Mikael Göth

När jag åkte till jobbet igår lyssnade jag på
radion i vanlig ordning. Dels handlade det om mungiga och hur en 6-dagars
mungigefestival kunde te sig.

Men så handlade det även om lycka, och människans dilemma
att vi aldrig kan bli riktigt lyckliga. Vi jagar lyckan, når den ibland, för
att sedan se den poppa ur handen som en hal tvål.

Även om man vinner den där miljonen på lotto, så finns det
alltid någon relation som skaver. Hjärnan kan inte hantera ständig lycka sa den
gästande psykologen.

Själv tänker jag att livet inte är så konstruerat att vi
ständigt kan vara lyckliga.

Och det är en utmaning i tider med instagram, bloggar och fb
där mycket publiceras när livet peakar. Skidresan, härliga middagen med
vännerna, besöket hos frissan och de nya skorna.

Personligen föredrar jag bilder från semestern än från vinterkräksjukan.

I programmet bad programledaren psykologen om konkreta råd.
Ett kunde vara att ha vetskapen om att livet faktiskt inte är ett konstant
lyckorus. Det andra som kom fram var att det var bra att investera i
närhetsbefrämjande aktiviteter till andra människor. Att lägga ner tid på
relationer leder till ett mer långsiktigt välbefinnande.

Noterar inför söndagen att när Jesus ska lämna över
stafettpinnen till sina lärjungar så är det väldigt lite pep-talk, väldigt lite
prat om strategier och en total frånvaro av medieträning. Det enda han gör är
att ge dem ett nytt bud: Ni ska älska varandra så kommer människor att fatta
vad ni tror på.

Eller som dom sa på radion: Investera i
närhetsbefrämjande aktiviteter till andra människor.

Lycka till med det. Det finns en del att jobba på så här
2000 år senare.

I morse var det en annan gäst på radion som berättade att
allt levande har sitt ursprung i en enda bakterie. Blev lite nedstämd efter ett
tag då jag insåg att konst är en form av bakteriekultur.

Tänker att kultur är uttryck för något större än så.

Hamnade på slakthuset i Malmö. Nu konferensanläggning, tidigare
en lokal för en synnerligen blodig verksamhet. Tecken om något på det Malmö som
var men som inte längre är.

Världens sämste minglare på konferenser. Djupt, djupt tacksam för kollegor. Man förstår cocktailens närvaro
vid ambassadmingel. Man anar även dess fara.

Förvånad blev jag dock när jag upptryckt mot en tegelvägg i
nån sorts gruppövning hamnade bredvid en lika upptryckt Marika Lagercranz där
vi kom att tala om behovet av frihet. Uppenbara beröringspunkter men i olika
roller.

På tal om det svunna Malmö. Fick en tavla av några vänner
som ska öppna ett matställe i Västra Hamnen. Tavlan föreställande en Kockumsbåt
under uppbyggnad. Problemet med tavlan var att den var 160 cm hög och inte gick
in i Audin.

Fick ta den i gamle Volvon utan tak. Mellan skurarna slängde
vi ner den i sittbrunnen och fick köra bakvägen upp till Lund.

Jagad av skurar men uppehåll hela vägen. Tyvärr var det en
trafikolycka norr om Hjärup och stopp i trafiken. Med skurar i ryggen fanns det
bara en väg. Efter ett tag rullade det på igen och jag kunde sakta rulla förbi
alla poliser som stod där.

Nästan.

Tvärstopp precis bredvid poliserna. Ca 1.5 meter ifrån. Plötsligt
kom det en vindby bakifrån och reste detta 160 cm skepp rakt upp i ryggen.

Oj
vad förvånad polisen blev.

Promenerande följde. Men nu hänger den i alla fall över
soffan.

Skrivit en psalm som skall sjungas i kyrkan på söndag.

En av oss.

Tack Gud för att du är en av oss. I stallet där och då, i
staden här och nu. Innan tanken är tänkt innan handlingen är gjord är de hörda
och sedda av dig.

Vi ber för alla människor som lever i vår stad. Där rädsla
råder ber vi om mod, där sorg bor ber vi om tröst, där ensamhet finns ber vi om
gemenskap, där våld härskar ber vi om fred och där oron tynger ber vi om frid.

Tack Gud för att du bär oss dag efter dag. På kullen där
och då i staden här och nu. Innan tanken är tänkt innan handlingen är gjord är
vi hörda och upprättade av dig.

Vi ber för alla människor som lever i vår stad. Där rädsla
råder ber vi om mod, där sorg bor ber vi om tröst, där ensamhet finns ber vi om
gemenskap, där våld härskar ber vi om fred och där oron tynger ber vi om frid.

Musik: Kristina Furbacken.

Tänker att nyckeln till frihet stavas nåd. På den punkten är jag helt
övertygad och håller på det till motsatsen är bevisad. Vad finns det för alternativ?

Krävs ett visst mått av trots för att hålla fast vid det.

Det är långfredagseftermiddag och några tankar om människans dilemma, den stora sorgen, frågan om skuld, behovet
av försoning och upprättelse som en del av att vara människa.

Det förlorade paradiset kräver sitt sorgearbete. Förmodar
att den är som sorg i allmänhet. Något man skyr och vill hålla på avstånd samtidigt
som det är en synnerligen sund symtom.

Det sägs av de som varit där, att Kyriets innersta väsen är Gloria.
Det var vad Simone Weil fick uppleva. Lätt att luras att moll är det samma som besvikelse och något som kräver sin
uppmuntran. Mozarts mässa i C-moll innehåller Kyrie, Gloria, Credo, Sanctus etc.

Djupt existentiell är i alla fall denna dag. Det paradoxala
om att den handlar om det innersta i människan samtidigt något som sker helt
oberoende av mänskligt bidrag what so ever.

Både svårhanterat och befriande. Fråga Petrus. Han om någon
borde veta. Det var inte hans förmåga att gå på vatten som gjorde honom till en
klippa.

För dig utgiven verkar vara en framkomlig väg när ens egna
ambitioner tagit slut.

Eller orden från Skärtorsdagens mässa i domkyrkan: Min nåd
är dig nog.

“Humanism was not wrong in thinking that truth, beauty, liberty, and equality are of infinite value, but in thinking that man can get them for himself without grace.” Simone Weil.

Tänker att
Riddaren av den Sorgliga skepnaden, Don Quijote, hade det rätt bra tillsammans med sin väpnare Sancho Panza.

Knasboll i
mångas ögon. I andras ögon en som såg det andra inte såg. Om möjligheten till
drömmar, visioner och fördjupade relationer. För att vara 1600-talet är
relationen Quijote/Panza radikal.

Under resans
gång hamnar de vid en korsväg ”och kom genast att tänka på alla korsvägar där
de vandrande riddarna brukade stanna för att välja den rätta – den som skulle
leda dem till nya äventyr – och för att göra precis som de satt han en stund
stilla på hästen och efter mycket funderande släppte han tyglarna och lät
Rocinante välja väg. Hästkraken valde naturligtvis som han hade velat från
början, nämligen att trava raka vägen hem till stallet.”

Åter en
skymt av koordinaterna försoning – inkarnation.

Kyrkan av
den Sorgliga Skepnaden och dess Quo vadis kan man fundera på. Att den tar vägen
är rätt självklart. Frågan är mer hur.

Eller så är
det kanske mer intressant med Domine quo vadis som legenden säger om Petrus
möte på Via Appia utanför Roms stadsmur.

Don Quijote
ser väderkvarnarna. Ibland är deras armar två mil långa. Jag vet några som är
mycket längre.

Jag vet
några armar som sträcker sig från mitt arbetsrum rakt ner till Jeffreys Bay. Vår
diakon är med och hjälper kidsen i Jeffrey´s Bays kåkstad i Sydafrika. Där nere
finns Linda som är barnmorska på Healthy Mom and Baby Clinic. När de får besök
av en mamma och hennes barn så ger de en tandborste, tandkräm och två plackers.
En helt vanlig tandborste kan betyda ofattbart mycket en människas liv.

Ni som
undrar om tandfen kan swisha. Swisha ”tandfen” till 0738 425742 och se vad som
händer. De behöver 3600 kr.

Det verkade
som om värmepannan gav upp igår. Risken att bilutantaksäsongen blir synnerligen
kort är överhängande.

Lyssnade på
P3 dokumentär på vägen hem från jobbet i onsdagskväll. Markus berättade hur han
överlevde Tsunamin 2004 och hur livet blev efter det. Hans pappa fick ut honom
ur hotellet men blev själv begravd tre månader senare då man fann hans kropp.

Livet gick
vidare och Markus hade nu egen familj.

Det var en
enorm kraft i relationen mellan pappan och sonen. Inte spektakulärt på något
sätt. Det handlade om saknaden över att inte få sitta i tv-soffan tillsammans,
att grillen stod oanvänd eller att han inte fick berätta om sin flickvän och
sina egna barn.

När jag kom
hem möttes jag av yngste sonen som stolt visade upp sin första tappade tand,
tonårssonen som kom ner för trappan i träningsbyxorna och gav mig en kram och
mellangrabben som hummade något lagom störd i bokläsandet.

Vid en
första anblick verkar ord som tillit, tro, hopp och förtröstan vara så svaga
företeelser i jämförelse med annat som bullrar på så mycket mer. De blir lite
som den broderade bonaden i ett gammalt torp av typen ”Egen härd är guld värd”.

Ändå så bär
de när bullret lagt sig.

Lätt att
glömma i skjutsandet, dammsugandet, läxläsandet, plockauppandet, nattandet,
hämtandet och skämtandet.

Ändå
kvarstår frågan om tandfen kan swisha.

Vårens projekt var att köpa en bil utan tak.
Vårdagjämningen åktes det med lillgrabben till Göteborg och Hisingen för att
inhandla en av blockets billigaste bil utan tak.

Eftersom det var på Hisingen så kändes det rätt att
köpa en gammal Volvo.

En synnerligen sparsmakad annons som beskrev bilens
skick:

”Går hur bra som helst.
Inga sommardäck.
Sätena går ej att vika fram. Vajer kass.
Höger passagerare fönster fastnar på väg ner. Går ner med handpåläggning.”

All boxes ticked: Vårdagjämning +
Hisingen + Volvo + bil utan tak + funktion med handpåläggning.

Hur vet man att bilen inte brakar ihop i Kungsbacka?

Det vet man
inte.

Ace of Bace ”Wistle
down the wind” (1998):

“I
whistle down the wind. Carry on smiling. And the world will smile with you.
Life is a flower. So precious in your hand. Carry on smiling. And the world
will smile with you.”

Samtidigt ett stenkast därifrån står
NHS Norsten och brinner vid Drömmarnas kaj. Sveriges sista krigsskepp i trä som
var någons annans dröm och hem.

Alf B
Svensson om att ge livet vidare: ”Vi kan inte påverka våra barns begåvning så mycket. Men vi kan hjälpa dem att upptäcka och
förverkliga sina drömmar. Genom att ge mycket kärlek och uppmuntran. Men också
genom att ha höga förväntningar. Inte bara ge beröm och uppmuntran utan också
tala om vad de kan göra ännu bättre.

Jag tror att vi alla har en
livsuppgift. Hur vi lyckas förverkliga den beror inte på hur smarta vi är. Det
beror mer på om vi upptäcker vad vi verkligen är intresserade av och brinner
för. Sedan krävs det träning och hårt arbete. Men också att vi inte ger upp när
vi misslyckas.”

För när allt över lutar jag åt Ace of
bace: ”When
every race is run. And the day is closing in. I don’t care about the world. I’m
living for the light. Don’t cry for me today, ah-ah ah…”

Jag hade en
gång en vän som tyckte man kunde vända på frågeställningen. När människorna
ställer frågan om varför det finns så mycket ondska i denna värld kunde man
lika gärna ställa frågan varför det finns så mycket gott.

Mötte en
gammal präst några dagar innan jag gick in i kyrkans tjänst. Han sa inte så
mycket förutom orden ”Låt ingen ta bort din frimodighet”.

Jag kör min
bil och passerar en polisbil med påslagna blåljus. Jag ser familjen som
bokstavligen slits itu framför mina ögon. På kvällen sitter jag framför min tv
och lyssnar till samtalet hur man hanterar hemvändande krigare.

-Ja, vi
samtalar med dom och frågar hur de tänker sig framtiden. Men jag vill poängtera
att det sker på frivillig basis.

Låt ingen ta
bort din frimodighet.

Skulle ha
några vänner hemma på kvällsmat. Orakad och klädd i mina bästa
lördagskläder, mina träskor, mina oljiga
och jordiga jeans och min jacka med målarfärg tog jag mig ner till systembolaget för att köpa några
öl. Utanför står en kille och säljer Faktum.

När jag
sedan står i kön med mina öl i ena handen och Faktum i den andra slår mig
tanken: Vem tror människorna att jag är? En gång i tiden hade frågan varit
viktigt. Det är den inte längre.

Erfarenheten
säger att marginalen är hårfin.

Varför finns
det så mycket gott? Varför cyklar läkaren till sjukhuset varje dag för att
kriga mot cancern? Varför ställer sig läraren framför sina elever? Varför ler
kassörskan mot mig i mataffären? Varför säger busschauffören ”tjena tjena” när
jag stiger på bussen? Varför kommer grannen över och hjälper mig med mina
buskar? Varför håller neonatalsköterskan knytet i sin hand? Varför ser socialsekreteraren sin klient? Varför
upplåter man sin källare till en hemlös? Varför är taxibilsägaren glad och
stolt över sin bil? Varför säger mina kollegor ”god morgon” till mig när jag
kommer?

Pölsan, Torgny
Lindgren: Borde man inte kunna begripa människorna, sade
Linda? Jo, sade han. Det vore det allra bästa.”

Läste i
Belfast i början av nittiotalet. Varje fredagskväll kom det en helt vanlig
småbarnsfar och hämtade mig vid skolan. Tillsammans for vi ut till utkanten av Belfast
där han hade lånat en lokal så ungarna kunde spela lite biljard och pingis.
Varje fredagskväll kom han.

Varför finns
det så mycket gott?

Bodde på en Österrikisk pension i veckan. En dag kom
pensionsföreståndaren och undrade vad som pågick i Sverige.

A cow has turned
around. Motsvarigheten
till “vad har hänt, en ko har gått och vänt” är i Österrike att en stol har
vält.

Om kor kan vända kan rävar låta. Ylvis hit 2013 “What does the fox say?”:

“…But there’s one sound. That no one knows. What does
the fox say? “Ring-ding-ding-ding-dingeringeding! Gering-ding-ding-ding-dingeringeding!
Gering-ding-ding-ding-dingeringeding!” What the fox say? “Wa-pa-pa-pa-pa-pa-pow!
Wa-pa-pa-pa-pa-pa-pow! Wa-pa-pa-pa-pa-pa-pow!”
What the fox say? “Hatee-hatee-hatee-ho! Hatee-hatee-hatee-ho!
Hatee-hatee-hatee-ho!” What the fox say? “Joff-tchoff-tchoffo-tchoffo-tchoff!
Tchoff-tchoff-tchoffo-tchoffo-tchoff! Joff-tchoff-tchoffo-tchoffo-tchoff!”…”.

Tänkte jag skulle börja fastan idag (tjänstefel att börja en söndag). En
smörgås till frukost, utspädd Minestronesoppa till lunch, te och knäckebröd
till kvällsmat. Det var länge sedan jag tänkte så mycket på mat på en och samma
dag.

Vet även att när natten är över är det omstart som gäller. Kanske är det
just det som är fastans hemlighet. Möjligheten till omstart.

Frågan om relation är möjlig om det inte finns rum för omstart.

Nåd, Ihre Dummkopf, kan man höra Luther vråla
från tornrummet.

Tog tåget från Hamburg till Munchen. Med på tåget
fanns det en massa tyska hårdrockare. Lätt åldersdigna rockare med skinn och
jeansjackor fulla med flammor, djävlar, gafflar och andra tillbehör som kan
tänkas tillhöra ”the dark side”.

De steg av i Wurtzburg. Troligtvis någon konsert.
Senare i vår kommer i alla fall ”Doom
Leipzig” och ”Dark Easter Festival Munchen” för den som känner sig hugad.

Själv hör jag min inre dialog med mina barn hur jag förklarar
att när jag var i deras ålder fanns det två grupper. Hårdrockare och synthare.
Och några som lyssnade på punk.

Själv gillade jag Phil Collins, Chicago, Elton John
och liknande hissmusik i en tid då mycket energi gick åt att försöka flyga
under radarn.

Allt har sin tid.

Det blev aldrig av att jag förklarade skillnaden
mellan en hårdrockare och en synthare för mina barn. Inte säker på att de skulle ha förstått.

Grannpojken lyssnade på Magnus
Uggla och han var varken eller.

”Tänker ofta på hur åren gått, jag blev gammal ett
till tre. Det är först nu som jag har förstått, ångrat att jag inte tog
tillvara det. Medans du tycks som har allting kvar. Inte fattat vilken grej. Du
är lyckligt lottat du som har, allting framför dig. Ta plats min vän, världen
är din. Nu finns det inga men, sätt den i spinn. Snurra den du. Höj våga vind,
det är det i nu. Världen är din. Du kan animera filmer som, sätta kvar en liten
tusch. Eller också göra helt tvärtom, börja på en etablerad dramakurs. Kan den
nya show på youtube va, morgondagens komedi. Eller ska du lämna allt och dra,
du som är ung och fri. Ta plats min vän, världen är din. Nu finns det inga men,
sätt den i spinn. Snurra den du. Höj våga vind, det är det i nu. Det är bara nu.
Världen är din. Innan du vet ordet av, har dagarna försvunnit bort. Du frågar
då precis som jag. Hur kunde livet va så kort. Ta plats min vän, världen är din.
Nu finns det inga men, sätt den i spinn. Snurra den du. Höj våga vind, det är
det i nu. Det är bara nu. Världen är din. Det är det i nu, det är bara nu.
Världen… är… din.”