Mikael Göth

I mina sociala flöden har jag ett stort antal fromma vänner, bekanta och andra vars vägar korsats på något sätt. Tror jag har en bra bit över medelnivå när det kommer till antalet tillrop ”Glad Påsk” vilket tacksamt har mottagits. Ett flöde som speglar både det liv man valt och som på många sätt blivit valt åt en.

Har en kollega vilken jag tror har spelat sånger och psalmer över tiotusen gånger under sitt yrkesverksamma liv. Ofta undrar jag om vad han inte har hört om ljus, mörker, glädje, död, liv, anekdoter, tips, tankar, spaningar och idéer om människans förhållande till Gud, sig själv och sin medmänniska.

Ibland kokar det över i systemet och ut kommer långa haranger av teologiska konstateranden. Första gångerna trodde jag det var raljant. Nu vet jag att det inte är så. Det är resultatet av tiotusen psalmer och sånger som vibrerat in i hjärn och hjärtbarken och som måste tryckutjämnas med jämna mellanrum.

Under stilla veckan kom det ett högt och tydligt konstaterande från läktaren.

– Det handlar om den fördolda glädjen fram till påskdagen.

Brilliant.

Frågan är vad man ska ta sikte på i dagar som dessa. De grät, de blev förvånade, de var förkrossade, de var rädda, de gömde sig, de var frimodiga, de kände kärlek, de var övergivna, de var arga, de var utmattade, de kände sorg, fördömelse och befrielse.

Med facit i hand borde svaret rimligtvis vara att det är glad man skall vara för döden är besegrad.

Men vad händer om man inte är glad? För det finns de som inte är det. Eller rättare sagt, det är många som har svårt att navigera sig fram till glädjen i sitt liv.

Men det är här kruxet kommer in. Vid samtal kan man ibland möta ord som ”så här känner faktiskt jag” som ett tydligt avslut för en saklig argumentation. En sorts markering att längre än så här kommer du faktiskt inte för du kan inte tala om för mig vad jag skall känna. Ingen vill bli tillsagd vad man skall känna.

Men som sagt var, det är här kruxet kommer in. ”Ave crux, spes unica”. Det är inte kring mig som universum har sin bana. Påskens dramaturgi leder i motsatt riktning, bort från mig själv, mitt känsloregister och mina bidrag.

Fråga Petrus.

När allt är avskalat och avlämnat slipper jag ta sikte på min egen glädje och istället rikta in sig mot påskens och uppståndelsens dito. Det är där den stora glädjen och friheten finns. Befrielsen från mig själv till något och någon annan.

Så var glad, ledsen, irriterad, trött, arg, matt, förvånad, sorgsen eller förkrossad med önskan om en glad påsk!

05:29 puttrade kaffekokaren igång. När vattnet väl runnit igenom ersattes det av koltrasten som äntligen vaknat till liv. Doft och ljudminnen sitter djupt.

”Men vet de att de sjunger? Vad innebär sången mer än revirbevakning eller lockrop? Har koltrasten ens en aning om sin egen musikaliska fantasi? Fågelsång och vindsus. Insektssurr och åskmuller. Böljeslag vid stranden, flodens dova sorl, bäckens brus, regnets förunderliga evighetsljud.” (Peter Nilsson, Ljuden från kosmos, 2003).

Varför låter kaffekokaren, koltrasten, vinden, bilarna på motorvägen och det ändlösa droppandet från vattenkranen ner i diskhon? Vem har bestämt det?

Ljudet från plåtorkestern som min käre far skulle beskriva det dova motorvägsljudet. Förmodar att mycket sitter i betraktarens ögon och öron och framför allt hur man väljer att förhålla sig till det.

Konsten att förhålla sig beskrivs med tydlighet i Frida Boisens roman ”Berätta aldrig det här”.

Mellangrabben konstaterade att omslaget såg ut som alla andra böcker som släpats hem den senaste tiden.  Schulman, Gardell, Boisen.

Konstaterar att killen har koll. För det är inte bara omslaget som är det samma. Böckerna handlar om exakt samma sak.

Avstämning halvtid fastan. Har varit vegan lika länge som fastan pågått. Konstaterar att veganpytt, formbar veganfärs och vegankebab svajar i kopplingen till själva idén fastan. Osäker på hur jag hamnade här.

Ibland går man bara vilse och det är som det ska vara om man nu ska lita på Tranströmer som konstaterar att det mitt i skogen finns en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.

Det återstår att se.

Kollade lite med Augustinus hur han förhöll sig till kyrkan på trehundratalet. En kyrka i sönderfall. För det hade inte gått så många år för den unga kyrkan att gå från den jagade till att vara på väg att bli den jagande.

Tänker att det var hans tankar om att Kristus inte går att separera från kyrkan som gjorde att hans ord fick vingar och blev tidlösa. För kyrkan är som koltrasten. ”Men vet de att de sjunger? Vad innebär sången mer än revirbevakning eller lockrop? Har koltrasten ens en aning om sin egen musikaliska fantasi?”.

Oavsett så har man haft känslan att änglarna den senaste tiden har slagit sig på knäna och skrattat åt pratet att ”pentekostalism” handlar om form, uttryck, grupptillhörighet eller geografi.

Följer norska ”Exit”. Lite av pentekostlismens absoluta motsats. Vad ångrar människan mest på sin dödsbädd? (andra säsongen, tredje avsnittet). Sjuksystern Bronnie Ware citeras:

Följande ångrar vi tydligen på vår dödsbädd.

”1. Uppfyllt sina drömmar, i stället för att lyssna på andra.
– Det här var det vanligaste av allt. Många hade inte ens uppfyllt hälften av sina drömmar, och tvingades dö med den vetskapen. De önskar att de levt sina liv som de själva velat, och inte det liv som andra förväntade sig att de skulle göra.

2. Inte jobbat så hårt.
– Varje man sa likadant. De missade sina barns uppväxt och hade velat spendera mer tid med sina fruar. Alla män jag pratade med ångrade djupt att de hade låtit jobbet ta så stor plats i sina liv.

3. Vågat säga ifrån.
– Många människor höll tyst för att inte riskera vänskapen med andra. Som ett resultat av det fick de alltid böja sig och fick ett mediokert liv, utan chans att bli den de verkligen hade kunnat bli. Många utvecklade en bitterhet över detta.

4. Haft bättre kontakt med vännerna.
– Det är först på dödsbädden som de flesta människor inser hur mycket de saknar sina vänner. Och under de sista veckorna av livet är det svårt att få kontakt med alla. Många av patienterna hade haft fullt upp med sina egna liv och tappat kontakten med sina vänner. Alla saknade dem när de dog.

5. Tillåtit sig själva att vara gladare.
– Många förstod inte förrän på slutet att känna glädje är ett val man kan göra. De hade stannat i gamla hjulspår och behållit den familjära säkerheten. Rädsla för förändringar hade gjort att de låtsades vara nöjda med tillvaron, fast de i själva verket längtade efter att få skratta på riktigt och ha riktigt kul igen.” (The Guardian)

Yepp, frågan är vart fastan tar oss. Öppet race än så länge.

Tog min morgonpromenad när det började ljusna. Plötsligt flyger det en duva utmed vägen rakt emot mig. Väl framme viker han av och sätter sig i ett träd. I munnen hade han en kvist och det såg ut som en klassisk bild på duvan som kommer till Noa där han satt i sin ark. En duva med en kvist.

Tanken tog fart. Där satt han i sin båt full med djur och familj och bara vatten så långt ögat kunde nå. Frågan är om han misströstade någon gång. Även om han nog måste placeras i gruppen synnerligen trosvissa så gissar jag att även han måste ha drabbats av missmod.

För vem har inte upplevt en motsvarande båtfärd med klart mindre press och med en undran om det någonsin ska ta slut kombinerat med en gnagande känsla att man kanske inte kommer över till andra sidan.  

Passerade duvan med en känsla att det kommer att gå och det kommer att bli bra.

Köpte ett cirkustält med tanken att i det kan man ju sitta med lagom avstånd till varandra. Kämpar med att få upp det. Efter två försök finns insikten att tvåhundratjugo kvadratmeter tält är både tungt och farligt. Tänker att det kommer upp om det sker ett mirakel. Tills dess får man väl sitta vänta som Noa när han väl var färdig med sin båt.

Lyssnade på BBC Sunday Service när jag kom hem från morgonpromenaden och blev uppmuntrad. Berättelsen om hur engelska Greenbeltfestivalen började. ”Where could we gather, pray and sing, cry, eat, drink and hope? Gods answer to Moses and the founders of the Greenbelt festival 1974 was this: Put up a tent, and even in exile there will be somewhere we can dwell and dream together.”

Det var lite stökigt i Rosengård i veckan. Stenar flög och däcken brann. Kommunalrådet sa att det var de ensamkommande med hänvisning till en hemlig källa. Polis och åklagaren var tydligen av annan åsikt. Typiskt Rosengård tänkte andra. Av fjorton som blev anhållna för våldsamt upplopp var fyra från Rosengård. Resterande ditresta från andra håll och beskrevs som handelsresande i bråk.

Tydligen blev en sextioårig kvinna anhållen för våldsamt upplopp. Typiskt sextioplussare.

Finns ett fält i Lund som är fullt med solrosor och där det är fritt för vem som helst att plocka en bukett. Att ett fält med solrosor kan sprida sådan uppmuntran är förunderligt.

Var på operan igår. Noterar att Malmös opera är vackrare än Köpenhamns.
Ingen värdering i det. Eller så är det en värdering. Klart att det språkligt
sett är en värdering. Det är även en upplevelsegrundad värdering och helt
plötsligt blir det ju en åsikt som liknar många andra åsikter i tillvaron.

Konstaterar att Köpenhamns opera helt enkelt ser ut som ett uppblåst skithus för att spara på textutrymme.

Schlagt sie tot, en opera om Luther och reformationen. Mitt i operan
får man följande smått bisarra upplevelse. Hur skall man hantera bondeupproret och Luther ropar ”Schlagt sie tot!”. Dräp dem!

Sedan helt svart i lokalen som följs av sjuhundra personer som ivrigt
applåderar.

Själv vet jag inte riktigt var jag skall stoppa mina händer.

Det tar en minut innan jag fattar varför Luther får rungande ovationer
för sina ord. Det är paus. Kaffepaus, ölpaus eller efterlängtat toalettbesök
får sjuhundra personer att gemensamt klappa i händerna och själv går jag vilse i dramaturgin.

Skönjer även en viss problematik med upplevelsegrundade åsikter och
människor i grupp. (Hej svoger. Faktisk tror jeg ikke, at ert operahus ligner et oppustet lorthus. Bare forsøger at problematisere grundlæggende for folk i grupper og erfaringsbaserede meninger. Jeg vil også gerne besøge dit hus i fremtiden).

Följande efterdyningar på denna opera börjar ebba ut. Konstaterar att
man behöver tänka igenom vad i det Lutherska arvet man tycker är bra och vad man behöver ta avstånd från. Tänker även att man som evangelisk-luthersk kyrka har ett särskilt ansvar att ta avstånd från antisemitiska strömningar så man inte förstärker det tidlösa judehatet. Direkt motbjudande tendenser finns fortfarande i vår stad och inom kyrkans väggar hur det nu är möjligt att vara så infernaliskt korkad.

Vad tror du själv då? Landar i det allmänkyrkliga. Tilliten till och friheten i Kristus. Tänker att det räcker för mig.

Luther på operan och Guds lydiga revben på Malmö stadsteater. Det känns
som om samhället kollektivt bearbetar sin barndom på något sätt. Risken för det kategoriska är påtaglig som för vilken bearbetande dysfunktionell familj som helst.

Med risk för kulturchock, i betydelsen stor dos kultur på samma vecka, tog vi oss över till Louisiana. Tips är att inte åka över till Danmark när danskarna ber på den store bededagen. Inte direkt ensamma i lokalen.

Anyway, Pipilotti Rist hade störst och mest i sin gränsöverskridande
konst. Frågan är dock om detta tema inte har börjat att trampa vatten och att risken för tugg är överhängande.

Roligast var dock Hans-Peter Feldmanns tavlor. Rekommenderas.

Skall ta mig till tåget och åka upp till Göteborg och springa en runda. Risken för ”walk of shame” är överhängande. Mot slutet av rundan springer man först uppför Avenyn för att sedan springa nerför. Sociala trycket där och då gör att där vill man helt enkelt inte promenera.

Siktar in mig på topp tio men anar att man får jobba lite på det med startnummer 52.485. Det viktiga är dock att man får sin T-shirt så man kan visa ungarna på gymmet att man fortfarande hänger med. Att komma till gymmet med sin medalj runt halsen känns lite för mycket.

Tar mig upp till äppelträden och åter möter jag koltrasten som sitter på en stubbe och stirrar på mig.

Dålig stämning.

Jag anar djup förtrytelse över att träden är borta och jag ber om ursäkt och förklarar att det planterats nya träd och det enda de behöver är lite tid.

Inte nöjd.

Går in och sätter på kaffekokaren samtidigt som radion snabbt avklararar kirurgfisk, blåmesens liv och leverne, vad händer med bygden när skolan lägger ner, Camilla Henemarks resa från hyllad stjärna i Army of Lovers till boende i papplådor och trapphus, att musikfestivalbesökarna lämnar 250.000 tält efter sig i England, för att landa i berättelsen om Fred Korematsu som internerades under andra världskriget pga. sin etniska bakgrund och som stilla väntade i över 40 år på upprättelse.

Hittar några gamla bjälkar som har legat under huset och bär upp dem i backen. Det blev den längsta ljugarbänken i området. Det är faktiskt sant.

Det handlar om pensionsplanering. Tanken är att jag ska sätta mig där med min kaffetermos, äta min ostmacka, titta på äppelträden och stilla konstatera med både rödhake och koltrast att det blev ganska bra till slut.

Troligtvis kommer vi att konstatera att det mesta av den oro som man bar runt på aldrig inträffade för att ta rygg på morgondagens första tre ord: Känn ingen oro.

Gick förbi
en av kyrkornas anslagstavlor ner i stan. Det skulle vara föredrag av min gamla
lärare i grekiska under temat: Är kyrkan
sjuk som vanligt, eller som alltid världens enda hopp?

Själv tänker jag både och. Och det är som det skall vara. Och funderar vidare på skillnaden mellan bekymmerslöshet, oengagemang, konflikträdsla, uppgivenhet och den ljusnande framtid som är vår.

Hörde även att sonen skulle bli biskop i Stockholm (avhandling: Kyrka i nytt landskap – om levd ecklesiologi i Svenska kyrkan, om att lyssna och ta tillvara på den levda teologi som formas, skapas och levs fram i
församlingslivet.)

Även dags för övningskörning. Övningskörning i tillit och förtröstan.

Fick även höra en berättelse som skulle passa alldeles utmärkt för ljugarbänken. Om frun som i hemlighet hade tagit körlektioner och lyckats få sitt körkort. Väl ute på parkeringen vid affären bad hon om nycklarna till bilen. Hon satte sig i bilen och drog iväg med en rivstart så gruset sprutade.

Hon hade bett om att få ta en extralektion på körskolan i hur man rivstartar.

Hade förmånen att få åka med konfirmander till Berlin över helgen. Lilla bussen, sånghäfte och långa dagar med unga människor från Malmös förort skapade någon sorts oldschoolkonfirmandundervisningkrockarmed statusuppdaterandetonåringar.

Man kan undra vad som stod i dessa tweets under resans gång. Eller kanske lika bra att man inte vet.

Lyckades köra slut på bensinen och fick ta en liten promenad till närmsta by med en petflaska. Innan bilen hackat färdigt och stannat vid vägkanten konstaterades det att här fanns det ju ingen wifi.

En heldag på Ravensbruck, ett koncentrationsläger ämnat för kvinnor en gång i tiden, gör något med en. Så mycket ondska koncentrerat till en enda plats sätter sig i kroppen.

Två frågor skickades med in i lägerbesöket. Var finns Gud när ondskan får helt fritt spelrum och vad är det som får en människa att ställa sig upp och säga detta är fel.

När jag går över till barackerna ser jag hur rödhaken försvinner runt hörnet. Min själavårdare när jag står i backen hemmavid med spaden i näven och pratar. Bara en glimt men fullt tillräckligt.

”Så kom det sig en vårdag i Jerusalem att rödhaken fick syn på en man på ett kors. Över mannens hjässa hade någon tryckt ner en törnekrona. Rödhaken såg att mannen var plågad och drog försiktigt ut en av taggarna som borrat sig in i mannens panna och i samma stund föll en droppe blod ner på rödhakens bröst.” (Rödhaken och trösten, Anna Alebo).

Och om den inre resningen när det väl gäller? Religion i allmänhet är ingen garant. Inte heller kristen tro. Ibland tvärt om. Samtidigt som religion i allmänhet och kristen tro i synnerhet kan vara just den kraften som får människor att resa på sig när det är som absolut svårast.

På söndagseftermiddagen släppte jag av gruppen inne i stan och började leta efter parkering. Jag kom allt längre bort från gruppen och hittade till slut en parkering bredvid en gammal kyrka.

Inser att detta är Dietrich Bonhoeffers hemkyrka. Efter femtio år i kyrkans värld är de teologiska förebilderna väldigt få och man blir mer och mer hänvisad till att försöka ta sig fram på egen hand i någon sorts teologisk reduktionism. Bonhoeffer är en av de som finns kvar.

Går in i kyrkan och hittar en bild med Dietrich och hans lilla konfirmandgrupp. Dietrich gör ett medvetet val att som herde vara med den mest utsatta när det var som svårast, oavsett kostnad. Han hade möjligheten att komma undan men gjorde valet att återvända.

Text från fängelset:

Med hjärtats tillit att Guds goda makter

beskyddande och trofast kring oss står

vill vi tillsammans leva dessa dagar

och tacksamt ta emot den tid vi får.

I goda makters underbara omsorg

vi väntar lugnt vadhelst vi möter här

Gud är hos oss var afton och var morgon.

Guds kärlek genom varje dag oss bär.

Nazisterna hängde honom 1945 veckor innan befrielsen.

Och nu lite konfirmandundervisning. Bönen Fader Vår. Sååå 1517…

Del 1. Gud: Himmel, namn, rike och vilja.
Del 2. Medmänniskan: Dagligt bröd, förlåtelse, frestelse och ondska.
Del 3. Gud: Riket, makten och härligheten.

Och Notre Dame? Kyrkan var på väg att braka ihop. Lärjungarna hade lyfts ut för restaurering och kvar fanns altaret. Det säger något om premisserna för stilla veckan.

Har en liten skogsslänt som skulle vara perfekt att odla lite äppelträd. Sagt och gjort så tog jag chansen att beställa några träd från England så här i pre-brexittider.

Efter åtta besök på terminalen, härliga samtal med diverse transportbolag och långa stunder i trevlig samvaro med Post Nords kundtjänst mötte jag plötsligt en som tog det där extra steget. Jag bad honom kolla i rummet bredvid.

Plötsligt infann sig en känsla av att jag ville både krama och pussa postmannen i någon sorts euforiskt glädjefnatt. Troligtvis undrade han vad det var för psyko som stod och ropade kärleksyttringar vid kassan eftersom han kanske inte var helt insatt i förförståelsen. Dock konstaterade han att han nog aldrig hade fått sådan uppskattning under sin tid på Post Nord.

Följande tankar ligger i efterdyningarna:

– Dagligen möter jag människor som på något sätt upplever att de inte finns i systemet. Hur de än gör, vad de än säger så kommer de inte in. Inte riktigt säker på att vi som är inne i systemet riktigt förstår vad det gör med en människa. Det ger perspektiv på när Jesus möter kvinnan vid brunnen, mannen i trädet, kvinnan som skall stenas etc.

– Dina äppelträd finns inte. Jo, de finns. Nej, de finns inte. Jo, de finns, nej, jo, nej, jo. Enligt min datorskärm står dina träd i Blackmoor. Gud finns inte, jo han finns, nej, jo, nej, jo. Han kanske finns men han är inte här i alla fall.
Jo, det är han, nej det är han inte, jo, nej, jo, nej, jo. Sträck fram dina
händer Tomas.

– Tanken var att jag skulle ta rygg på Luther som konstaterade att han skulle plantera sitt äppelträd idag även om han visste att jorden skulle gå under imorgon. Luther var inte direkt någon större prepper kan jag tycka. Gillar detta bekymmerslösa perspektiv. Befriande. Det mesta man oroar sig över inträffar inte och ändå envisas man med att gå runt och konka på eländet. Noterar dock att Luther levde pre-beställapånäteteländet.

Gick förbi min gamla grannes hus i veckan. Hon tillhörde de som mindes skotten i Ådalen och var tolk när de vita bussarna anlände till Sverige i krigets slutskede. Jag satte mig vid hennes sängkant och sjöng ”Blott en dag ett ögonblick i sänder”. Dagen efter fick hon gå vidare efter 106 års livsvandring.

Historiens vingslag.

Och nyckeln till bekymmerslösheten? I grunden tror jag den är utifrån given. Men en hjälp på vägen är nog färre prylar och ett viljebeslut. Känner inte någon som känner sig tyngd på väg ut från Sysav.

Har burit grenar. Till en början kändes det oöverstigligt, men efter ett tag kom man in i en stilla lunk. Stilla och slitsamt.

Fördelen är att utrymmet för egna tankar ökar och jag landar sakta i den heliga glömskan.

Wiki: Helig är ett ord från fornsvenskan, helagher, heligher, hälig, med betydelsen okränkbar, fridlyst, som ej får skadas ..”.

Tänker att vi lever i en tid som inte glömmer. Och det är destruktivt. Ett inlägg, mail, bild eller transaktion som landar fel. Inte för att folk grottar ner sig i det som varit, men känslan av det diffusa hotet kan ibland vara tyngre än en tyngsta stock.

Bikt och tystnadsplikt är underskattat.

Fördel är att både Gud och präst glömmer.

Hade hjälp av en skogshuggare. Tänker att han är på en kronisk retreat utan att veta om det där han går och sågar i sin ensamhet dagen lång. Ett enormt utrymme för egna tankar.

Efter inledande samtal om stock, sten och spån så konstaterade han det märkliga i att människorna mår så dåligt i en tid då tillgången till så mycket är i stort sett obegränsad.

Unga har mindre sex (Dagen/Halldorf), klubbarna blir färre och detsamma gäller för pubarna i England. För trettio år sedan skulle nog många kyrkor applådera det.

Inte säker på att man gör det nu.

George Orwell sitter väl och flinar någonstans. Och vad var det jag sa?

Modetips. Man bloggar ju även om mode, livsstil och heminredning… Var på konsert med Twenty one pilots.

Tog på mig mössa, för det såg jag att kidsen hade för några år sedan. Väl på plats så var det tydligen inte det som gällde. Men här vänder det. Plötsligt firas det ner en röd mössa i en vajjer som sångaren sedan hade på sig. Just saying.

Orden att människans dagar är som gräset, blommar kort, vinden blåser, och sen är de inte mer, har alltid upplevts vemodiga. Kanske behöver det inte vara så.

Kanske handlar det om människans frihet efter som det är bibelns egentliga ärende.

De som stod på scenen och höll i taktpinnen har för länge sedan gått hem.

Det borde kanske bloggaren borde göra med. Men jag är ju redan hemma.