Blog Image

Mikael Göth

Caravaggio

Höst Posted on Mon, November 06, 2023 06:52:48

Då fick man ta sig en tur till Rom. Sist man var där var på bröllopsresa och nu återvände vi som familj. Mycket vatten har runnit under broarna både i Tibern och i det övriga livet.

Michelangelo , Caravaggio och Rafael har nu nötts in i medvetandet. Bråkigast av dem alla var nog Caravaggio. Ständigt återkommande slagsmål och hamnade i onåd hos påven och fick dra. Blev till slut benådad men hann dö innan han kom fram till Rom igen.

Som bråkstake och realist bröt han med det mesta och hans bilder är ganska brutala. Tomas sticker in sitt finger i Jesus sår, Johannes huvud på ett fat, Judith skär av halsen på Holofernes och Paulus trillar av hästen.

Det som kanske var mest radikalt var att det var vanliga människor från gatan och tavernorna som fick stå modeller.

Sammanfattar för mig det paradoxala Rom när det kommer till min egen bakgård. Kyrkan. Ingen som helst tvekan att kyrkan var kulturdrivande och utan den hade vi nog fortfarande hackat in älgar i den bohuslänska graniten. Att navigera rätt i allt det grandiosa och kyrkliga blingblinget och samtidigt känna till dess totala motsats med absolut enkelhet, efterföljelse och förföljelse kräver en viss eftertanke.

Då som nu. Även om vattnet flyter på under broarna är det ganska lite som är nytt när det kommer till pengar, sex och makt.

Samtidigt hemma i Sverige  råkade biskopen säga ”tackade dig” istället för enbart ”tackade” när han firade mässan. När vi har en värld som står i brand och bokstavligen sprängs i bitar framför våra ögon förstår ju alla att detta en enorm katastrof.

Tog en sväng inom Santa Maria della Concezione dei Cappuccini. Ett lite udda ställe där man spikat upp över fyra tusen skallar och ben på väggarna i olika mönster efter cappuccinerbröderna som gått före.

Som en påminnelse för oss andra stod det på tre språk: Vad du är nu, var vi en gång; det vi är nu, skall du bli.

Bortsett från alla skallar så var det kanske en sund motreaktion med dess betoning på enkelhet och fattigdom. Kyrkans real estate.

Ny vecka. Skånetrafiken, köttfärslimpa och ett synnerligen kort besök på gymmet.



Ada och hennes papiljotter

Höst Posted on Sun, October 15, 2023 08:40:44

Jag tillhör ju dem som inte tror på livspusslet. Att det skulle finnas någon sorts urbild av hur livet skall vara och där jag som människa är hänvisad till att spendera mitt liv att försöka få ihop alla bitar till något som på något sätt skulle kunna påminna något om denna bild.

De som tillhör vägen funkar bättre för mig. Undrar var jag har hört det.

Utmaningen är väl att när man satt även det på pränt kan det gå fel. Hur lätt är det att inte hamna i relativismens gungfly och bli den absoluta siffran för den gemensamma dyngan.

Gick in i domkyrkan för flera år sedan och orden ”Min nåd är dig nog” började surra i skallen. Funderar fortfarande på varför orden tickade och varför jag fortfarande minns tillfället. För legio är väl tankestråken för oss alla både dag och natt om både det ena och det andra.

Hela mitt liv har jag gått igenom kyrkogårdar. Helt klart arv och miljö. Läst på gravstenarna om direktören, tullaren, kyrkvaktmästaren och lärarinnan. Jag vet ju vilka psalmer det skall vara när det är dags, men fråga är vad det skall stå på stenen.

Han som tillhörde vägen och som tyckte att nåden var nog borde kunna funka. Om det nu skall vara någon sten. Inte helt nödvändigt.

Det känns som ”Harmagedonextraallt” i tillvaron just nu. Räcker verkligen nåden i förhållande? Kan du inte bättre? Tydligen inte. Vad är alternativet.

Wiki: ”Staden Megiddo låg vid ett pass längs en väg som förband Egypten och Syrien och staden valdes antagligen som platsen för slutstriden eftersom många strider utkämpats nära Megiddo på grund av dess strategiska läge.” Typ ett av antikens mest blodiga platser. Vad är nytt?

Kan känna en enorm sorg över det som sker. Sorg över att man firar terrordåd på våra gator, sorg över att man i staden som jag verkar i stilla accepterar etnisk rensning, sorg över att man stänger in miljontals människor på en liten landremsa och låter terrorister stå för lag och ordning, sorg över demokratins tillbakagång, sorg över en kyrka som har som signum att kunna sin historia men som har svårt att förhålla sig, sorg över familjerna som tvingas fly för det finns verkligen ingen framtid, sorg över att diktaturer har utplåning på agendan, sorg över att barnen riskerar att brinna upp i forsfor.

Bibelns kortaste vers: Jesus grät.

Motkraft. Fick vara med om dop igår. Kan rutinen när det är Le petit. Lite vatten, stilla musik, folk som sitter när man ska sitta och står när man skall stå samt efterföljande fotografering. Fint och under ordnade former.

Dop från brygga fyra var något helt annat. Kuling och först ner i vattnet för att inse att man inte bottnade, klamrande sig fast vid stegen ropandes till pappan att trycka ner dopkandidaten under vattnet, inte en gång utan tre (kanske inte helt nödvändigt, men skulle jag bada så skulle de), för att sedan kravla sig upp och i den iskalla vinden stå och sjunga:

”Ner i strömmen vill jag gå för att liv och räddning få. Renad i Guds nådaflod, pånyttfödd och heliggjord. Jag har nu en säker hamn. I Guds öppna frälsarfamn, jublet stiger nu i mig, Jesus du har gjort mig fri.” Och kall. (Sista meningen eget tillägg).

Tänker att både dopet och det vi senare kom att kalla nattvarden från början var en enorm fysisk upplevelse ganska långt ifrån den städade form vi har idag. Kändes som man levde när man gick på stranden mot centralstationen.

Nästa lördag skall det genomföras trettiofem dop i kyrkan. Själv är jag ledig.

Det sägs att Queen Elisabeth är i Göteborg. Känns tryggt. Gissar att man dammar av den gamla Lasse Dahlquistdängan ute på öarna.

”Ada har legat med papeljotter i natt. Och satt extra rött på kinden. Hon vart och hämtat sin lilla ljusblåa hatt. Ur en påse uppå vinden, Beda har köpt sig en känning på Grand Bazar. Ryggen är nästan bar. Prislappen sitter kvar. Bägge har tisslat och tasslat mest hela dan. Ja vad är det som viskas på stan Jo. Engelska flottan har siktats vid Vinga.

Oh boy oh boy oh boy. Tusen små sailors som vi ska betvinga. Oh boy oh boy oh boy. Då ska vi fröjdas på Liseberg. Med Charlie Bill och Tom. Dom sätter alltid en särskild färg. Och språket ja det klarar dom. Tänk att få segla med engelsk konvoj. Oh boy oh boy oh boy.”



Bed och moped.

Uncategorised Posted on Thu, September 28, 2023 07:14:14

Då var det dags att inviga fyrspårigt ner till Malmö. Som trigger stänger man av all järnvägstrafik i en vecka.

Provade att cykla en gång. Dyblöt och tappat all tidigare rutin får mig att ta bilen resten av veckan.

Tillsammans med alla andra som brukade sitta på tåget. Samhörigheten på tåget flyttas ut till motorvägen. Gnagande längtan tillbaka efter signalfel, obehöriga på spåret och byte av tågpersonal.

Tänkte ta tåget norrut mot Hallandsåsen på min lediga dag. Den sträckan är dock avstängd i tio veckor. Med tiden skall mopeden dit. Men moped kan man inte köra under tidspress. Det funkar inte så. Takes time.

Ora et moped. Bed och moped. Det får ta den tid det tar helt enkelt med både det ena och det andra.

Har kanske varit en småintensiv period. När gränslösheten slår in brukar det följas av en kort period av nedstämdhet.

Inte denna gång.

Och jag vet varför.

Har fått vara med i två konfirmandgrupper. Igårkväll fick jag uppgiften att hälla upp saft och läsa välsignelsen och plötsligt kändes det att allt föll på plats. Att få stå där och bokstavligen omslutas av allt liv är baske mig magi. Få förunnat.

Är nu inne på vårt tredje år i bostadsrätt. Kan ibland sakna både grannar och trädgård. Nu finns dock ett äppelträd utanför dörren. Har retat mig att på att man på denna lilla uteplats har valt att plantera ett äppelträd som ger äpplen som är helt oätliga, på gränsen till giftiga.

Tills igår då frun i huset tyckte jag skulle smaka ett av äpplena. Vissa insikter behöver helt enkelt mogna.

Tidens tecken. Så får man tid att lyfta blicken och återigen konstatera att svalorna är borta. Ser aldrig när de drar. De är bara borta. Ibland funderar jag på om det är svalornas frånvaro som gör att den där diffusa känslan av förtätning börjar infinna sig som till slut sätter halva befolkningen i rörelse mot kyrkogården kring Allhelgona.

Frånvaron gör att tillvaron behöver tryckutjämna.

Tar dock rygg på Weeping Willows. I början skrev de sångtexter som inte lyfte på slutet. No cure för de nedstämda vilket fick en del att deppa ihop totalt. Viss textmässig arketypisk stilform har infunnit sig med både det diffusa hotet och den lite mer hanterbara uppsidan på slutet.

I kyrkans värld släpar vi fram både morötter och pumpor på tacksägelsedagen som motkraft.

“Stockholm in dry white snow. Lights are low. Cars drive by real slow. In the cold. Strangers are passing by. And sometimes I see right through their minds. But they will never know

I’m waiting for her on a corner, my chest is full of hope. Songs about her are playing on my Walkman radio.

When she comes by. She’ll bring the warmth and melt the ice. Then we will fly into the light. She makes me smile. Diamond flakes fall through the sky. Then we will fly into the light…”. (In to the light, Weeping Willows 2002).



Klasskamp

Uncategorised Posted on Sat, August 12, 2023 11:30:00

Sommaren är kort. Det mesta regnar bort. That´s a fact.

Lyssnar igenom Tomas Ledins album ”Höga kusten”. Båtar, svåra tider och farfar som gick med i tåget i Ådalen. Gillar vad jag hör. Var på min grannes begravning för några år sedan. Mätt på livet efter etthundrasex års livsvandring. Även hon hade referenser till Ådalen då hon var med och bredde mackor till de som gick med i demonstrationståget.

Lyssnar till ett sommarprat från 2019. Basala behovet av rörelse, sömn och gemenskap i perspektivet depression och för tidig död landar i köket. En del att jobba på för egen del.

På DN Kultur frågar sig sociologen Johan Alfonsson varför medelklassen drar till fjälls i regn och rusk med skaljackor och frystorkad mat. Har man tappat förståndet är frågan och landar i behovet av att klassmarkera.

Minns att jag träffade en amerikansk student i London 1995 och där jag i samtalet raljerade mot den amerikanska medelklassen. Minns fortfarande motfrågan Why?

Ett skällsord som jag mött under mina år i Malmö är att vara småborglig. Oavsett, That´s me. Inser att jag nog är det jag som ung raljerade över. Småborgligheten inkarnerad och då var kanske inte sommarens semesterval egentligen något val. Så tanken blev att Sveriges högsta topp skulle bestigas. Tåg, buss och promenad och allt var tipp topp.

Försöker sedan förtränga det jag anade. För sent på bollen. Sydtoppen är Sveriges näst högsta topp sedan 2019 eftersom glaciären smälter med sjuttio centimeter varje år till skillnad från nordtoppen som består av sten. Och kanske hänger det ihop med småborglighetens konsumtion.

Hört att prästungar ofta upplever sig som klasslösa. Man växer upp med en förälder som rör sig lika ledigt i både i loge och sal, slott och koja, parkbänk och villa. Osäker på om det faktiskt stämmer.

Gissar att konturerna suddas ut i det mesta i tider som dessa. Klass som kyrka, ålder som bakgrund.

Tror ändå att det är få som känner att de passar in oavsett variabler och sammanhang.

Köpte Sinead O´Connors 1997 om man nu skall tala om att passa in. Köpte den till min vän som skulle gifta sig. Varken han eller jag var särskilt punk (om inte Chicago, Elton John och Bee Gees klassas som det i dagar som dessa). Gillade bilden på omslaget.

Lektorn Hjalmar Sunden 1954 om de franska arbetarprästerna: ”Arbetarprästerna äro vanliga präster och ordensbröder som varit verksamma i franska industricentra, hamnar och gruvor, men de ha till skillnad från andra präster hittills haft tillåtelse att helt och fullt delta i det normala arbetslivet som arbetare och att gå upp i den proletära miljön…. De betona omöjligheten av att införa nyomvända proletärer i de borgerliga församlingarna. För första gången klarlägges gruppsykologiska faktorers religionspsykologiska betydelse i industriarbetarmiljö. Med exempel visa de, att det däremot går att skapa kristna eliter inom den proletära miljön, mot vilkas offervilja och kristna broderskap ingen berättigad anmärkning kan resas. Stödda på sina psykologiska analyser förorda de upprättandet av proletära församlingar vid sidan av det borgerliga församlingslivet.”

Läste en filosofikurs när jag kom till Lund. Lyssnade till Jan Löfberg och hans prat om socialisten Jesus. Helt obegripligt för en som vuxit upp i Palme/Fälldin/Svensson/Ullsteneran. Att jag några år senare skulle spendera fem veckor tillsammans med Löfberg i Guatemala och El Salvador fanns inte på kartan.

Oavsett. Evangelium trumfar all världens politiska ideologier.



Slaget är förlorat

Uncategorised Posted on Sat, July 22, 2023 20:58:51

På sommaren lyssnas det på P1. Nyheterna repeteras till leda efter klockan tio, sommarpratarna kommer och går, natur och trädgårdsreportagen har sin sedvanliga plats. Göran Greider håller hårt i sin socialism, Tilde Addenbrooke far runt i Ukraina och Charlotte von Essen jagar spioner.

I en klass för sig själv är dock Malin Wollin. En dag i Malin Wollins liv.

Hängmattan kom upp. Något otippat eftersom alla träd sågades ner för några år sedan. Inte bara hängmattan återvände utan även rödhaken. Tröstarkrabaten. Så liten men så mycket på samma gång. Fint. Hängmatta och rödhake verkar hänga ihop på något sätt.

Vissa one-liners från radiohögtalaren fastnar. Toppfemlista:

  1. Procrastinators Unite. Tomorrow. Lite kul efter ett halvårs massivt prokastineringsidkande.
  2. Slaget är förlorat. Frågan om AI. Lika bra att ge upp, gilla läget och försöka anpassa sig. Lika tragiskt som troligtvis sant.
  3. Like a bridge over trouble water. Sjukt otippat.
  4. Det är bra att bankerna tjänar så mycket pengar som de gör. Bra med buffert om behovet skulle uppstå fick jag det berättat för mig. Vilket personen ifråga inte trodde skulle inträffa. 2+2 är 7.
  5. Tankar för dagen. Någon som hellre sydde för hand än med symaskin. Funderar fortfarande varför det fastnade och varför det var tvunget att berättas.

Och vad handlar då denna bro över mörka vatten? Har trallat med i femtio år för att tappa orden i tredje rad. Är det vänskap? Vänskap en gång i tiden men inte nu? Handlar det om Gud? Hur vet man det? Att bron bär om frågan handlar om Gud? Utmaningen för en annan som både räknar med att allt vilar i Guds händer och samtidigt bär på erfarenheten att Gud är extremt utmanande och jobbig är att få ihop det hela till en feel good-upplevelse.

Några rader:

When you’re weary. Feeling small. When tears are in your eyes. I’ll dry them all. I’m on your side.

Oh, when times get rough. And friends just can’t be found. Like a bridge over troubled water. I will lay me down.

When you’re down and out. When you’re on the street. When evening falls so hard.

– I will comfort you. I’ll take your part.

Oh, when darkness comes. And pain is all around.Like a bridge over troubled water. I will lay me down.

Sail on silver girl. Sail on by.

– Your time has come to shine. All your dreams are on their way. See how they shine. Oh, if you need a friend. I’m sailing right behind. Like a bridge over troubled water. I will ease your mind.

Kanske ligger svaret här: Oh, if you need a friend. I’m sailing right behind. Gud tar inte bort varken skav eller smällar. Då kan man varken leva eller älska. Guds ärende var aldrig feel good. Det handlade om tillit.

Om Malin Wollin berättade om sin dag så gjorde Alexander Solsjenitsyn det om sin dag i ”En dag i Ivan Denisovitjs liv”.

”Tvärsöver, bortom taggtrådsgrindarna och byggområdet och taggtråden långt borta på andra sidan, steg solen stor och röd som i dimma. Bredvid Sjuchov stod Aljosjka och såg på solen, hans läppar log. Hans kinder var insjukna, han hade bara sin ranson att leva på och tjänade aldrig extra. Vad hade han att glädja sig åt? På söndagarna satt han hela tiden och viskade ihop med de andra baptisterna. För dem var lägret som vatten på en gås.”

2+2 är 7. Om konsten att hålla många bollar och perspektiv i luften på samma gång.

Mötte Björn Borg i veckan. Lite starstrucked blev man allt.

Hej ChatGTP. Skriv en bön i Björn Borgs anda.

I min bön, låt garageporten öppna sig för mig som en symbol för möjligheternas väg. Låt mig vara omgiven av tennisbollar, deras hoppfulla studsar på banan påminner mig om livets upp-och-nedgångar.

Ge mig kraften att vara som en bollkalle för andra, alltid beredd att stödja och hjälpa dem i deras strävan. Låt mig vara en trogen följeslagare i deras kamp, för det är i gemenskapen vi finner styrka.

Låt mig omfamna både seger och nederlag med värdighet och ödmjukhet. För seger är inte bara att vinna, utan att ha kämpat med all sin kraft. Och nederlag är inte ett misslyckande, utan en möjlighet att lära och växa.

Och när jag en dag lägger ner min racket för sista gången, låt mig veta att jag har gett allt jag hade och mer. För livet är en resa fylld av prövningar och glädjeämnen, och jag är tacksam för varje upplevelse det har gett mig.

Låt mig vara som en krigare på tennisbanan och i livet, redo att möta varje utmaning med tapperhet och beslutsamhet. Och oavsett vad som väntar mig, låt mig aldrig glömma kärleken till spelet och passionen för att kämpa för det jag tror på.

Amen.

Som sagt var. Slaget är förlorat och det är bara att gilla läget. Alternativet är kanske det man konstaterade för över två tusen år sedan. Bättre en ordlös suck till bön än en babblig AI-bön.



Gå ut och lek med Annika och Sven

Uncategorised Posted on Sun, June 11, 2023 07:56:03

Helt plötsligt var det tomt och tyst. Lillgrabben och jag var hemma ensamma och gick genom centrum för att hämta en pizza. Tyst och tomt en lördagskväll.

Tyst och tomt efter en tid av studentflak, kanonskott och skrålande studenter.

Limhamns brassband på Limhamnsfältet tillsammans med kyrkokörerna från Andreas och Limhamn var en upplevelse. Även detta med en koppling till en tid som var men inte längre är. Konferensen ute på en skånsk åkerlapp med dess predikningar, glimtar från missionsfältet och en blåsorkester som spelade efter uppehållet. Inte paus utan uppehåll. De som var med vet.

Gick förbi stortorget i förra veckan. Spontanspelning av Jason Diakité som just promoverats till hedersdoktor. Eller var det hedersdoktorn som föreläste. Oavsett så hade han en församling som lyssnade. Och sjöng med.

”Alla vill till himmelen men få vill ju dö. Man vill kamma in vinningen, men sår inga frön. Man vill ha sin bit av kakan & man vill äta den me. Folk vill ta tillbaka, men vägrar att ge…”.

Det sköts även salut i Lundagård för Gullan Bornemark vars sånger man själv växte upp med i byskolan.

Skolfröken som spelade på tramporgeln och vi alla sjöng med:

”Det var en liten pojke som jämt var arg och sur. Han ville inte skratta, det var en trist figur. En dag sa pojkens mamma: “Klä på dig, lille vän. Du får gå ut och leka med Annika och Sven”. Då tog han på sig rocken, men allra, allra sist. Så tog han på sin sura min, så arg och dum och trist. Men då sa mamma:…”.

Återvände till byn där jag växte upp och gick en runda på kyrkogården. Hittade hennes gravsten. Min fröken. (Låter lite som från förra århundradet. Min fröken. Och det kan ju stämma. Det var ju förra århundradet.) Fröken Kristina känns även genuint småländskt. Det sägs att man aldrig glömmer en bra lärare. Kristina, Hans-Erik och Sten var några i raden.

Tid är förunderligt. Det har väl varit min uppgift genom yrkeslivet att rodda runt i det förunderliga. Tiden, Gud, kärleken, tron och hoppet som verkar oberoende av mig och min insats. Och ändå något sorts simus. Hade konfirmation igår och insåg att inte längre är jämngammal med föräldrarna utan med farmor och mormor.

Sankt Mikaels kyrka ligger två meter under gatan framför min köksdörr. Tänker på det ibland. Insåg även att kanikern Nils Bunkeflo bodde runt hörnet. Det var inte igår det, utan på 1200-talet. När han dog donerades arvet till efterlevande för att de skulle se till att mässor lästes i evig tid för hans själ ute i Bunkeflo. Stackars grabb.

Utmaningen är nu att Bunkeflo kyrka dels har hamnat under mitt ansvarsområde dels att den är påväg att gå samma öde som Sankt Mikaels kyrka. En byggnad som man stängt igen och som man inte underhåller tenderar att vittra sönder eftersom tiden lever på sina egna premisser.

Har bett att få ut någon sorts notering på när, var och hur man bestämde att kyrkan skulle stängas. Än så länge är det ingen som kunnat ge mig det. Kanske är det mer troligt att någon cyklade upp till kyrkan, låste dörren och så var det bra med det.

Kanske kan man då cykla upp till kyrkan och låsa upp dörren igen så är det bra med det.

AI är problematiskt. AI kommer att tvinga oss som bär på förmågan att dö att hitta nya koordinater att navigera i tillvaron. Kanske handlar det om att värna det förunderliga.

Hej AI. Vad tycker du om ovan skrivna text? Den text du har delat med mig verkar vara en personlig reflektion eller ett tankesvep om olika händelser och tankar. Det finns en tydlig nostalgi och eftertanke över förflutna händelser och människor som har påverkat författarens liv.

Språket är beskrivande och innehåller flera kulturella och historiska referenser. Det finns en blandning av poetiska inslag och vardagliga observationer. Författaren utforskar teman som tidens gång, minnen, identitet och betydelsen av att värna om det som är viktigt och förunderligt i tillvaron.

Sammanfattningsvis är texten en personlig och tankeväckande reflektion med en dos av nostalgi och djupare filosofiska funderingar.

Gå och dö AI. Även om det inte är möjligt.



Grattis kungen

Uncategorised Posted on Sun, April 30, 2023 07:40:25

Vispade ägg i glas igår. Ljud som plötsligt skickade mig femtio år tillbaka i tiden. Gaffel som vispade mot glas när min mamma bakade bröd. Andra ljud som ibland har samma effekt är ljudet av traktorer, svalors svischande, födelsedagens steg i trappan och linan som slår mot flaggstången.

Har en flaggstång i parken utanför mitt hus och jag tänker att idag fyller ju självaste kungen år. Flaggan i topp på det. Dock lite osäker på vem som egentligen äger flaggstången. Kanske är det bostadsrättsföreningens, Fontänhusets, slussboendets eller katolska församlingens. På något sätt så verkar man i alla fall dela denna lilla park med grannskapets alla hundägare som traskar runt från arla morgonstund till sena kvällsrundan.

Finns en viss ljudrytm en valborgsmorgon. 04:14 börjar det ljusna och koltrastarna vaknar till liv, 05:10 kommer tidningsbudet cyklande, 05:30 passerar studenterna med brassestolar, ölflak och högtalare påväg ner till stadsparken tätt följt av det arga måsparet som häckar på grannens tak. 08:00 drar katolska kyrkan igång sitt klockspel och klämtandet sker sedan växelvis med domkyrkan under förmiddagen.

Läser återigen om Hjalmar Ekström och han skomakeri i Helsingborg. Om den fördolda verkstaden.

”Det är i tystnaden och stillheten inom oss som talandet och handlandet springer fram… tron har sin verkstad i det fördolda och osynliga, för att därur verka i det synliga.”

Förundras över det paradoxala att tron i huvudsak har förmedlats genom ljud för att sedan verka ljudlöst. Kanske är det därför det nog omöjligt att sätta ord på vad tro egentligen är. Förhållningssätt, tillit, försanthållande, tillstånd, varande…

Ska klättra upp på Kebnekaises topp är tanken och därför har tågbiljetter nu inhandlats. Tåg till Kiruna, buss till Nikkaluokta, båt över Ladtjojavri för att sedan vandra sista sträckan till Kebnekaises fjällstation.

Men just nu sitter jag vid mitt köksbord medan det är 30.000 studenter i stadsparken. Börjar vackla i uppfattningen om att tron verkligen har förmedlats genom ljud. Kanske handlade det mer om närvaro vid köksbordet och ägg som vispats i glas.



Red Love

Uncategorised Posted on Fri, April 21, 2023 07:29:03

Har nu utökat min pensionsförsäkring med fyra Red Love. En korsning mellan Royal Gala och Breaburn. Man har ju hört orden som Luther lär ha sagt, att även om världen går under imorgon planterar jag mina äppelträd idag.

Det tradiga är väl kanske att Luther aldrig sa det. Det var en kollega som skrev detta till några medarbetare i mitten av nittonhundratalet. Efter ett tag så stämplades det som ett Lutercitat och användes både av Helmut Kohl och Olof Palme. (Dalevi)

Eller är det en travestering av Voltaires Candid om att man måste odla sin trädgård oavsett. Det är frågan inflikar min fru vid köksbordet.

Passerade dock Wittenberg i veckan. En plats som förändrade Europa och resten av världen då Luther spikade upp sina 95 teser på kyrkporten. Om han nu gjorde det. Han bodde inte i Wittenberg då och det är Melanchton som trettiosex år senare gör en notering att Luther var där och hamrade. Därom tvista de lärde. (Harrisson).

Kanske kan det kvitta. Kanske var poängen ändå teologi fur alles. Här var det i alla fall första gången som mässan firades på det nya sättet. Tillgängligt och begripligt för alla. Satte mig dock på bussen vidare ner till Prag och fick där lära mig att det var platsen för den första evangeliska mässan. Tillgängligt och begripligt för alla. Framförallt långt innan den firades i Wittenberg.

Den som sa det han var det och det ständiga strävandet efter kyrkan i kyrkan.

Fyller år imorgon. Femtiofem år gammal. Jag är ju samma person som nyss cyklade runt på min blåa Crescent med både limpa och smatterlapp.

Upplevelsen av ljud, dofter och vind förändras med tiden. Ludet av smatterlapp, när moppemotorn startar för första gången, solvarm trappa, när helgen verkligen ringde till vila och stannade av, ljudet av steg i trappan, bilen som körde på grusgången, kon som råmade, bäcken som rensades på löv och började porla, is som knakade, maten vars doft bara växte och växte eftersom man inte fick lämna matbespisningen förrän allt var uppätet, vinden som susade när den drog genom trädkronorna, lovikavanten som var helt genomsur, första lärkan, skidbacken som var superbrant och gräsmattan som doftade nyklippt gräs och gympapåsen som luktade surt.

Allt detta som filtrerats genom förväntningar, ansvar, krav, drömmar, mål, visioner, längtan, misslyckande, fallna ambitioner, kroppslig förändring, avsked, välkomnande, studentrum, villa, bostadsrätt, tågluff, studiereslutat, brännboll, kompisar, sommarjobb, familj och resa i röd Amazon till folkhögskola.

Kanske var Carola något på spåren:  ”Det är dags att börja tänka om. För tiden rinner ut den kanske snart tar slut. Och jag vet att det vi bygger upp nu. Det blir en dag det våra barn ska ha. Finns inget annat svar. Frågorna som jag har. Finns inget annat svar. Jag vill så gärna ha. En tro på framtiden. En tro på sanningen. En tro på gemenskapen. Någon gång. Någonstans. Någon dag.”

Passerade även Kafkamuseet i Prag. Inte direkt muntert, glättigt och glammigt. Men där Franz i brevet till Milena kanske ändå gör ett försök att hitta rätt.

“I am constantly trying to communicate something incommunicable, to explain something inexplicable, to tell about something I only feel in my bones and which can only be experienced in those bones…”.

Ska gå till domkyrkan idag och tända ett ljus i ljusbäraren. Ljusbäraren fyller också 55 år.



« PreviousNext »