De flesta av oss är periodare. En tes god som någon.
Konstnärer kan ha sina blåa perioder, figurativa perioder för att
sedan parkera i det abstrakta.
Perioden ”Projektet att gå på gym” har hållit i sig en månad
nu (långt över förväntan). Sist jag kom dit sa personen i receptionen helt
plötsligt ”hej, hej”. Hon tittade dock upp i taket när hon sa det, så när jag
passerade disken tittade jag ner på min väska som jag höll i handen och sa
”hej, hej”.
Alltid sedd, alltid älskad är en dänga som man kör med i
kyrkan. Ett tilltal på gymmet är inte så illa det heller.
Tänker att de flesta av oss även är periodare när det gäller
tankegods. Det ligger där och guppar för att sedan upptäcka dess frånvaro.
Läste i Di-Weekend om Lars Sjöberg, expert på svensk
1700-talsarkitektur, som tyckte att ”ett historielöst samhälle gör ingen
lycklig, men att ta hand om ett gammalt kulturarv sammanfogar folk”.
Svenska Dagbladet var inne på likande spår då det fanns en recension av Peter
Wohilebens bok ”trädens hemliga liv” som hävdade att träden tänker med
rötterna.
Wikipedia ”rot”: ”Via
fotosyntesen kan många växter i sitt rotsystem lagra bl a energirika föreningar
eller vatten för framtida behov.”
Såg dokumentären om David Lagercrantz som handlade om
dagarna då boken ”Det som inte dödar oss” (Millennium 4) kom ut. Där, liksom när han
sommarpratade, återkom han till sin fars ord: ”Tänka sig David, att ingenting
vad du gör, gör du med allvar”.
Krisbearbetning.
Konsten att förhålla sig till sina rötter.
För framtida behov.
