Helt plötsligt var det tomt och tyst. Lillgrabben och jag var hemma ensamma och gick genom centrum för att hämta en pizza. Tyst och tomt en lördagskväll.
Tyst och tomt efter en tid av studentflak, kanonskott och skrålande studenter.
Limhamns brassband på Limhamnsfältet tillsammans med kyrkokörerna från Andreas och Limhamn var en upplevelse. Även detta med en koppling till en tid som var men inte längre är. Konferensen ute på en skånsk åkerlapp med dess predikningar, glimtar från missionsfältet och en blåsorkester som spelade efter uppehållet. Inte paus utan uppehåll. De som var med vet.
Gick förbi stortorget i förra veckan. Spontanspelning av Jason Diakité som just promoverats till hedersdoktor. Eller var det hedersdoktorn som föreläste. Oavsett så hade han en församling som lyssnade. Och sjöng med.
”Alla vill till himmelen men få vill ju dö. Man vill kamma in vinningen, men sår inga frön. Man vill ha sin bit av kakan & man vill äta den me. Folk vill ta tillbaka, men vägrar att ge…”.
Det sköts även salut i Lundagård för Gullan Bornemark vars sånger man själv växte upp med i byskolan.
Skolfröken som spelade på tramporgeln och vi alla sjöng med:
”Det var en liten pojke som jämt var arg och sur. Han ville inte skratta, det var en trist figur. En dag sa pojkens mamma: “Klä på dig, lille vän. Du får gå ut och leka med Annika och Sven”. Då tog han på sig rocken, men allra, allra sist. Så tog han på sin sura min, så arg och dum och trist. Men då sa mamma:…”.
Återvände till byn där jag växte upp och gick en runda på kyrkogården. Hittade hennes gravsten. Min fröken. (Låter lite som från förra århundradet. Min fröken. Och det kan ju stämma. Det var ju förra århundradet.) Fröken Kristina känns även genuint småländskt. Det sägs att man aldrig glömmer en bra lärare. Kristina, Hans-Erik och Sten var några i raden.
Tid är förunderligt. Det har väl varit min uppgift genom yrkeslivet att rodda runt i det förunderliga. Tiden, Gud, kärleken, tron och hoppet som verkar oberoende av mig och min insats. Och ändå något sorts simus. Hade konfirmation igår och insåg att inte längre är jämngammal med föräldrarna utan med farmor och mormor.
Sankt Mikaels kyrka ligger två meter under gatan framför min köksdörr. Tänker på det ibland. Insåg även att kanikern Nils Bunkeflo bodde runt hörnet. Det var inte igår det, utan på 1200-talet. När han dog donerades arvet till efterlevande för att de skulle se till att mässor lästes i evig tid för hans själ ute i Bunkeflo. Stackars grabb.
Utmaningen är nu att Bunkeflo kyrka dels har hamnat under mitt ansvarsområde dels att den är påväg att gå samma öde som Sankt Mikaels kyrka. En byggnad som man stängt igen och som man inte underhåller tenderar att vittra sönder eftersom tiden lever på sina egna premisser.
Har bett att få ut någon sorts notering på när, var och hur man bestämde att kyrkan skulle stängas. Än så länge är det ingen som kunnat ge mig det. Kanske är det mer troligt att någon cyklade upp till kyrkan, låste dörren och så var det bra med det.
Kanske kan man då cykla upp till kyrkan och låsa upp dörren igen så är det bra med det.
AI är problematiskt. AI kommer att tvinga oss som bär på förmågan att dö att hitta nya koordinater att navigera i tillvaron. Kanske handlar det om att värna det förunderliga.
Hej AI. Vad tycker du om ovan skrivna text? Den text du har delat med mig verkar vara en personlig reflektion eller ett tankesvep om olika händelser och tankar. Det finns en tydlig nostalgi och eftertanke över förflutna händelser och människor som har påverkat författarens liv.
Språket är beskrivande och innehåller flera kulturella och historiska referenser. Det finns en blandning av poetiska inslag och vardagliga observationer. Författaren utforskar teman som tidens gång, minnen, identitet och betydelsen av att värna om det som är viktigt och förunderligt i tillvaron.
Sammanfattningsvis är texten en personlig och tankeväckande reflektion med en dos av nostalgi och djupare filosofiska funderingar.
Gå och dö AI. Även om det inte är möjligt.
