Mikael Göth

Såg samtalet med David Lagerkranz i ”Min sannning” på svt-play. Återigen samtalas det om relationen fader/son och man påminns om vilken enorm kraft det ligger i det förhållandet.

Nu finns det ett antal Davidar på min radar. En som jag hyser bottenlös kärlek till och som jag skulle välja döden om så krävdes.

En annan David är min frus farfar som drev en affär utmed gamla E4 norr om Markaryd. Ett stenkast därifrån, rakt in i den småländska skogen, bodde min morfar och lite längre upp utmed E4 hade farfar en gård. Dock lite osäker på varför, eftersom han bodde i Stockholm.

Men ändå som en påminnelse om att tillvaron kanske tenderar att hänga ihop på något sätt.

Hur återstår dock eftersom jag själv spenderar dagarna i den malmöitiska
förorten och ibland undrar hur tillvaron gör det och hur jag hamnade där.

På resan ut
dit hade jag i alla fall följande ord i ryggen. ”Så säger den helige, den
sannfärdige, han som har Davids nyckel, han som öppnar så att ingen kan stänga
och stänger så att ingen kan öppna. Jag känner dina gärningar. Se, jag har
ställt en dörr öppen för dig som ingen kan stänga. Din kraft är ringa, men du har bevarat mitt ord och inte förnekat mitt namn”.

Hur vet man när det är ett tilltal, hjärnspöke, miss i planeringen eller allmänt freudianskt önskedrömmande?

Time will tell. (A phrase referencing the fact that future events are unknown and that the outcome of a desired situation cannot be ascertained at the time until said future events unfold.)

Tänker att i tider som dessa är kunskap inte det viktiga. Inte heller status, åsikter, förmögenhet, titlar, bakgrund, släktskap eller verbal förmåga.

Det mesta går att beställa på nätet.

Skall hyra bil i Berlin om någon vecka och kunde då välja till navigeringsutrustning för 5 euro om dagen. Då vaknar smålänningen i mig.

Hur svårt kan det vara?

Halkade in på David denna förmiddag och landar orden om det viktiga i tillvaron. Om konsten att navigera i en förvirrad tid och fastnar i ordet urskiljningsförmåga.

”Jag har funnit David, Isais son, en man efter mitt hjärta.”

Tänker att när alla drev, inneideologier och allmänt ryggdunkande har blåst över så finns det en inriktning som bär.

Ett antal år
senare sjunger Leonard Cohen om David ”Well your faith was strong but you needed proof. You saw her bathing on the roof. Her beauty and the moonlight overthrew ya. She tied you to her kitchen chair. And she broke your throne and she cut your hair. And from your lips she drew the
Hallelujah”.

Frihet för alla som inte fick ihop det på egen hand.

Klockrent. Trumvirvel på det.

Tog och höststädade trädgården. Det hanns inte riktigt med
när det skulle men kändes ändå bra att det blev av innan nyårsdagen.

Tittade på
barnens studsmatta och kände att det inte var någon idé att plocka in den. Vi
går ju mot ljusare tider med en stilla förhoppning att ingen vårstorm skall
lyfta den upp på taket. Vilket har skett vid tidigare tillfällen till
grannarnas förfäran.

Och året som nu är på väg att avslutas? Flipp eller flopp?
Hiss eller diss? Burop eller applåd?

Landar i ingången till förberedelserna av ett griftetal som
på något sätt bär karaktären av ett avslut. Det handlar inte om att rada upp en
massa saker och händelser i livet för att vi sedan ska kunna ge ett sista
omdöme, skickas över till andra sidan, eller in i nästa år, i en
Tripadvisoranda.

Ett griftetal handlar mycket om att uttrycka sorg och saknad
över det som en gång var men inte längre är, uttrycka tacksamhet över det liv som
fick levas, om Guds outtröttliga närvaro och om återseendets glädje.

Och?

Reduktionisten i mig växter. Mycket av det jag lägger ner
tid på är luftslott. Jag bygger och konstruerar för att försöka skapa
sammanhang att navigera i. Jag skapar samfundsträsk där guldet blir till sand,
kvicksand, när sinnet tyngs som värst.

Tar därför rygg på Kristus. Han går med Petrus på stranden
och frågar inte hur projektet gå på vatten funkade, hur det står till med den
inre resningen eller hur sambandet mellan alla högtravande ord och det verkliga
livet egentligen ser ut.

Det landar i frågan: Älskar du mig? Inte en gång utan tre.

Samma uppmaning får sedan lärjungarna när det är dags för
sammanfattning. Älska varandra.

Detta bär när inre ambitioner briserar och yttre
omständigheter förändras. För det är just det som åren gör med oss. Sållar i
det tänkta och förändrar våra yttre omständigheter.

Och framtiden? Synnerligen hoppfull.

Tillbringade natten på Relais und Chateaux Hotel Bayrisches Haus i Potsdam – Brandemburg, ett stenkast från Berlins centrum. Klassiskt old school place som en gång i tiden byggdes av den Preussiske kungen Fredrick William till sin Elisabeth av Bayern.

Ett ställe som präglas av tysk tradition, värdighet och stillhet. Helt enkelt perfekt för oss och våra pojkar på fjorton, elva och sex år…

Satt och tittade på en man som gjorde vända efter vända i poolen. Han crawlade långsamt men stabilt. Vända efter vända.

Genom åren har jag försökt crawla. Man vevar på till syret tar slut, sen har det inte blivit mycket mer.

Jag studerar mannen. Fram och tillbaka. Då inser jag att det inte handlar om att veva på allt vad tygen håller. Det handlar om att andas. Att andas och att andas rätt.

När jag kom hem googlade jag crawla och fanns följande om crawla på aktiv träning:

”Andas in vid rätt tidpunkt. Vrid på huvudet och dra in luft när armen är vid höften. Halvvägs genom armtaget – alltså när armen är ovanför vattenytan – lägger du ned huvudet i vattnet igen.

Hitta en bra andningsrytm. Träna på att andas in efter vart tredje armtag – två med ena armen och ett med den andra. Om det fungerar bättre för dig att andas in efter ett eller två armtag med resp. arm så går det också bra. Det viktigaste är att du har en bra rytm.”

Och vad har detta med fastan att göra? Man kan undra. Men eftersom jag är fostrad i den Evangelisk-Lutherska traditionen är jag lika vilsen som de flesta i samma tradition. Men med vilsenhet kommer även ett visst mått av frihet.

Så här tänker jag. Trons fundamenta och identitet är som en DNA-spiral. Ena staget är inkarnationen (jul, stall, klappar, krubba etc) och det andra staget är försoningen (påsk, ägg, kors etc).

Stagen mellan kan man kalla Esto mihi, kärlekens väg (komma upp vid sidan om och gå med ett stycke på vägen med de människor som kommer i ens väg). Stag blir då till steg.

Och fastan? Fastan hjälper mig att andas. ”Det viktiga är att du har en bra rytm”. Har man en tro och försöker förhålla sig till trons sammanhang så hamnar man med jämna mellanrum i obalans. Syret tar slut och man ger upp sitt frenetiska sprattlande.

Fastan säger: Sakta ner och hitta tillbaka till rytmen.

Av någon anledning så bombarderas jag av reklam från avloppsjouren. Frågan är hur man skall tolka sina logaritmer i tider som dessa. Eller om det är logaritmerna som tolkar mig. Speglar kanske den man är fick jag höra.

Den ständiga frågan vem man är… Eller vem har mandat att göra den definitionen? Tänker att om det inte finns någon utan för mig själv blir definitionen hänvisad till omständigheterna.

Tron ger mig ger mig mandat att själv göra den definitionen. Det är mitt ansvar.

Har en solblekt bok av Henri Nouwen i min bokhylla. Den har följt med boktravarna sedan 1986. Bläddrade lite i den när jag satt och drack mitt morgonkaffe. Lika gärna som att dela roliga youtubes kan jag dela några rader från boken. Kul.

Han talar om rädslan och hur den påverkar oss. ”But why are we so terribly afraid? Why is it so hard to find fearless people?” (s.3.) Det han sett i möten med människor är att det nästan alltid handlar om att det finns någon sorts hotfull figur som kontrollerar och skrämmer. Det kan vara Gud, läraren, doktorn, kyrkan (s.4) eller kanske det diffusa som kallas sammanhang.

För Nouwen verkar det som om rädslan är bottenlös. ”Fearful questions never lead to love-filled answers; underneath every fearful question many other fearful questions are hidden”. ”Thus, fear engenders fear”. (s.5)

Lätt att tänka att en man som Henry Nouwen inte skulle vara en del av denna fruktan. En man som gick ”all in” i det fromma livet som präst. Inget att frukta där inte. Gå på vatten borde ingå i grundkursen för blivande präster.

”Though we think of ourselves as followers of Jesus, we are often seduced by the fearful questions the world presents to us. Without realizing it, we become anxious, nervous, worrying people caught in the questions of survival: our own survival, the survival of our families, friends and colleagues, the survival of the church, our country, and our world.” (s.6)

Inte heller han kommer undan. Cred för att han är ärlig. Befriande.

Frågan är ju vilken som är vägen framåt. Tar man tid med människor kan man möta fruktan och rädsla. Och orkar man stanna upp ännu mer och möta sig själv kan man ibland ana kraften i sin egen inneboende fruktan. Inte konstigt kan jag tycka.

Men vad är alternativet? Finns det något?

Boken har undertiteln ”The journey from fear to love”.

”Why is there no reason to fear any longer? Jesus himself answers this question succinctly when he approaches his frightened disciples walking on the lake: It is I; do not be afraid (Joh 6:20). The house of love is the house of Christ, the place where we can think, speak and act in the way of God- not in the way of the fearfilled world… The house of love is not simply a place in the afterlife, a place in heaven beyond this world. Jesus offers us this house right in the midst of our anxious world”. (s.7)

Har han rätt i detta så har vi rätt lång väg att gå. Oavsett sammanhang. Längst är kanske kyrkans väg.

Kanske är det värt insatsen. För om konsekvensen blir, när livspusslet är på plats för en vit, manlig, medelålders villaägare, att man dränks av reklam från avloppsjouren så kastar jag mig hellre i famnen på någon som ger mig ett en strimma av hopp om ett alternativ.

Eller som Esbjörn Hagberg, exbiskopen i Karlstad sa i förra veckan ”Herre, till vem skulle vi gå?

(Yes, det är fastetid, vi är inne i stilla veckan och boken heter ”In the House of the Lord. The journey from fear to love. Henry J. M Nouwen)

Det ligger en enorm drivkraft i passion. Det skrivs
böcker, startas företag, spelas in
skivor, görs resor, tas risker och nya
steg i livet, man bryter upp, hoppar över relingen och försöker gå på vatten.

Förlorad passion har motsatt effekt. Förödande. Böckerna blir
liggande, skivan hackar i takt med relationerna och man sjunker som en sten i
det mörka vattnet.

Det känns som om man går och plockar ihop sina
grejer för att påbörja sin vandring. En del hänger i baren hela vägen fram till
Askonsdagen. Andra går och småplockar bland sina prylar. Semla eller inte,
disco eller blues kan nog kvitta.

Början var 400 meter under och målet 800 meter
ovanför havsytan. Vandringen kom att kallas
Esto mihi, kärlekens väg, och målet efter 1200 meters höjdskillnad kom
att kallas passionshistorien.

Människors erfarenheter genom historien är att kärlekens
väg och passionshistorien i grunden är djupt existentiella erfarenheter som kan
försätta berg.

Bär mig som ett sigill vid ditt hjärta, som
ett sigill vid din arm. Stark som döden är kärleken, lidelsen obeveklig som
graven. Dess pilar är flammande eld, en ljungande låga. Mäktiga vatten kan inte släcka kärleken, floder
kan inte svepa bort den. Om en man gav allt han ägde för kärleken, vem skulle
ringakta honom? Höga visan 8:6-7

Behovet av inbromsning infinner sig inför
askonsdagen då fastan börjar. Att stanna upp, rensa ut, gå långsammare och
vårda sin urskiljningsförmåga.

I grunden tänker jag att det handlar om vem som
sätter agendan i mitt liv. Fastan möjliggör och ger rum för reflektionen över vem
det är som egentligen äger frågan och agendan.

För det är alltid någon eller något som gör det.

Mycket sympatiska Wellington Slow Reading Club i
sina tips på hur man kommer igång med sitt läsande:

Tips nr 4:

Re-read
your favourites

For
some Slow Readers it is a beloved children’s book, for others a well-thumbed
copy of their favourite novel. There’s no shame in reading books again and
again. It’s a way to discover new aspects of a novel and often feels
like re-connecting with an old friend.

Den blinde tiggaren vid vägen upp till Jerusalem, Esto
mihi, kärlekens väg, får frågan: Vad vill du att jag skall göra för dig? Så svarar den osynlige den synlige, eller om det är den synlige som svarar den osynlige:

– Herre, gör så att jag kan se.

Eller

– Herre, gör så att jag kan se igen.

Lite olika beroende på var man läser. Båda
läsningarna är relevanta utifrån egna koordinater.

Åter Wellington Slow Reading Club. Tips nr 6:

Physically slow your reading

If you are online a lot you may have become
accustomed to scanning (or reading in an F-shape) – whizzing over words
until you identify something you think is important. Focus on reading each line
of text and savour every sentence.

Det brukar tystna på flyget när inbromsningen
påbörjas. Jag har alltid undrat varför.

Då var det dags att köra resblogg igen. Planen är att fira
midsommar i Levanto vid Italiens medelhavskust.

Små grodorna verkar bli Piccole rane på Italienska. Kan nog
funka.

Läser ”Drömmen om San Michele, en resa i Axel Munthes
fotspår” som lite reseinspiration. Han tillbringade sina första år i
Döderhultsvik och efter det slutar det vi har gemensamt.

Han bygger sin dröm,
egendomen San Michele på ön Capri efter ett antal vändor.

Driftig kille.

Har en minnesbild att jag åkt tåg i trakterna av Levanto.
Letade upp min tågluffarbiljet från 1987 som låg i en låda i garaget.

Med åldern kommer insikten att charter inte är så tokigt.

Tågluffning anno
1987:

14/7 Köpenhamn-Hamburg-Paris.

15/7
Paris-Nice.

16/7
Nice-Monaco-Ventimiglia-Genoa-Munchen.

17/7 Vörgl-Zell
am Zee-Kitzbuhel-Mittersill.

19/7 Mittersill-Zell
am Zee-Wien-Amsterdam.

20/7 Köln-London.

21/7
London-Calais-Paris.

21/7 Paris-Amsterdam.

22/7 Amsterdam-Wien.

23/7 Wien-Köpenhamn.

Återvände dock några år senare och stannade till i
Mittersill ett år och närmare tre år i London.

En del talar om livsvandring eller resan genom livet och
andra om att lägga livspussel när man försöker beskriva människans tillvaro.
Lutar nog mot vandring eller resa. Man tar sig, möter människor, ser platser,
svänger runt hörnet för att upptäcka nya perspektiv och sammanhang.

Har svårare för livspusslet. Som om livet skulle ha en
bestämd bild som man skall bygga upp av mindre delar, även de bestämda. Risken
är att man tillbringar stor del av livet i frustration eftersom bitarna allt
som oftast vägrar att haka fast i varandra.

Anyway, ord som tillit, förtröstan, hopp och tillförsikt
funkar bättre när man inte riktigt vet vart livet tar en.

Sagt detta är jag ändå en tvivlare på att det är resan som
är målet. Liksom jag tvivlar lite på titeln ”Jag har inte sanningen, jag söker
den” (K.G Hammar). Nästa gång jag ser honom i affären ska jag fråga om inte den
borde heta ”Jag har sanningen samtidigt som jag söker den”.

Om någon vet var man kan fira midsommar vid Italiens kust så hör gärna av er. Sill eller sardin kan ju kvitta och förmodar
att Evert Taube redan har varit där.

Det blev en tidsresa i helgen. Åter till Småland med dess
skog, grusvägar och en tid som var samtidigt som den vägrar att ge upp och
envist pågår.

Kyrkobesök på Pingstdagen i Nöttja kyrka där kyrkoherden
tänkte att vi var som konservburkar men som skulle må bra av att vara öppna
kärl. Prästen från Torpa kyrkan var på besök för att överlämna det förlorade
sockentyget som man funnit i prästgården när den skulle avyttras.

Kyrklunchen inmundigades i den röda sockenstugan. Doft av
mat, människor blandades med sommar och man skickades som i en katapult
tillbaka till barndomen.

På väg in såg jag att årets Kronobergare skulle komma och
kåsera. Årets kronobergare som var flickan i grannhuset när jag växte upp.

Nästgårds träffade jag en man som talade om danskarna som
eldade upp hönshuset. Det skulle eldas torrt gräs då både hönshus och ladugård
fick stryka på foten.

Det är något fint lågmält i samtalet. Samtidigt väl medveten
om att ”don´t take my kindness for weakness” (Al Capone, Soul Children 1972) är
ett småländskt signum.

Befriande på något sätt. Se dig inte om när du har satt
handen vid plogen sägs det. Varför? För att man ska veta vart man är på väg?
Eller för att människor är som gräs och när vinden gjort sitt så är det inte
mer? Visionärt, vemodigt och befriande på samma gång.

Tillbaks till Malmö var det dags för högtidstal på
nationaldagen. Granngårds till Per-Albin Hanssons födelsehem var det musikkår,
folkdanslag och barnkör.

Talade om tillit som palindrom. Går att läsa på båda hållen
och tänker att tillit förutsätter ömsesidighet från två håll. Min tillit till
Gud och Guds tillit till mig. Ett samhälle utan tillit blir synnerligen
dysfunktionellt. Knepigt med relationer utan tillit. Osäker på om
mötesgeneralen förstod vad jag var ute efter, men han tackade för de tänkvärda
orden.

Övningskörde lite på de småländska vägarna med en närstående
människa som jag hyser stor tillit till. Tveksam om talet om att bjuda in dig
till min trädgård (kupé) funkade som pedagogiskt knep.

Nästa gång ska vi öva bredställ så grusen sprutar på
ladugårdsväggarna. Eller i alla fall växla upp till treans växel.