptaget av sina tunga lod, att hon inte tänkte närmare på, vad det kunde innebära.
Men när hon hängt på urmakarens vägg några dagar, gjorde hon en gång en sällsam erfarenhet. Man kom in med ett stort, vackert golvur. Det hade vackra förgyllningar och snirklade blomgirlanger på själva fodralet. Och vad den lilla gökklockan särskilt fäste sig vid, var visarna på urtavlan. Hon tyckte, att hon aldrig i hela sitt gökklockliv hade skådat så underbart utsirade visare. “Den som ändå hade haft sådana visare”, suckade hon, då hade det väl inte gjort så mycket, att jag hade mina eländiga lod att dra på.” Och hennes egna visare blev om möjligt ännu smalare. Trumpet pekade de på 20 minuter i 4. Men timmarna gick. Då och då kastade gökklockan en förstulen blick bort mot hörnet, där golvuret stod. Men Plötsligt klack det till i gökhjärtat! Golvuret visade ju fortfarande på 10 minuter i 2, som när det kom in! Och då kom gökklockan att tänka på, att hon inte hade hört golvuret varken slå eller gå. Nu tyckte hon verkligen att det började bli litet vemodigt. – Vad kunde månne en sådan klocka ha för uppgift? Ingen kunde ju få reda på, hur mycket klockan var genom att se på den. – Men hon hade väl inte tänkt tanken till slut, förrän dörren öppnades och urmakaren själv kom in. Han bar på några väldigt tunga järnled. Han gick bort till golvuret, öppnade dörren, och lyckades efter en stunds arbete hänga upp loden på deras rätta plats. Gökklockan vred sig i medömkans kval. Obarmhärtiga urmakare” – Men hör! Golvuret slog timslagen med en klar, silverren klang och pendeln svängde åter sakta och lugnt.
Profeten säger: “De som bida efter Herren hämta ny kraft.” (Jes.40:31)
Eder tillgivne Einar Göth
