Det skulle inte vara någon hamster i detta hus. Inser att
det var sagt i mitt huvud utan någon som helst yttre koppling. Nu bor det en
gnagare på andra våningen eftersom grabben fyllde tio år.
Förra födelsedagen köpte jag ett radiostyrt flygplan till
mellangrabben (man köper det som man själv drömde om som barn men aldrig
fick). Ut i parken, några loopar sen tog den resan slut. Hur svårt skall det
vara?
Rätt svar: Svårt. Försökt få ner den med fiskespö, pinnar
och stege. Varje morgon när jag kör till jobbet tittar jag på flygplanet då jag
passerar under trädkronan.
Väntar in vindarna i november.
Fördel dator: Klick. Restart.
Hamnade på finaste middagen. Mötte människor som på något
sätt hade beröringspunkter med min uppväxt. Eller pre-uppväxt. Erfarenhet av arv,
sammanhang och referensramar från ett annat perspektiv.
Tänker att det är många som har försökt få sitt sammanhang
att lyfta men där erfarenheten mest kan liknas vid ett par loopar och parkering
i en trädkrona.
Allt har sin tid sägs det. Det är väl som det ska när kidsen
refererar namnet Björn Borg till kalsonger och Ingmar Stenmark till någon som
vann Let´s Dance.
Men den som var med vet att de var så mycket mer. Vem har
inte varit Borg när man slog bollar mot garageporten eller Stenmark på
miniskidor ner för störtloppsbacken (fallhöjd 5-7 meter)?
Tog de två äldsta pojkarna till Hahnenkamm i Kitzbuhel för
att visa ”Die Streif”. Den svartvita tv-bilden kunde inte visa hur brant det
var. 85% lutning är otroligt brant.
Åter till flygplanet. Gissar att man alltid kommer att tvingas
förhålla sig till sin barndoms flygplan livet ut. Både när det gäller
sammanhang och den något större bakomliggande frågan: Gud.
Eller vad var det som Per Lagerkvist sa? ”Vem är Du som
uppfyller världen med din frånvaro?”.
