Mikael Göth

Vår kyrkvärd har lämnat oss. Han var sitt namn då Sankt Torgil var ett svenskt helgon som enligt traditionen var kyrkvärd i Kumla kyrka under medeltiden.

Jag läser att kyrkvärdens uppgift inte var att stå som värd vid kyrkdörren utan snarare att försvara, förvalta, vårda, skydda och ta ansvar för församlingens kyrka, dess inventarier och andra tillgångar. Kyrkvärdens uppgift är lika gammal som kristendomen, och dess uppgifter var reglerade redan i de gamla landskapslagarna.

Bönhusen är borta sedan länge, prästgårdarna likaså. De församlingshem eller sockenstugor som går att avyttra är så gjorda eller på väg. Hade man kunnat riva kyrkorna hade man gjort det. Det går men de bjuder på motstånd både från levande och döda.

Har levt hela mitt liv i alla dessa byggnader. Dofter av missionshus där predikan följdes av kaffeservering, solvarma prästgårdar med knarrande parkettgolv, församlingshemmens linoleumgolv och församlingshemsdoftande kök, kyrktornens gungande när klockorna börjar svänga och kyrkorummets doft av generationers ljuständande och gemensamma sittningar.

Har även genom hela mitt liv tagit i hand och hälsat på kyrkvärdarna och deras grova arbetar och bondehänder.

I England gjorde man en undersökning om vad människor minns när det kommer till tro och liv när man blivit äldre. Det är inte prästens predikningar och böner som lever kvar i minnet.

Det man minns är kyrkorummet.

Tog mig igenom ”I skuggan av Nathan”. När ärkebiskop Nathan Söderblom avled utlystes landssorg. Det gjordes inte när hans son Helge dog på Ulleåkers mentalsjukhus utanför Uppsala ett halvår senare. Människans ständiga kamp att förhålla sig till det som var och det som var tänkt att bli oberoende om man satt sina fötter på parkettgolv, linoleumgolv eller tegelstensgolv genom livet.

I skuggan av eller i ljuset av är frågan. Om det ens går att fråga eller om det lever sitt eget liv oberoende av. Lite som när Don Quijote krockar med sina inre bilder och väderkvarnarna av sten och bjälke.

Som dokumentären om riddaren på Strandvägen av Åsa Blanck. Om Björn Tarras-Wahlberg, 82 år, som håller fast vid det som en gång var men inte längre är. Som liten placerades han på internatskola och när straff utdelades fick han ut och rycka upp maskrosor. Det han gjorde var att blåsa på dem med orden ”en dag skall tusen maskrosor blomma”. Idag är skolan borta men ängarna fulla med maskrosor.

Trenden är tydlig. Vi läser mindre samtidigt som självhjälpsböckerna peakar i antal. Längtan efter en väg till bestående lycka är monumental. Kanske som väderkvarnarna fast tvärt om.

Var inne och snurrade hos Jung, den analytiske psykologen. Även om frågan om lycka har ältats sedan predikarens tid på 900-talet före vår tideräkning så är det hos Jung jag hittar den första listan som jag sedan känner igen i självhjälpsböckerna.

God fysik och mental hälsa, goda relationer, förmågan att upptäcka skönheten i konst och natur, att tro på något och ett meningsfullt jobb.

Själv tror jag som pessimisten predikaren att lyckan kommer och lyckan går och att du förbliver fader vår. Mer tron som livshållning och som good enough.

Det har vänt. Närmare bestämt 221221 kl. 22:48.

”Det fanns dagar då jag trodde att vintern aldrig skulle ta slut, att den kommit för att stanna. Men nu har vi tagit oss ut ur mörkret, vi har en lång natt bakom oss. Nu kan vi se långt bort i fjärran, vi har tagit oss ut ur mörkret. Det är så skönt att se ljuset igen.” (1995, Lundell, Slutna rum 7595).

När man är mitt i mörkret är det lätt att tro att det är ett enda stillastående bestående. Kanske är det därför boken jag delar mitt liv med består av ett enormt flängande. Upp på berget, ut i öknen, in i staden, följ stjärnan, upp i trädet, in i graven, ut ur graven, ner i dödsriket, genom havet och hem till tullindrivaren.

”Jag sa: “Fäll ner spegeln och gör dig vacker igen. Jag tror jag ser en ny stad långt där framme” Det är dags att välja väg nu i denna nya tid. Sätta upp nya regler, nya mål, lämna det gamla.” (1995, dito).

Orden känns bekanta. Hur många gånger har man inte lyssnat till Mikael Järlestrand där han från läktaren sjungit ”Jag har hört om en stad ovan molnen. Ovan jordiska, dimhöljda länder. Jag har hört om de solljusa stränder. Och en gång, tänk en gång är jag där…”.

Det sägs att sångerna och psalmerna förr i tiden handlade om tåredal här och jubelsal där och att det idag mer är frågan om vem är du, vem är jag, levande charader, som Arja Saijonmaa sjöng en gång i tiden (även om det är svårt även för Arja att skaka av sig retoriken. Högt över havet och bort emot land. Stämmer frekvensen så räcker jag fram…).

Kanske förklarligt med längtan till jubelsal i en tid då maten tog slut och halva Småland satte sig i båten till landet i väster. Andra drog till Jerusalem om man tar rygg på Selma Lagerlöf. Samtidigt är det förunderligt med nutidens bilkö genom halva stan på Allhelgona.

Saknad av, längtan bort eller längtan till är frågan.

Oavsett så var det femtiofjärde säsongen av julberättelsen som man fick uppleva i dagarna. Skulle vise männen återigen knacka på fel dörr, eller hur skulle det gå den här gången? Hur kan man vara en vis man om man år efter år väljer att ta fel dörr? Antingen får det bli en spoiler alert inför nästa säsong eller får man konstatera att det är väldigt svårt att bryta sig loss från hur man tror att saker och ting borde vara men faktiskt inte är.

Samma sak på andra sidan berättelsen och Petrus ledarskapsfilosofi. Om det för vise männen krävdes ett sketet stall så krävdes det ett Getsemane för att saker och ting skulle falla på plats för Petrus.

På något sätt är det erfarenheten som får dem att fälla ner spegeln och göra sig vackra igen.

God fortsättning önskas.

Livet efter femtiofyra fortsätter. Osäker på när födelsedagarna övergick från att gå och lägga sig tidigare kvällen innan till att istället skönja orden ”En ny påminnelse om vår dödlighet lämnas oss här idag då härmed tillkännages att följande medlem av vår församling har fyllt femtiofyra”.

Enligt äldre tiders ålderstrappor som hängde över tramporgeln i varje hus och hem så peakade lifvet vid 50. ”Vid femtio på sin banas höjd, han väger lifvets sorg och fröjd”. Men för att plana just den grafen så sägs det att tiden är en nåd att ta emot och de romerska siffrorna för femtiofyra är LIV.

Jonas Bohlin som är mest känd för stolen Concrete:

“Being a designer with an artistical approach to his work, Jonas Bohlin always crosses the borderlines — but without losing the connections. The connections to architecture, to functions, to life itself…

… an eighteen months long happening, comprising the build of a traditional, Swedish boat for four rowers, and climaxing in a three month rowing session on the channels of Europe, from Stockholm to Paris. That project was called LIV, the Swedish word for life (also Latin for 54 — the total number of rowers!), and Jonas Bohlin was truly “rowing for life” (FORM Design Magazine).

Femtiofyra, stol, betong och rowing for life skickar kanske inte tankarna till KUWTK, Keeping Up with the Kardashians. Men om vi tidigare fick lära oss att det viktiga var kontext så har det ordet ersatts av ordet narrativ så då kanske innehållet kan kvitta. Dock ett smygande paradigmskifte som vi kanske inte helt förstått konsekvenserna av. Själv är man väl både kung och narr i denna synnerligen subjektiva beskrivning av verkligheten.

Den födelsedagspresent som jag minns tydligast är en blå cykel. Crescent, Världsmästarcykeln. Den utrustades senare med limpa, backspegel och en smatterlapp (kartongbit, klädnypa och ett snöre. Ju mer man spände snöret desto hårdare blev ljudet. Som en riktig motorcykel). Magin uppstod i mötet mellan kartong och hjulets eker om man nu skall gå Ad Fontes.

Frågan är hur magi och passion kommer till uttryck efter femtiofyra år. Öka dosen eller skala av är frågan. Kanske kan det kokas ner till vart smatterlappen tog vägen. Eller inte. Har en boendes i kvarteret som på morgonen startar upp sin Audi R8 V10 som förutom väcker allt och alla även får kaffekoppen att skaka av köksbordet med sitt enorma bröl.

Dags att packa lillgrabbens ryggsäck för övernattning i skogen. Passion och förväntan. Skönt att för egen del stilla bidra och nöja sig med det.

Efter femtio år på orgelpallen anar jag processerna som pågår i min kollegas inre. Om jag har sjungit blott en dag femhundra gånger så blir siffran för honom långt bortom mångtusende.

Härförleden kom han till jobbet och berättade att på morgonen hade han vaknat med orden ”Vrid nåden ur askan”. Om det är ett resultat av femtio år i kyrkans tjänst, att vi befinner oss i fastan eller om det är ett statement över livet som det har varit så här långt skall jag låta vara osagt.

Listan på psalmval för våra egna begravningar brukar uppdateras med jämna mellanrum. Just nu: 249 Blott en dag, 217 Gud för dig är allting klart och 297 Härlig är jorden. Ingen CD.

Nick Hornby, High Fidelity (1995). Topplista för sånger Rob önskar för sin begravning: Many Rivers to Cross,” Jimmy Cliff; “Angel,” Aretha Franklin; “and I’ve always had this fantasy that some beautiful, tearful woman would insist on ‘You’re the Best Thing That Ever Happened to Me,’ Gladys Knight. But who would that woman be?

Fick möta Tomas Sjödin, denna sommarpratande pastor från Göteborg. En man som kan tuta i mig precis vad som helst enbart genom att prata som han gör.

Följande blev intutat: Det sitter sitter i blicken. Om orken att stå kvar i det som sker och härbärgera alla motstridiga känslor som vi människor bär runt på. Härbärgera: Hysa, inhysa, inkvartera, ge husrum, bereda skydd, förlägga, ge kvarter, ge logi, ge tak över huvudet, inackordera, inlogera, kantonera eller logera.

Nödvändigt lyssnande av en som alltid har flyktmekaniken på standby (även om tvåmånadersvikariatet nu är inne på sitt tolfte år).

Har en perfekt relation till min biskop. Sist vi träffades var 2009 även om vi nu rör oss i samma stad. Innan han drog skrev han sin ämbetsberättelse med titeln ”Gryningsfolket” (2011). Av någon anledning har denna hyll/arkivvärmare fått liv tio år senare. ”Kyrkan är ett ofullbordat resultat. Därför finns mörker och ljus sida vid sida, så som det gör i gryningen. Men till gryningen hör att ”den avgörande vändningen har redan skett. Mörkret avtar och ljuset tilltar”.

Växte upp i ett hus med ett bibliotek. Höga dubbeldörrar, böcker och min fars stora svarta arbetsbord. På detta bord stod det inramade fotografier. Mest på nära och kära men även ett svartvitt fotografi på Elis Malmeström. En dag trillade det ut ett brev som låg inklämt mellan ramen och fotot. Personlig pastoral omsorg mellan biskop och pastor loci från en svunnen tid.

Elis skrev även psalm 217 ”Gud för dig är allting klart”.

”Gud, för dig är allting klart allt det dolda uppenbart.

Mörkret är ej mörkt för dig och i dunklet ser du mig.

Läk mitt öga, att jag ser hur du är i det som sker.

Där jag bäst behöver dig är du allra närmast mig.

Och om jag ej mer förmår gå i tro den väg du går,

led mig vid din fasta hand steg för steg mot livets land.

När min tanke, tvivelstrött, obetvingligt motstånd mött

och ej mera mäktar strid inneslut den i din frid.

All din nåd är öppen famn och ditt namn en ljuvlig hamn.

Vad du vill är helighet, men du är barmhärtighet.”

05:23. Katten kommer in efter nattens bravader, studenterna passerar köksfönstret på väg hem och dagen börjar gry. Konstaterar att man inte säger att natten avtar utan att det är dagen som gryr.

Funderar på att ta båten över till Helsingör och promenera till bort till Lousiana på Strandvejen 13.

Cyklade från centralstation bort mot Möllan, vidare genom Rosengård och bort till den plats där jag tillbringar mycket av min vakna tid. I strömmen av mötande var det ingen som var glad, ingen log, ingen pratade och det var som om ansiktena hade stelnat.

Det sägs att mycket av människans identitet sitter i ansiktet och att en del av denna identitet formas av vår erfarenhet. Det är dock inte hela sanningen eftersom vi ständigt blir överraskade när vi tar oss tid och sitter ner med den vi inte känner. Den klassiska uppmaningen att vara snäll eftersom vi inte har en aning om vad som pågår i en människas liv har en viss bäring.

Tala Latin. Malmö måste tala Latin. Det skolan nu står inför är skolans största utmaning sen den kom på plats. Att hitta tillbaka till den tillit som kanske mer än någon annan skola fått prägla många generationer, är en av de mest utmanande vägarna att gå.

Frågan är berättigad. Hur skall man kunna gå en väg som man inte ser?

Egentligen skulle jag inte varit gift. Kanske skulle jag varit det, men inte med henne jag är gift med. För våra vägar skulle aldrig ha mötts. Om inte. Klassresan som för tjugosju år sedan blev försenad och tvingades att boka om färjan för att ta återvändande tur. En båt som aldrig anlöpte hamnen.

En klass och en klassföreståndare från Skåne i ett öde Stockholm. En klassföreståndare som jag aldrig mött, men som jag fortfarande hör omdömet om som den bästa läraren. En lärare som kunde förklara vad ett enzym var men som också lyckades hitta den dolda vägen och som i avslutningstalet uppmanar sina elever att ta vara på livet. Ni har alla fått en andra chans.

I Sydkorea kallas den gamla kockumskranen för Malmö tårar. När de köpt kranen för en dollar och fraktade bort den sägs det att det stod äldre människor på kajen med tårar i ögonen.

För mig en bild av Malmös själ. Som gäst och främling på de flesta platser som jag befinner mig på så har man ändå efter tjugo år i Malmö börjat skönja vad som pågår i människors liv (synonymer till skönja · otydligt urskilja, urskilja, se, bli varse; märka, inse, ana, spåra, begripa · Användarnas bidrag. skymta,; iaktta).

Ibland rätt hårda tag, ganska envist, vikten av att rätt skall vara rätt, oviljan att ha någon över sig och ett ständigt avadådda men som har så nära denna ocean av tårar. Malmö tårar.

Om man inte skall känna någon sorg i Göteborg så är kanske Malmö tårar en möjlig början på den dolda vägen om man skall tala Latin. Malmö Latin.

Det sägs att uppväxten präglar ens identitet som vuxen. Som om man någonsin blev färdig. Och det är som det ska, bla, bla…

Och utanför mitt fönster passerar en student på en hyrscooter med en enorm musikmaskin. Och klockan är 05:15.

Ok. Allt har sin tid.

Kanske har man blivit en mer sammanhållen entitet. Även om jag tvekar på det, så inför mina barn. Som ser rakt igenom mig.

Uppväxt: Hem och skola, säkercykeldekal, Stenmark och miniskidorna, Björn Borg och garageport, Lutherhjälpens lila sparbössa på köksbordet under fastan, folkvagnsbuss etc.

Kan sakna Olof Palme (vem såg det komma?). Franco kallades för Satans mördare och tjeckoslovakiens regim för diktaturens kreatur.

De ukrainska soldaterna på Snake Island fick uppmaningen att ge upp och gav de ryska krigsfartygen svaret att go and fuck yourself.

Har under veckan gnagt på möjligheten om en bön kan innehålla både go and fuck yourself och må din själ finna nåd inför Gud. Lutar jag mig mot de rådande sociala och pastorala förväntningarna så blir det svårt.

Men scrollar jag psaltaren, denna tidlösa bönbok, så ges det mig sida upp och sida ner. Författarna och de som följt vet att det finns både en insida och en utsida när det kommer till bön eftersom den bottnar i premissen ”Jag är”.

Har nått ett mål i livet. Att få upp nästa generation på skidor och brädor.

Defining moment.

För femton år sedan köpte jag en skateboard, åkte till Stapelbäddsparken, ställde mig på kanten och for i fritt fall ner i betongen. Blev liggande en lång stund medan jag såg molntussarna passera på den annars så blå himlen.

Minns orden. Det räcker nu.

Stapplade tillbaka till bilen, körde hem, ringde några samtal, knackade på ett antal dörrar. Ingen öppnades förutom den hos Carl-Axel Aurelius. Därefter följde en dörrlös tillvaro. Eller i alla fall en urskiljningsförmåga på vad som är en vägg och vad som är en dörr.

Nu låg jag åter på marken med en bräda fastsurrad på fötterna. Frånåkt av alla mina barn som försvann långt ner i backen.

Såg molntussarna passera på den annars så blå himlen. Konstaterade att det var som det skulle.

En bön.

Warmachine. Go and fuck yourself.

What gives you the right to destroy other peoples lives?

May God have mercy on your souls.

Amen.

Машина войны. Иди и трахни себя.

Что дает вам право разрушать жизни других людей?

Пусть Бог помилует ваши души.

Аминь.

På onsdag är det askonsdagen och början på Esto mihi, kärlekens väg. Jag om någon behöver åter gå den. Men jag är inte ensam.

So dear warmachine: Go and fuck yourself.

Han är ju väldigt duktig på att åka skridskor. Han är även rätt krass kan jag tycka. ”Till slut är det här bara idrott och efter ett tag är vi bara clowner som åker runt i cirklar. Vill man bli något mer som människa så tror jag det är dags för en ny miljö där man blir något mer.”

När är det dags för uppbrott och vilka är vi när allt omkring oss är över? Frågan väcks nog till liv periodvis genom livet. Skönt att den inte är ständigt pågående. Detta ”Vart är vi på väg” för att ta rygg på Ingvar Oldsberg. Han om någon borde veta vid det här laget.

Lätt att missa det som är under tiden.

Vad var det Karin Boye sa?  ”Jag ville visa, hur det vi försmå är heligt och djupt och Andens skrud. Jag ville måla en träsked så, att mänskorna anade Gud!”.

Äldste grabben skall inställa sig för militärtjänstgöring. Med två grabbar till på tur har rysslands vevande blivit lite mer intressant (landstigningsbåtarna som passerade Gotland har nu nått Svarta havet. Check på den.).

Strax dags att ta sig till Malmö tillsammans med kollegan profeten Jona. Befriande på alla sätt och vis. Frågan om det inte finns någon vuxen i rummet ligger och gnager i bakgrunden. Kanske är det därför man både känner igen sig och kan ta rygg på honom. Med kallelsen att fara 80 mil österut sätter han sig på en båt västerut med siktet inställt på en plats 350 därifrån. Hamnar ändå där han skall vara och blir bottenlöst sur när det går bra för andra.

Blir dock använd trots ”fel” gudsbild, ”fel” inställning, ”fel” teologi, ”fel” människosyn och ”fel” personlighetstyp. Befriande.

Inte för att jag sitter och läser poesi dagarna igenom. Måste ha googlat målarfärg, målare eller träsked.

En målares önskan

Jag ville måla ett ringa grand

av slitnaste vardag, så nött och grått,

men genomlyst av den eld, som förmått

all världen att springa ur Skaparns hand.

Jag ville visa, hur det vi försmå

är heligt och djupt och Andens skrud.

Jag ville måla en träsked så,

att mänskorna anade Gud!

(Karin Boye, Moln.)

Då har ”roof top cocktailbaren” nere i hamnen fått sitt officiella namn. Mr G.

Det där med cocktails är inte riktigt min grej. Känslan av pimpad festis är påtaglig. Blev bjuden på en cocktail (Margarita) på Texas Embassy vid Trafalgar Square för många år sedan. Bartendern var en fri själ från Göteborg. Sist jag hörde om honom var att han träffade en spansk flygvärdinna, tog sitt pick och pack och öppnade en bar på någon ö utanför Afrikas västkust. Där slutar spåret.

Minns dock bra samtal om trons innersta väsen. Alltid en trigger.

Men att Bond skulle sitta och pimpla festis (Vesper) på bästa sändningstid vore väl att hänge sig åt downsizing av superhjälte. När förebilder och hjältar droppar av allteftersom får man hänge sig åt medveten förnekelse. Hittar ingen annan förklaring till hur denna sexistiska sprattelgubbe överlevt alla dessa år. Eller gjorde han det? Spoiler alert.

Restriktionerna tas bort. Ingen karnivalsyra direkt. Mer av en slowclapfeeling. Antingen har vi tappat bort discokulan eller har vi förlorat orken till social samvaro bortom skärm och dump.

Har hyrt bil. Ville helst kört med den gamle Volvon. Men att ge sig ut vid något som nog i historiens backspegel skulle definieras som den sista resan i tidsfönstret sportlov vore onödigt utifrån ett grupp-perspektiv.

Men tanken att 05:00 få rulla ut ur stan, över bron, äta frukost mellan Gedser-Rostock för att sedan runda Berlin, ställa sig i kön vid Munchen och se bergstopparna torna upp sig framåt kvällen känns rätt bra.

Läser om Bodil Malmsten i DN: ”55 år gammal gör hon det som många drömmer om: hon skaffar körkort, ger bort möblerna, säljer lägenheten i Stureby i södra Stockholm, köper en blå Rover och kör mot sydväst. ”Världen är full av tårar. Någon måste gråta dem, jag gör det av lycka i tvåhundra kilometer i timmen tills Autobahn tar slut”, skriver hon i boken ”Priset på vatten i Finistère”.”

Gillar tanken på att den unga kyrkan kom att definieras som ”Vägen”, eller ”de som tillhörde vägen”. Skitjobbigt, skrämmande och befriande på samma gång. Känslan av att balansera utmed en avgrund och samtidigt nynna på “I frid vill jag lägga mig ned”. Inte en helt okomplicerad kombo.

Att det triggar förändring till och från är kanske inte så konstigt. Som Malmsten konstaterar i en intervju från 2002: Jag hade inte råd att ha det så längre, hade inte tid.

Att inte släppa i tid skapar bara lager av.

Till receptboken under fliken fast, festis och fest:

4 cl tequila

2 cl apelsinlikör

2 cl limejuice

0,5-1 cl sockerlag

1 limefrukt

flingsalt