Vår kyrkvärd har lämnat oss. Han var sitt namn då Sankt Torgil var ett svenskt helgon som enligt traditionen var kyrkvärd i Kumla kyrka under medeltiden.
Jag läser att kyrkvärdens uppgift inte var att stå som värd vid kyrkdörren utan snarare att försvara, förvalta, vårda, skydda och ta ansvar för församlingens kyrka, dess inventarier och andra tillgångar. Kyrkvärdens uppgift är lika gammal som kristendomen, och dess uppgifter var reglerade redan i de gamla landskapslagarna.
Bönhusen är borta sedan länge, prästgårdarna likaså. De församlingshem eller sockenstugor som går att avyttra är så gjorda eller på väg. Hade man kunnat riva kyrkorna hade man gjort det. Det går men de bjuder på motstånd både från levande och döda.
Har levt hela mitt liv i alla dessa byggnader. Dofter av missionshus där predikan följdes av kaffeservering, solvarma prästgårdar med knarrande parkettgolv, församlingshemmens linoleumgolv och församlingshemsdoftande kök, kyrktornens gungande när klockorna börjar svänga och kyrkorummets doft av generationers ljuständande och gemensamma sittningar.
Har även genom hela mitt liv tagit i hand och hälsat på kyrkvärdarna och deras grova arbetar och bondehänder.
I England gjorde man en undersökning om vad människor minns när det kommer till tro och liv när man blivit äldre. Det är inte prästens predikningar och böner som lever kvar i minnet.
Det man minns är kyrkorummet.
Tog mig igenom ”I skuggan av Nathan”. När ärkebiskop Nathan Söderblom avled utlystes landssorg. Det gjordes inte när hans son Helge dog på Ulleåkers mentalsjukhus utanför Uppsala ett halvår senare. Människans ständiga kamp att förhålla sig till det som var och det som var tänkt att bli oberoende om man satt sina fötter på parkettgolv, linoleumgolv eller tegelstensgolv genom livet.
I skuggan av eller i ljuset av är frågan. Om det ens går att fråga eller om det lever sitt eget liv oberoende av. Lite som när Don Quijote krockar med sina inre bilder och väderkvarnarna av sten och bjälke.
Som dokumentären om riddaren på Strandvägen av Åsa Blanck. Om Björn Tarras-Wahlberg, 82 år, som håller fast vid det som en gång var men inte längre är. Som liten placerades han på internatskola och när straff utdelades fick han ut och rycka upp maskrosor. Det han gjorde var att blåsa på dem med orden ”en dag skall tusen maskrosor blomma”. Idag är skolan borta men ängarna fulla med maskrosor.
Trenden är tydlig. Vi läser mindre samtidigt som självhjälpsböckerna peakar i antal. Längtan efter en väg till bestående lycka är monumental. Kanske som väderkvarnarna fast tvärt om.
Var inne och snurrade hos Jung, den analytiske psykologen. Även om frågan om lycka har ältats sedan predikarens tid på 900-talet före vår tideräkning så är det hos Jung jag hittar den första listan som jag sedan känner igen i självhjälpsböckerna.
God fysik och mental hälsa, goda relationer, förmågan att upptäcka skönheten i konst och natur, att tro på något och ett meningsfullt jobb.
Själv tror jag som pessimisten predikaren att lyckan kommer och lyckan går och att du förbliver fader vår. Mer tron som livshållning och som good enough.