Det är långfredagseftermiddag och några tankar om människans dilemma, den stora sorgen, frågan om skuld, behovet
av försoning och upprättelse som en del av att vara människa.
Det förlorade paradiset kräver sitt sorgearbete. Förmodar
att den är som sorg i allmänhet. Något man skyr och vill hålla på avstånd samtidigt
som det är en synnerligen sund symtom.
Det sägs av de som varit där, att Kyriets innersta väsen är Gloria.
Det var vad Simone Weil fick uppleva. Lätt att luras att moll är det samma som besvikelse och något som kräver sin
uppmuntran. Mozarts mässa i C-moll innehåller Kyrie, Gloria, Credo, Sanctus etc.
Djupt existentiell är i alla fall denna dag. Det paradoxala
om att den handlar om det innersta i människan samtidigt något som sker helt
oberoende av mänskligt bidrag what so ever.
Både svårhanterat och befriande. Fråga Petrus. Han om någon
borde veta. Det var inte hans förmåga att gå på vatten som gjorde honom till en
klippa.
För dig utgiven verkar vara en framkomlig väg när ens egna
ambitioner tagit slut.
Eller orden från Skärtorsdagens mässa i domkyrkan: Min nåd
är dig nog.
“Humanism was not wrong in thinking that truth, beauty, liberty, and equality are of infinite value, but in thinking that man can get them for himself without grace.” Simone Weil.
