Mikael Göth

Vad var det egentligen det handlade om när Viktor Rydberg tog sin promenad i Slottsskogen och föga anade att han tillsammans med Jenny Nyström skulle komma att forma hela svenska folket förståelse av jultomten.

Lätt att gå vilse och övertolka: ”Dikten är skriven på slutrimmad vers. De elva åttaradiga stroferna har rimschemat ABABCCDD, där A och C är manliga rim medan B och D är kvinnliga. I strofernas första, tredje, femte och sjätte versrader är betoningarna fyra, medan de i de andra, fjärde, sjunde och åttonde raderna är tre.”.

Så kanske det är. Men det kan lika gärna vara en fråga om meningen med livet och frågan om människans mål. Alltså frågan vem är jag och varför jag finns till.

• grubblar, fast ej det lär båta, över en underlig gåta…

• För sin hand genom skägg och hår, skakar huvud och hätta, nej, den gåtan är alltför svår, nej, jag gissar ej detta.

• Men varifrån kommo de väl hit neder? Släkte följde på släkte snart, blomstrade, åldrades, gick — men vart? Gåtan, som icke låter gissa sig, kom så åter!

Vad säger man när livet skall sammanfattas och man kanske sitter på någon sorts insikt.

Tog en dagstur genom dokumentärerna på min lediga dag. Prinsessan Birgitta som fick gå vidare mätt på livet efter ett liv bestående av en konstant längtan att få bryta sig loss och gå sin egen väg.

Gick vidare och kollade igenom dokumentären om Svennis. Lite av en hjälte sedan jag 1994 stod i puben Devonshire i Kensington och såg hur IFK Göteborg slog Manchester United.

Dokumentären som slutade med minnesstunden i Torsby och Svennis egna ord om hur han ville bli hågkommen. ”Att jag var en hyfsad coach och att jag var en bra människa att ha att göra med.

Beckham: That´s what I really care about. He was kind.”

Avslutade rundan med att se intervjun med P G Gyllenhammar i ”Min sanning” och hans dotter Cecilia Gyllenhammars filmatiserade bok ”En spricka i kristallen”. Stökigt och klurigt värre med högborglighet, familj, klasstillhörighet, acceptans, uppbrott och klassresa åt ”fel” håll.

Behovet för en människa att gå sin egen väg är monumentalt. Inte alla förunnat.

Viktor Rydberg och Lina Sandell var samtida. Båda började sina liv i trakten runt Vättern och båda slutade sina dagar i Stockholm.

Om Viktors tomte ställer frågan är det kanske Linas ord som är de vanligast förekommande då livet sammanfattas och de som lämnats kvar får vägledning om vägen framåt: ”Morgondagens omsorg får jag spara, om än oviss syns min vandrings stig”. Dessa ord tillsammans med bönen ”Lär oss att leva för de levande den tid vi har kvar” öppnar i bästa fall upp för en möjlighet då behovet för en människa att gå sin egen väg är monumentalt.

Då var det dags igen. Helt övertygad om att jag varit med om detta femtiosex gånger. Berg ska sjunka och djup ska upp som den ständige sekreteraren i akademin skrev 1812.

Han lär ha hämtat inspiration från Alexander Pope från Twickenham som var duktig på att skriva och som fick leva i femtiosex år.

Bered en väg eller bereden väg är frågan. Kanske ingen folkstorm kring detta men håller på bereden. Färre val och mer ett konstaterande vilket på många sätt är befriande. Svaret är ändå bara ett andetag bort.

“Perhaps this final act was meant

To clinch a lifetime’s argument

That nothing comes from violence and nothing ever could

For all those born beneath an angry star

Lest we forget how fragile we are.” (Sting, Fragile)

Som input till den nuvarande ständige sekreteraren om tanken att skriva en ny adventspsalm skulle infinna sig.

Det knakar betänkligt i institutionsfogarna, både för kyrka och stat. Detta samtidigt som vi vecka in och vecka ut står och sjunger att tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara, stjärnan ej på himlafästet fågeln ej i kända nästet. Anspråken är lika enorma som texten är svår på gränsen till obegriplig.

Inre liv och/eller yttre struktur är frågan. Kanske med en förundran inför femtiosjunde gången att det kanske kan vara den yttre strukturen som är på agendan. Gör som Gud, bli människa brukar det ju heta i inkarnationens ankomsttider. Det inre är ju redan här och om det går det knappt att säga någonting om enligt mystikerna.

Det handlar om den realiserade eskatologin var det tapeterna hörde innan de i protest rullade ihop sig själva och gick hem från teologiska institutionen.

Katten och jag har en viss morgonrutin. Jag sitter vid köksbordet, kattluckan gnisslar, katten kommer till köket, jag går till vardagsrummet och lyfter ut den förskrämda lilla musen, musen glad, katten förvirrad.

Osäker på om det är samma mus eller en släkting. Oavsett så är det ett liv i eskatologins tassemarker för både mus och människa. Inte konstigt om någon skulle känna sig förvirrad.

Fick en bondekram förra veckan. Lite paff blev jag allt. Tacksägelsedagen på söndagen då man brukar lägga fram frukter och andra växtligheter i kyrkan. Tänkte åka ner till Ica och köpa lite bananer och tomater. Men stannade vid en av gårdarna jag brukar passera på mina cykelturer. Bad om att få köpa tre kassar med sallader, lökar, majskolvar, pumpor och grönkålsstock. När jag skulle betala fick jag en kram av bonden som betalning.

Bakvänt på något sätt.

Har väl mer eller mindre vuxit upp på en bondgård. Grannen var arrendatorn, drängen hette Eskil och korna hade egennamn som Klara och Hulda. Dofter som jord, hö, gödsel och dieselånga är en ren väldoft och skickar en med raketfart tillbaka till uppväxtens fria lek. Föräldrarnas ”frihetunderansvarpedagogik” var inte uttalad men mycket långtgående.

Huset som jag bor i skall målas och ser nu ut som ett gigantiskt tält. För tankarna till Wrapped Reichstag (Christo & Jeanne-Claude).  Även om deras projekt sträckte sig mellan 1971-1995 så finns det väl en förhoppning att det skall vara färdigt till jul.

Fick lyssna till en betraktelse om att vara snäll. Finns många goda och ganska självklara tankar i Stefans Einhorns bok ”Konsten att vara snäll”. På ett annat plan var det ganska utmanande. Man är inte i kyrkan för att man är snäll. Den som tror det blir snabbt besviken. Det uppstår ett problem när krubban ersätts av en tomte som frågar om det finns några snälla barn som sedan skall belönas med paket, när evangeliet reduceras till alltid sedd alltid älskad för den man är, istället för att man är älskad för den Gud är.

Grumpy old man.

De har börjat sälja julmust i min lokala butik. Lika bra det. Snart midsommar.

Grumpy old man.

Mötte en gammal resekamrat idag. Trettio år sedan sist. Buss från Mexico City över gränsen till Guatemala och vidare till Huehuetenango. Där hyrdes det motorcyklar för vidare färd runt en sjö som jag inte minns namnet på. Målet var att studera befrielseteologin.

Min gamla reskamrat var föredragshållare idag, samma dag som den latinamerikanska befrielseteologins grundare, prästen Gustavo Gutiérrez avled i Lima.

Tror ju inte på livspusslet. Ibland förs det tänkesättet över på teologin. Att det skulle bestå av ett homogent system där alla bitarna har sin givna plats. Kanske är det så men är rimligtvis bortom all mänsklig uppfattningsförmåga i tillvaron som är. Tacksam för det som är uppenbarat och välkomnar livet i skav.

De som tillhör vägen var väl ursprungsdefinitionen.

Tog en tur tillbaka till uppväxten. Parkerade bilen på torget och vandrade ut till föräldrahemmet fem kilometer bort. Alla och allt som var är borta. Andra har tagit över. Befriande på något sätt. Räfsade undan löven vid graven med förvissningen om att det dagen efter åter skulle bli täckt av gulnade blad.

Sakta dras man in i allhelgonaveckan.

When peace like a river, attendeth my way

When sorrows like sea billows roll

Whatever my lot, thou hast taught me to say

It is well, it is well, with my soul

It is well

With my soul

It is well, it is well with my soul

Vaknade till Einar Ekbergs ”Jag är en främling, jag är en pilgrim”. Varför och varifrån kom det kan man undra. Gissar för att lillgrabben var ute och vandrade med frilufsarna.

Gick till mässan i domkyrkan i söndags. Förundrades över den mängd människor som jag kände igen från olika tidsperioder och sammanhang. Ålderstrappan i fragmenterat format. Tror inte att de kände varandra även om de satt axel mot axel.

Jag kan uppskatta tiden då tankarna får vandra fritt mellan valven. Någon mening här och någon mening där från prästen blandades med funderingar kring hur de lyckades få stenen i valven att inte rasa ner. Gissade på någon träkonstruktion.

När jag kom hem lyssnade jag till P3 dokumentär om Sara Danius dolda dagböcker. Avgrundsmörker. Följde upp det med att se K-special ”Horace går – en vandring genom livet och krisen” där man fick följa honom på en vandring till Rom. Lämnar mig både frustrerad, fundersam och förundrad.

Hittade en middagsinbjudan mellan böckerna i bokhyllan. Företagets jubileumsfest. Farfar och farmor på middag i blå hallen 1949. ”Vid Edert namn står numret på Eder plats”, ”Damerna torde ha älskvärdheten att ensamma bege sig till sina platser, kavaljererna väntar där” och att Carl Nilo och hans solister spelade upp till dans och desserten var Glace-Bombe Jublié.

Det är nästan så man undrar om Jane Austen var bjuden.

Inknödd i bokhyllan finns det även en släktutredning. Det står nästan mer om att farfar var söndagsskollärare i Roseniuskyrkan än vad han jobbade med. Känns bra på något sätt.

Befinner mig mitt i ett ställningskrig. Om en stund kommer byggarna och sätter ställningar runt hela vårt hus, Bunkeflo kyrka är inklätt i ställningar, Limhamns kyrka har ställningar både inne i kyrkan och vid ingången och snart är det dags för Tygelsjö kyrka. Det är lite pyssel med både familjens och kyrkans jordiska boningar.

Även om det är en hel del som säger att man inte bryr sig om kyrkan, så är det bara att hota med att kyrkan skall rivas. Då står man där med både facklor och högafflar.

Det är kanske inte så konstigt. ”De helgade kyrkorummen är över hela landet tecken på Guds närvaro” (s.689 kyrkoordningen 2022 med kommentar och angränsande lagstiftning).

“Jag är främling, jag är en pilgrim,

Blott en afton, blott en afton bor jag här.

Gör mig ej hinder, ty jag vill följa

Guds folk till strids genom ök’n och bölja.”

Då var det dags att ta avsked av en kollega. Där vi egentligen står vecka efter vecka, år ut och år in. Så bryter det igenom när det kommer nära. Brutalt och verkligt på samma gång.

Anspråken som görs är enorma.

Han skall leva om han än dör, sa prästen.

Ibland samtalas det om brytpunktsamtal vid köksbordet. Mer än genomsnittet vid svenska köksbord skulle jag tro. Klagade i veckan hos Ärkebiskop Emerita att det kändes som om kyrkan inte trodde på sin egen teologi eftersom det varken går att mäta i pinnar eller i annan statistik. Dagligtbrödteologin är ju ändå ett av reformationens signum.

Vet att det tar kropp varje vecka även om det inte blir en keps i statistiken.

Såg en dokumentär om flygplanet Concorde. Dessa flygplan som flög långt fortare än en gevärskula med sina passagerare. Minns att de flög in mot Heathrow med ett enormt dån varje vardag lagom till kvällsmaten. Även om det inte höll i längden och var ett av Europas dyraste industriella projekt genom tiderna så var det en påminnelse om att världen var större.

Tänkte köpa en ambulans och få ner den till Kiev. Har en poliskör som tillsammans med den serbiska kören Aleksinachi Choir under ledning av dirigent Dimitrije Gulubovic ska göra en konsert nu på söndag där vi startar insamlingskampanjen.

Som en påminnelse om att världen är större.

Har man inte möjlighet att komma förbi Tygelsjö kyrka i Limhamns församling går det ju självklart att bidra hemifrån.

Ibland behöver brödbilen köra lite längre och concorde kanske kommer från Concordia, enhet. Den som googlar får se.

Då fick Göran gå vidare, komma hem, överlämnas i Guds händer eller hur man nu väljer att uttrycka det. Varje gång jag hör Göran Fristorp skickas jag trettiofem år tillbaka i tiden och tjugo mil söder om Addis Abeba då det där fanns en gammal kassettbandspelare med ett kassettband vilket var med Göran Fristorp.

“Men åren gå och ensamheten växer du står en dag vid stranden av dess hav.

Det kastar ej semesterblå reflexer, det var din vagga – det ska bli din grav.

Det är din lut, det är din stränga skola. Det smakar fosfor och metall och salt

när dessa bittra vågor överspola med mörk kemi din innersta gestalt.

Du märker plötsligt hur de tystnat alla: menageriers, alla städers ljud,

och plötsligt ville du till jorden falla som fromma göra när de möta gud.

Som fromma göra när de möta gud.”

Hjälpte äldstegrabben med flytt till korridor och vidare studier. Han var väl lite sen med att ansöka om rum kunde man kanske tycka som förälder. Men det mesta brukar ordna sig för honom och han fick ett välkomnande med vändande post och rummet var hans dagen innan studierna började. Av alla tjugo tusen studentrum som finns i stan så visade det sig att det var mitt gamla studentrum där jag bodde för trettio år sedan.

Tid och plats är förunderliga ting. Lätt att luras och tro att det är något konstant när det i själva verket är extremt flyktigt.

Vemod eller frihet är frågan. Förmodar både och. En människas dagar är som gräset, hon blomstrar som ett blomster på marken. När vinden går över det, då är det inte mer, och dess plats vet inte mer av det. Men Herrens nåd varar från evighet till evighet över dem som fruktar honom.

Kanske kokas allt till slut ner till tre bokstäver när det kommer till både den här och den tillkommande världen. Utan nåd inget liv.

En Gruntvigpsalm som Fristorp spelade in kanske kan väga upp ensamhetens hav.

O liv, som blev tänt i kristtrognas bröst, dig har världen ej känt. Det ljus, som vårt jordiska öga ej tålt, dock lever inom oss, fast skumt och fördolt. Gud råder: allt skall under honom bli lagt med kärlekens makt.

O härliga lott: att leva där döden sin överman fått, där livet, som bleknat sen hjärtvärmen flytt och vingkraften veknat, skall blomstra på nytt, där kärleken växer som solvärmen blid i vårfrudagstid.

O ljuvliga land, där gråten ej rinner som timglasets sand, där rosen ej vissnar, där fågeln ej dör, där lyckan är klar som kristall, men ej skör, där intet skall fattas, blott sorgen som tär och plågar oss här.

Du levande hopp, som stiger förnyat ut dopkällan opp, o giv mig de vingar som Anden dig gav, att lätt jag mig svingar långt, långt bortom hav, dit bort där Guds sol lyser evig och stark på paradismark.

Då var det dags för lite reseberättelser. Inte först på plan när det kommer till det utan är i gott sällskap med alltifrån Gilgamesh, Odysséen, Herodotos Historia och Linnés Öländska och Gothländska Resa till dagens bloggar och instagramkonton.

På sin tid tänker jag att Petrus Laestadius reseberättelse ”Journal af Petrus Laestadius för första året af hans tjenstgöring såsom missionaire i Lappmarken från 1831” på något sätt motsvarar dagens pics på insta.

Gick lite fel och hamnade på Brompton Cemetery. En något vildvuxen kyrkogård där Beatrix Potter en gång i tiden gick rundor. Det är så man gissar i alla fall eftersom hon växte upp i Kensington och namnen på rävarna, grävlingarna, ekorrarna och grodorna går att hitta på gravstenarna som står där halv nedsjunkna i den brittiska myllan.

Hamnade lite senare på evensong i Westminster Abbey. Under sången fick tankarna luft under vingarna och man önskade att väggarna kunde tala. Förunderlig är det med alla dessa människor och livsöden som på något märkligt sätt till slut knyts till en och samma plats. Händel, Hawking, Kipling, Livingstone, Darwin, Dickens, Newton, Tennyson och ett stort gäng kungar, drottningar, prinsar och prinsessor.

Att människans dagar är som gräset är på dessa platser en ganska relevant beskrivning kan tyckas. Och svaret på Hasse Anderssons fråga om man får släpa med sig hunden till himlen så är svaret ganska tydligt även om både vikingarna och faraonerna försökte skicka med både det ena och det andra.

Hann med en sittning på parlamentet. Det var väl ingen av parlamentledarmötena som missade retorikens grundstenar patos, etos och logos i något av sina anförande oavsett längd utöver att tilltala alla synnerligen hövligt. Förutom att vid var och vartannat anförande gratulera Madam speaker ”to the elevation” även tacka föregående talare för dennes inlägg. Viss distinktion kunde dock skönjas.  Om man tillhörde samma grupp blev tilltalet “my honourable friend” och om det riktades mot den andra gruppen “the honourable gentleman/lady/member”.

Finns sammanhang som skulle må bra av att ta efter.

Lyssnade på Kenzas sommarprat och hennes relation till sin pappa. Ibland blir man rädd för hur mycket kraft det ligger i dessa relationer och hur mycket det påverkar en människas liv. Närvarande som frånvarande.

Min tes har väl varit att det aldrig upphör. Finns de som säger att det där eller den där har jag gjort upp med, och nu existerar det inte längre i mitt liv. Tror helt enkelt inte att det funkar så. Kraften är för stark. Tänker att det handlar om förhållningssätt över tid.

Kanske skrämmer det mer att jag själv står i samma förhållande till mina barn. Hissnande tanke.

Annars blir Lars Strannegård, rektorn på handels, sommarens sommarpratfavorit. Om varför man i England läser en examen i konstvetenskap, eller klassiska språk, för att sedan arbeta som ekonom.

Vad är det man brukar säga. Man reser bort för att hitta sig själv. Lite som det paradoxala i Kristi himmelsfärds dag. Tas bort för att komma nära.