Ersta den 11/1 19640
Den söndag som nu kommer för våra tankar till Guds helgedom. Epistel texten talar om profeten Jesajas upplevelser i templet, när han blev kallad till profet och evangelietexten är texten som visar, hur Jesus även under sin ungdom var medveten om sin samhörighet med Fadern då han tex svarar på de oroliga frågorna från föräldrarna med orden: Vissten I icke att jag bör vara, där min Fader bor?”
För många av oss är det väl inte templet i Jerusalem, som närmast kommer i våra tankar, när vi talar om Guds helgedom. Kanske är det i stället församlingskyrkan eller barndomskyrkan, där kanske skolklasserna samlades på avslutningsdagen, då sommarsolen flödade in genom kyrkfönstren och luften var mättad av blomdoft. Eller är det bilden av konfirmationsdag, som tränger sig fram, när vi tänker på templet. För någon ligger den där kyrkan så oåtkomligt långt borta, därför att svalget mellan oss och den helgedomen inte ligger i rummet utan i tiden. Andra kan kanske säga, att minnena finns levande från tidiga år i kyrkan, men att det ändå inte är dessa för länge sedan upplevda kyrkobesök, som leder tankarna och formar bilden av helgedomen. Nej, det är kanske kyrkan, där jag vid en lång rad gudstjänster har fått mottaga kraften genom Guds Levande Ord, en salighet, som icke kan förklaras, vid nattvardsbordet, en frid i bönen, då alla bekymmer fått lämnas åt Honom, som förmår bära.
Men vad vi än har för bild av helgedomen, så kan vi väl säga, att situationen idag är ganska lik för de flesta av Er, som läser det här brevet. Ni kan inte nu söka upp Er kyrka för att deltaga i gudstjänsten, därför att sjukdomen hindrar er.
” Jag utsträcker mina händer till dig; såsom ett törstigt land längtar min själ efter dig”. Ja, det kan bli så för oss i vissa situationer. Vårt arbete eller vår sjukdom hindrar oss från att få del av församlingsgemenskapen. Men ändå skall vi få märka, att välsignelserna, som utgår från Guds helgedom, går som en ström av levande vatten. ”Herren är i sitt heliga tempel” det är sanning. Men också en sanning, att ”Han är när dem som har en ödmjuk och förkrossad ande”. Strömmen som utgår från Guds hus är Guds löftesord och gemenskapen med den Uppståndne i den Heliga Nattvarden. Ingen människa har kommit i en sådan nöd, att inte Herren når henne eller hör henne.
Eder tillgivne Einar Göth
