Ersta den 17/4 1964
”Kameran ljuger inte”, brukar det sägas. Men ibland undrar jag, om inte det är en generalisering, som kan ifrågasättas. Våra dagliga tidningar innehåller nu och en tid framåt den årligen återkommande vårkollektionen av reseannonser. “Bilder från fjärran länder med ständigt slösande solsken över vita sandstränder och säregna stadsbilder lockar oss att åtminstone i fantasien nå det mål, där lyckan är lika slösande som solskenet. – Men hur ofta kan man inte få höra att bilden, som skulle beskriva resmålet, visade den vackra framsidan. Det fanns dock en baksida också, som man inte fick se, förrän man var där.
Landet, där lyckan ständigt står i blom, är målet, som vi människor jagar efter. Ibland tror vi att vi uppnår det, om vi bara kunde få den eller den önskan uppfylld. Men det är som en hägring. När vi kanske fick det, som vi åstundade, då drog sig också lyckan ett steg tillbaka. Det, som vi hade längtat efter, gav inte den ogrumlade glädje, som vi hade hoppats. Eller också kom det annat, som gjorde intrång i vår personliga tillvaro och förtog den stora glädjen. Vi hade sett lyckan som på ett fotografi, där inte allt kom med, utan bara det vi hade hoppats.
Nej, det är inte de många ägodelarna, som i och för sig ger glädjen. Inte ens ”lyckliga” levnadsomständigheter. Den som ligger sjuk, tänker givetvis: “Vad lycklig jag skall bli, när jag åter är frisk!” Men den som lever i en sådan lycklig situation, upplever detta kanske inte alls med någon särskild glädje.
Men jag har även mött människor, omkring vilka det lyser av en nästan himmelsk glädje, trots att de under långa tider inte kunnat lämna sjuksängen. Hemligheten har varit “glädjen i Gud”.
Men ett fotografi kan även ha en rakt motsatt verkan: den kan peka på något, som vi inte förut sett. Jag lade märke till det en gång, då jag fick se ett fotografi från en ort, som jag besökt flera gånger, men som jag varje gång hade upplevt, som en av de tråkigaste och tristaste platser, jag stött på.
Men när jag såg detta fotografi, gjorde jag genast den reflektionen: “Aldrig har jag sett, att det var så vackert där.”
Samma erfarenhet kan vi kanske ibland få göra på andra områden. En gråtrist dag kan gömma något förunderligt, bara vi hade ögon, som kunde se det. Det finns överhuvudtaget ingen meningslös eller hopplös dag, men den kan av oss göras meningslös och hopplös. Där Herren är, där finns det nämligen alltid mening. Och där Herrens mening blir rådande i ett människoliv, där gives alltid hopp, som icke blott omfattar den dag, som vi nu upplever, utan öppnar ett perspektiv, som sträcker sig utöver tidens gränser.
Eder tillgivne Einar Göth
