Ersta den 15/5 1964
I går läste jag i en av de dagliga tidningarna ett uttalande av en beskickningschef, som skulle återvända från sitt uppdrag i Sverige till sitt eget land igen. Han hade varit i Sverige redan 1920, men då under andra omständigheter än nu. Den tid han nu innehaft den höga posten i vårt land, omfattade de senaste åtta åren. Intervjuaren ville naturligtvis få reda på de intryck som landet och folket hade gjort på honom. Ärligen sagt kan sådana där uttalanden vara ganska innehållslösa och intetsägande då den tillfrågade gör tydliga ansträngningar att lovorda allt och alla och slösar med superlativen, så att de mister sitt innehåll och sin betydelse.
Men det jag kunde utläsa av artikeln, gav mig ett annat intryck än det vanliga. Givetvis var helhetsintrycket tydligen gott. Vårt lands utveckling från 1920 års bondesamhälle till 1964 års industristat hade tydligen väckt ambassadörens största uppmärksamhet. Den enskilda människans kringgärdade välfärd var ytterligare uppseendeväckande i en utlännings ögon. Den höga standarden här i Sverige har tydligen medfört, att människor ställer höga krav och svenskens uppfattning av sin “nödtorft” ligger tydligen betydligt högre än hos de flesta andra folk. Där fanns dock frågetecken, som ambassadören satte i kanten bl.a. för den mångomtalade bostadsbristen, för Sveriges ställning inför EEC o.s.v.
Det, som dock gjorde det starkaste intrycket på mig i uttalandet, var att han hade upptäckten viss andlig fattigdom mitt i det materiella välståndet. Detta tar sig uttryck bl.a. däri, att så många svenskar inte har någon tro och på många områden inte några ideal.
Inga ideal, ingen tro… Det var en alvarlig diagnos. Vi kan givetvis skaka av oss detta genom att säga, att en utlänning kanske inte har kommit så långt under ytan för att kunna göra några klara uttalanden. Men samtidigt måste vi också hålla i minnet, att en utomstående i vissa fall kanske kan tydligare se, vad som fattas, än vi, som är vana vid förhållandena, därför att han har något att jämföra med. -· Materiell rikedom och andlig fattigdom – sammanställningen verkar egendomligt skrämmande. Har vi blivit så vana vid att leva utan tro, att vi i vardagslag inte märker det? Men när vardagens jämna rytm kommer i otakt och vår tillvaro blir som ett hjärta med klaffel, då famlar våra händer efter tro, men det vi får fatt i är en tro som inte ger trygghet och inte sinnesro. Ingenting av den ”väldiga tro, som slår över djupen sin svindlande bro”. Men även om vägen till Gud fått växa igen, så att den är svår att upptäcka – den finns kvar! Vår Gode Gud erbjuder oss att åter använda den. Och vägen är JESUS KRISTUS, vår FRÄLSARE.
Eder tillgivne Einar Göth
