Då var det dags för lite reseberättelser. Inte först på plan när det kommer till det utan är i gott sällskap med alltifrån Gilgamesh, Odysséen, Herodotos Historia och Linnés Öländska och Gothländska Resa till dagens bloggar och instagramkonton.
På sin tid tänker jag att Petrus Laestadius reseberättelse ”Journal af Petrus Laestadius för första året af hans tjenstgöring såsom missionaire i Lappmarken från 1831” på något sätt motsvarar dagens pics på insta.
Gick lite fel och hamnade på Brompton Cemetery. En något vildvuxen kyrkogård där Beatrix Potter en gång i tiden gick rundor. Det är så man gissar i alla fall eftersom hon växte upp i Kensington och namnen på rävarna, grävlingarna, ekorrarna och grodorna går att hitta på gravstenarna som står där halv nedsjunkna i den brittiska myllan.
Hamnade lite senare på evensong i Westminster Abbey. Under sången fick tankarna luft under vingarna och man önskade att väggarna kunde tala. Förunderlig är det med alla dessa människor och livsöden som på något märkligt sätt till slut knyts till en och samma plats. Händel, Hawking, Kipling, Livingstone, Darwin, Dickens, Newton, Tennyson och ett stort gäng kungar, drottningar, prinsar och prinsessor.
Att människans dagar är som gräset är på dessa platser en ganska relevant beskrivning kan tyckas. Och svaret på Hasse Anderssons fråga om man får släpa med sig hunden till himlen så är svaret ganska tydligt även om både vikingarna och faraonerna försökte skicka med både det ena och det andra.
Hann med en sittning på parlamentet. Det var väl ingen av parlamentledarmötena som missade retorikens grundstenar patos, etos och logos i något av sina anförande oavsett längd utöver att tilltala alla synnerligen hövligt. Förutom att vid var och vartannat anförande gratulera Madam speaker ”to the elevation” även tacka föregående talare för dennes inlägg. Viss distinktion kunde dock skönjas. Om man tillhörde samma grupp blev tilltalet “my honourable friend” och om det riktades mot den andra gruppen “the honourable gentleman/lady/member”.
Finns sammanhang som skulle må bra av att ta efter.
Lyssnade på Kenzas sommarprat och hennes relation till sin pappa. Ibland blir man rädd för hur mycket kraft det ligger i dessa relationer och hur mycket det påverkar en människas liv. Närvarande som frånvarande.
Min tes har väl varit att det aldrig upphör. Finns de som säger att det där eller den där har jag gjort upp med, och nu existerar det inte längre i mitt liv. Tror helt enkelt inte att det funkar så. Kraften är för stark. Tänker att det handlar om förhållningssätt över tid.
Kanske skrämmer det mer att jag själv står i samma förhållande till mina barn. Hissnande tanke.
Annars blir Lars Strannegård, rektorn på handels, sommarens sommarpratfavorit. Om varför man i England läser en examen i konstvetenskap, eller klassiska språk, för att sedan arbeta som ekonom.
Vad är det man brukar säga. Man reser bort för att hitta sig själv. Lite som det paradoxala i Kristi himmelsfärds dag. Tas bort för att komma nära.
