Mikael Göth

Skjutsade hem en vän på kvällen efter soppmässan.
Stannade bilen på parkeringen rakt framför en BMW med ett par killar i. Det var
inte svårt att läsa av signalerna. Inte läge att inte bli särskilt
långrandig där och då.

Viss förändring har infunnit sig. Från någons död
emellanåt till femton mord på elva månader och skjutningar i stort sett varje
kväll.

Vad gör det med människor? Svar: Man vänjer sig.

Men
det gnager. Det är inte för brandrisken man håller koll på nödutgångarna.

Om nu Gud uppehåller sin skapelse borde det vara rimligt
att finna spår av hans närvaro.

Frågan är var.

The club isn’t the best place to find a lover
So the bar is where I go
Me and my friends at the table doing shots
Drinking fast and then we talk slow
Come over and start up a conversation with just me
And trust me I’ll give it a chance now
Take my hand, stop, put Van the Man on the jukebox
And then we start to dance, and now I’m singing like

Girl, you know I want your love
Your love was handmade for somebody like me
Come on now, follow my lead
I may be crazy, don’t mind me
Say, boy, let’s not talk too much
Grab on my waist and put that body on me
Come on now, follow my lead
Come, come on now, follow my lead

I’m in love with the shape of you
We push and pull like a magnet do
Although my heart is falling too
I’m in love with your body
And last…

Ed Sheeran 2017 eller Höga visan 900 f.kr kan kanske
kvitta.

Martin Luthers företal: Det är dock endast i
egenskap af bild och liknelse som innehållet af dess ord kan sägas hafva något
att göra med detta förhållande mellan Herren och församlingen…”.

Kyrkan är ingen åsiktsgemenskap hur gärna man vill
få det till det dagar som dessa.

Det handlar om tillhörighet.

Repetatio: Grab on my waist and put that body on me. Come on
now, follow my lead. Come, come on now, follow my lead.

Plötsligt händer det i kvarteret. För några år sedan började
jag klippa häcken utanför mitt hus så att det skulle se ut att den böljade fram
i fina vågor. I våras berättade en i kvarteret att man hade varit tveksam till
detta initiativ, men att hon nu var tvungen att erkänna att det hade blivit
riktigt fint.

I förra veckan möttes vi igen över häcken.

Då berättade hon att de skulle plantera en liten häck
utanför sitt hus. Och då hade mannen i huset föreslagit (som mycket
sällan uttryck någon åsikt om trädgården) att den kanske kunde klippas som vår.

Och nobelpriset i profetisk trädgårdsodling går till….

Och den teologiska appliceringen? Det sägs att man inte kan vara profet i sin
egen hemstad. Hur svårt är det då inte i sitt eget kvarter?

Tänker att häcken säger något om det teologiska livet.
Människor liksom tron behöver tid.

Tänker att kvarteret säger något om tillhörighet.
Tillhörighet som är lika svårt att definiera som kärlek, sorg etc. KASAM i all
ära, men man kan inte ta på tillhörighet.

Tänker att trädgårdsodlaren på något sätt ”ser det andra
inte ser”. Gäller för fler än bara trädgårdsodlaren.

Lyssnade till ett föredrag om Britt G Hallqvist. Bland alla
ord som sades, och de var legio, anande jag plötsligt frågan om tillhörighet.
Britt G Hallqvist ville ta in utgångspunkt hos dem som stod i farstun
(vapenhuset i gamla kyrkor), de som på något sätt befann sig i ytterkanten av
kyrkan och tittade in.

Kopplat till detta talades om att lyssna i tro eller lyssna
i längtan. De går givetvis in i varandra, den som lyssnar i tro lyssnar ju även
i längtan, men point taken.

Jesus knappade inte in koordinaterna i kyrkans egendom. Han
gick hem till folk.

Noterat: Emeritus Biskop Karoline Krook sa i Malmö att
kyrkan inte får tappa det kristologiska perspektivet. Samtidigt sitter
Emeritus Ärkebiskop K.G Hammar några kvarter bort och säger att vi måste vi
måste tala mer om Gud.

Bra med pensionärsperspektiv ibland.

Tjärade en logdörr i Småland. Till sällskap hade jag två små fågelungar som trillat ur boet och på avstånd hördes korna. Köpte fiskekort av bondfrun och fick känslan av att samtala med en nunna på ett kloster. Lite av samma varsamhet, värdighet och stadga.

Lyssnade till Edward Blom efter lunchen och lite senare till en femton år gammal intervju med David Bowie. Sistnämde har en otroligt sympatisk samtalston.

Gemensamt med de flesta som talar om sina liv i radion denna sommar är att de relaterar sina liv till sina föräldrar, till sin dotter, till sin fru. Närvarande som frånvarande.

Tog vägen över Båstad när jag skulle hem. Väldigt vackert. Yngste sonen ville hoppa i en hoppborg som stod uppblåst i hamnen. Betalade en synnerligen bakfull hoppborgsföreståndare i 20-årsåldern som fick vilken zombie som helst att framstå som en sprattelgubbe.

Sedan ställde vi oss i toalettkön tillsammans med ett gäng ungdomar som viftade med sina telefoner i jakt efter pokémon.

Fundering om åldrandet: Som ung väljer man bort. Man bryter upp, reser iväg, upptäcker, tar till sig, gör till sitt och tar sig hemmåt. Som äldre (inte jättegammal) är det mycket som väljs bort åt en. Till och från blir man själv bortvald. Och det är som det ska. Bakfull i Båstad ligger inte i pipen och för att spela pokèmon behöver jag läsglasögon vilka jag alltid lämnar hemma.

Åter fundering kring tillhörighet: Jag kan tänka mig att en av orsakerna till att man hänger i Båstad under tennisveckan är känslan av tillhörighet och sammanhang. Liksom en liten by i Småland. Eller sin barndoms badstrand eller sommarö.

Åter fundering kring tillhörigheten till Gud: Jag dras mer och mer åt att grunden inte är en känsla.

Inkarnation och försoning tar inte sin utgångspunkt i mig och min upplevelse. Staden på berget ligger där den ligger, om saltet tappar sin sälta upphör det att vara salt, kvisten sitter där den sitter i vinstocken, dopet definieras som ett sakrament i den tradition som är min etc etc.

Och om glädjen, känslan av gemenskap och vänskap, tillit, förtröstan, försanthållande, livslust, hjärtan som brinner, närhet, drömmar och visioner, cykla släppstyre som barn?

Absolut. Tar tacksamt emot när det kommer.

Men ibland behöver man ta en sväng för att komma hem.

Tog mig längre norrut och satte mig vid fönstret i ett sommarbedagat café med en minigolfbana i betong. Utanför fönstret satt en familj med tonårsdottern knapprande på sin telefon. Tonårssonen som ingen telefon hade satt och tittade på sina föräldrar mitt emot och lillkillen studsade runt i sin egen sommarvärld. Ingen sa något på hela tiden.

När de lämnade bordet var det med stor möda som föräldrarna kunde hålla sig upprätta.

Det var en tunn glasskiva som skilde oss från varandra. Och en ocean.

Vinkade av familjen som tog tåget upp till Småland. På
söndag eftermiddag kommer jag efter då semestern börjar.

Det vill säga om Herren dröjer och jag får leva. Låter som
en kyrklig dänga. Men återigen dras jag till bilderna i Nice.

Känner sorg. En enorm sorg. Känner sorg över familjerna som
gått sönder, livsvandringar och livsberättelser som så brutalt blåstes ut, vänner
som skildes från vänner, glädjen som på ett ögonblick byttes ut i kaos, lidande
och bottenlös förlust.

Känner vrede. Inte så mycket mot killen som körde lastbilen.
Mot honom känner jag bara vanmakt. Min vrede är riktad mot de religiösa och
politiska makthavare som i sin ondska duperar människor att begå illdåd i
religionens namn. Dårars dårar. Känner vrede över föraktet för människovärdet. Lives
matters.

Känner rädsla. Inte så mycket över döden. Mer en rädsla att
rädslan i sig själv skall få en större plats i mitt liv. Jag vill flyga till
andra platser. Jag vill att andra skall flyga till andra platser. Jag vill att
andra ska flyga hit och dit. Mötas, se och uppleva.

Känner glädje. Inte så det bubblar i magen, mer återigen en
djup, djup tacksamhet. Mitt liv so far, familj och vänner, sommar (om ack så
regnig), cykeln, gräsmattan, grannen, fågeln som kvittrar, kyrkan, allsång på
Skansen, tältet som ligger i garaget och som ”jag tror att jag kommer att bo i
men troligtvis inte kommer att göra denna sommaren heller”, stolarna i
uterummet, internet, garaget, beställda pizzan från Vespa, inkarnation och
försoning, filmen som ¨jag kommer att börja titta på men somna framför innan
prologen avslutats, uteserveringarna, böckerna som ligger i en trave och aldrig
kommer att bli lästa, kaffebryggaren som sprider doft, att bli äldre och
justera prioriteringslistan över vad som är viktigt och mindre viktigt etc, etc.

Googlade upp sorg, vrede, rädsla och glädje. Hittade en
uppsats:

“Alla de fyra grundkänslorna hör livet till. De är alla lika viktiga,
och det är lika mycket liv i dem alla, även om alla inte är lika behagliga. Det
är inte behagligt att sörja eller vara rädd – och det är bara ibland det är
behagligt att vara arg. Därför försöker man ofta att göra sig av med dessa
känslorna, eller försöker få andra att göra sig av med dem, men det är att
blanda ihop orsak och verkan. De obehagliga känslorna i oss kommer av att
det sker något obehagligt utanför oss, och det obehagliga
försvinner inte för att vi symptombehandlar bort våra känslor. Det gör oss bara
blinda för den verklighet vi antingen behöver förändra eller anpassa oss till.
Känslorna för oss samman med våra sinnen i kontakt med
verkligheten, så vi kan göra något med den. Om det finns något man kan göra.
Eller så kan vi göra något med oss själva i verkligheten, om det
bara finns denna enda oföränderliga verklighet vi måste vara i – tex en
verklighet som består av att min älskade är död och att hon eller han inte
kommer tillbaka, oavsett hur rasande jag blir eller hur mycket jag klagar. I
stället för att betrakta känslor – eller alla känslor utom glädjen – som
sjukdom, gäller det alltså att förstå att de snarare är medicin, dvs liv och
hjälp till att leva livet.” Bent Falk, ur Kærlighedens pris.

Tål att tänka på.

Jag har 143 brev i min bokhylla. De är skrivna mellan 1963-66. Har aldrig brytt mig om att läsa dem. Tills nu.

Jag känner igen tankemönster. Jag känner igen formuleringar. Det är någon som betraktar livet som det utspelar sig där och då följt av några ord om Gud.

Det är nästan som en blogg fast för femtio år sedan. I pappersform.

Stockholm 4 Februari 1966: “När jag för en stund sedan slog upp morgontidningen, möttes jag av förstasiderubrikernas verkliga nyhet. MJUKLANDNING PÅ MÅNEN!

…det är inte bara månen som har stormarnas ocean. Det finns också bakom revbensgallret hos en människa…”

Stockholm 15 Oktober 1965: “…då jag var på väg ner nerför trapporna, kom jag i hastigheten att kasta blicken ut genom ett avtrappfönstren. Vad jag såg var vackrare än det vackraste konstverk. Jag såg kvällshimmelen i flammande färger och Tyska kyrkans smäckra torn, flankerat av Riddarholmskyrkan och Storkyrkan, dra ner himmelsk välsignelse över Gamla Stans husmassor, liksom en åskledare drar till sig urladdningar från molnen.

… Vart tog nu den himmelska synen vägen, som visade sig för oss i ett sjukhusfönster på Ersta? Var det bara en tavla, som var njutbar på avstånd, men som inte kunde fångas av dem, som skyndade fram på de mörka gatorna eller bodde med fönster mot bakgårdar?

Stockholm 17 Juli 1964: “Sommar i stad. – Ja, det kan vara både tjusande och prövande. De flesta av oss längtar väl i alla fall ut till naturen för att med alla våra sinnen få förnimma växtkraften i det som spirar och grönskar. Men alla har inte möjligheter. Kanske är det därför man ser så många blommande balkonglådor.

…Under perioder av prövningar och svårigheter känner vi oss kanske som klängväxter, som inte fått något fäste. Det vi grep tag i av uppmuntrande ord och liknande, upplevde vi som att gripa efter såpbubblor”…

Stockholm 18 Augusti 1963: “Det kom så plötsligt, det våldsamma skyfallet haromdagen. När de tunga dropparna överaskande började falla, sökte var och en att påskynda sina steg för att om möjligt hinna undan det hastigt uppdykande regnvädret.

Men förgäves.

I ett nu smattrande regnet mot gatstenarna och trottoarernas människoström trängde in under skyltfönstrens markiser och portuppgångarna. Nästan samtidigt nådde vi den skyddande porten, jag och en för mig okänd äldre herre. Vi växlade några ord om hur opålitligt vädret hade blivit mot det tidigare stadiga solskenet. -“Ja, det kom ju oväntat”, konstaterade mannen.

Och så tillade han: “Det mesta i livet kommer oväntat.”

…”Kanske hade han rätt. De flesta människor har bestämda planer och förhoppningar för sitt liv. Men det kommer ting och förhållande in i bilden, som gör att livet blev något helt annat än det man hade tänkt sig”…

…” Men det finns det ett sätt, på vilket man kan se livets många missräkningar och ändå inte resignera, eller se fram emot en okänd framtid utan att behöva frukta: ett liv med Herren… “Frukta icke, ty jag är med dig, var ej försagd, ty jag är din Gud. Jag styrker dig, Jag hjälper dig dock, jag uppehåller dig med min rättfärdighets högra hand”.

Varje brev avslutas med orden

Eder tillgivne Einar Göth

Breven var skrivna till de som låg inlagda på Ersta sjukhus i Stockholm under de år min far var sjukhuspräst där.

Minfält. I pappersform.

Formuleringar, tro, uppväxt, bilder, arv, urskiljningsförmåga, relationer, pappa, tankemönster, närhet, distans, far-son, uppbrott…

Men framför allt en djup tacksamhet…

Kommentarer undanbedes vänligen men bestämt.

– Försöker du hoppa upp till Gud, ropade grannen när han såg mig studsa runt på studsmattan med barnen.
– Behövs inte, Gud är här. Inkarnationen kallas det. Vi behöver inte hålla på och hoppa för att nå Gud.
– Vad?
– INKARnationen.
– Jasså, jaha.

Joan Osborn på radion i bilen på väg ner till Österrike någon gång tidigt nittiotal om jag minns rätt:

“What if God was one of us
Just a slob like one of us
Just a stranger on the bus
Trying to make His way home”.

Arvet, barndomen, upplevelsen, traditionen har en förmåga att både hjälpa och stjälpa.

Att hålla fast för mycket och för länge eller för kort och för lite är två diken som båda riskerar skicka oss in i cynismens dimma.

Då är inkarnationen ett bra motgift.

Jag fick retirera från studsmattan. Sommaren 2016 är sommaren då mina barn tillsammans lyckas brotta ner mig.

Eller samme granne som klagade på att backen upp till kvarteret blir brantare och brantare för varje år.

Troligtvis en eskalerande landhöjning.

Helgen började med en heldag på Rosengård. Malmö
fäktningsklubb har sin lokal på Thomsonsväg där Lugi var med och tävlade. Dagen
efter hyrde vi in oss hos Westmans (airbnb) i Torekov och prickade in Sveriges
varmaste plats på metern.

Ja, det är skillnad mellan Rosengård och Torekov. Båda har
sin skönhet. Men det är även skillnad mellan Rosengård och Fosie som ligger
nästgårds. Det är även en skillnad mellan Torekov och Båstad. I Båstad sprutar
dom champagnen, i Torekov dricker vi den enligt Jarl på Swenssons.

Själv är jag mest gäst och främling som mina fäder här…

Förra veckan körde jag förbi mitt barndomshem. Jag vevade
ner rutan och stack ut huvudet samtidigt som jag sakta rullade förbi huset. Doften av
gödsel, koskit var påfallande. Fantastisk doft som på ett ögonblick tog mig 40
år tillbaka i tiden.

Det finns andra dofter. Raps som blommar, nyklippt gräs,
grusväg, granskog, tång, tjärad grind, sommarstuga, gammal bil, hö, avgaser
från moped, klassrum, sakristia.

Dofter som har en enastående förmåga att skicka en hit
och dit i tid och rum.

Åter till tillhörighet. Lika svårgreppbart
som i ”En varg söker sin flock” (Lundell 89). I mässan möts doft och
tillhörighet.

Det bländande mörkret. Korset talar
om att det är påsknatt på jorden. Jesus säger: Varför har du övergett mig?

Det finns en nattsida i varje kristens liv.
Den som lever i Kristi efterföljelse kommer till slut till sitt eget livs
Getsemane. Känslan och tanken slås ut och man förmår ingenting längre i hans
efterföljd. Man förstår ingenting och man känner ingenting.

Nils Ferlin
talar om Guds mörkerrum: Ett mörkerrum som heter
Getsemane. “Där växer det klara bilder fram, för den som är lugn och allvarsam”.

Det centrala
är Guds medkänsla med de sina. Aldrig någonsin är människan utlämnad åt sig
själv. Immanuel betyder att Gud är med.

Matt 10:29 ”Inte en
fågel faller till marken utan att er fader vet om det”.

Trons mysterium en dag som denna.