Vad var det egentligen det handlade om när Viktor Rydberg tog sin promenad i Slottsskogen och föga anade att han tillsammans med Jenny Nyström skulle komma att forma hela svenska folket förståelse av jultomten.

Lätt att gå vilse och övertolka: ”Dikten är skriven på slutrimmad vers. De elva åttaradiga stroferna har rimschemat ABABCCDD, där A och C är manliga rim medan B och D är kvinnliga. I strofernas första, tredje, femte och sjätte versrader är betoningarna fyra, medan de i de andra, fjärde, sjunde och åttonde raderna är tre.”.

Så kanske det är. Men det kan lika gärna vara en fråga om meningen med livet och frågan om människans mål. Alltså frågan vem är jag och varför jag finns till.

  • grubblar, fast ej det lär båta, över en underlig gåta…
  • För sin hand genom skägg och hår, skakar huvud och hätta, nej, den gåtan är alltför svår, nej, jag gissar ej detta.
  • Men varifrån kommo de väl hit neder? Släkte följde på släkte snart, blomstrade, åldrades, gick — men vart? Gåtan, som icke låter gissa sig, kom så åter!

Vad säger man när livet skall sammanfattas och man kanske sitter på någon sorts insikt.

Tog en dagstur genom dokumentärerna på min lediga dag. Prinsessan Birgitta som fick gå vidare mätt på livet efter ett liv bestående av en konstant längtan att få bryta sig loss och gå sin egen väg.

Gick vidare och kollade igenom dokumentären om Svennis. Lite av en hjälte sedan jag 1994 stod i puben Devonshire i Kensington och såg hur IFK Göteborg slog Manchester United.

Dokumentären som slutade med minnesstunden i Torsby och Svennis egna ord om hur han ville bli hågkommen. ”Att jag var en hyfsad coach och att jag var en bra människa att ha att göra med.

Beckham: That´s what I really care about. He was kind.”

Avslutade rundan med att se intervjun med P G Gyllenhammar i ”Min sanning” och hans dotter Cecilia Gyllenhammars filmatiserade bok ”En spricka i kristallen”. Stökigt och klurigt värre med högborglighet, familj, klasstillhörighet, acceptans, uppbrott och klassresa åt ”fel” håll.

Behovet för en människa att gå sin egen väg är monumentalt. Inte alla förunnat.

Viktor Rydberg och Lina Sandell var samtida. Båda började sina liv i trakten runt Vättern och båda slutade sina dagar i Stockholm.

Om Viktors tomte ställer frågan är det kanske Linas ord som är de vanligast förekommande då livet sammanfattas och de som lämnats kvar får vägledning om vägen framåt: ”Morgondagens omsorg får jag spara, om än oviss syns min vandrings stig”. Dessa ord tillsammans med bönen ”Lär oss att leva för de levande den tid vi har kvar” öppnar i bästa fall upp för en möjlighet då behovet för en människa att gå sin egen väg är monumentalt.