Blog Image

Mikael Göth

Konsten att begå misstag

Vår Posted on Tue, February 09, 2016 20:26:23

Förra veckan tog jag bilen till däckverkstaden för att byta däck. Lite förvånad över hur tillvaron rullar på blev jag när jag fann mig själv gåendes därifrån efter att däckbytaren köpt bilen av mig.

Var det ett misstag? Vem vet? 2 ton dieselbil känns rätt onödigt dagar som dessa. Läste idag “Du är mer än du anar – Om konsten att bli vän med sin själ” (Hellsten), som tar upp frågan om man får begå misstag. Några taggar om misstag:

– Ett misstag är inte ett tecken på att en människa är dålig utan på att hon gör något som är nytt för henne, något hon inte helt kan eller behärskar.

– Att göra misstag är en väsentlig del av all kreativitet. Det handlar om att våga bli synlig, att pröva att ta sig fram där det saknas upptrampade stigar.

– En gemenskap, oavsett sammanhang, bejakar misstag som en del av processen att hitta nya stigar (min sammanfattning, alternativt min övertolkning för att jag vill att det ska vara så).

Han går vidare i boken och talar om trygghet och frihet. Om att stå på perrongen och se tåg efter tåg passera och aldrig våga kliva på. Att inte våga ge upp tryggheten. Men han talar även om att stiga på tåget för att senare uppleva att vyerna utanför fönstret inte alls stämmer med det man tänkt sig. Man är snarare på väg mot Moskva när tanken kanske var att man skulle till Rom.

Hur vet man att man väljer rätt i tillvaron? Vad är det för parametrar vi har för att ett val skall vara rätt? Känsla? Pengar? Makt? Flyt? Bekräftelse? upphöjelse?

Det fanns en romersk kejsare som hade en slav med den enda uppgiften att dra i hans mantel då och då och säga: Glöm inte att du är människa.



Gud som freudiansk nuttefilt

Vår Posted on Sat, August 01, 2015 09:31:46

Dags för
en sommarblogg så här halvvägs genom semestern.

Det finns ofta flera aspekter
på det goda. Exempelvis den fantastiska semestern som har en hängande
semesterångest mullrande i kanten. Man har ju ansvar för att barnen ska få en
fantastisk sommar. Som sin egna oändliga barndoms sommar. Om jag minns rätt så
var det bästa när man fick vara hemma och skrota.

Bland
alla fantastiska semesterbilder som folk delat på Fb så var det en som stack
ut. Bild på barnen och frågan varför det var så kämpigt. Man skulle ju baka
bullar när regnet föll på fönstret, men det funkar ju inte.

Eller talet
om gudsbild. I kyrkan har vi ett favoritknep i vårt pedagogiska arbete. Och det
är frågan vilken gudsbild du har kära du. Rätt och riktigt kan jag tycka. Men
undrar om vi inte fastnar på halva vägen allt som oftast. Tänker att om det
bara handlar om min egen uppfattning där jag själv är både utgångspunkten och
normen att Gud då tenderar att reduceras till en freudiansk nuttefilt.

Det blir
lite som om vi firade gudstjänst utan tron på uppståndelsen. Utan uppståndelse
sitter vi ju och sjunger rakt in i kaklet. Tragiskt på gränsen till vansinne
(har inte bestämt vilket svenskan vackraste ord är ännu. Men ”sannerligen” är
en bubblare).

Sålde
folkvagnsbussen. Vågar inte tänka på antalet nedlagda timmar i reparation i
förhållande till antal körda kilometer. Tala om drömbild kontra
verklighetskorrigering.

Talet om
församlingsbild. Frågan är om det hänger ihop med talet om Gudsbild. Kan det
vara så att församlingsgemenskapen är den nödvändiga verklighetskorrigeringen
av gudsbilden? Och att gudsbilden är den nödvändiga korrigeringen av
församlingsbilden?

Kristen gemenskap skaver och det är som det ska. Jesus på
korset var i alla fall ingen romantisk syn. Många skulle spytt av åsynen.

Ett
skepp kommer lastat. Med vaddå? Simul iustus et peccator.

Träffade en vän på tåget för ett tag sedan. Frågan
stannade vid om vi var den sista generationen som träffades på söndagarna för
att fira gudstjänst.

Tja, vem vet? Att det kommer se väldigt annorlunda
ut är det väl få som tvivlar på. Och under tiden: Den som är med i leken, får
leken tåla.

Eller: Jag gav en lista på 30 ord till vännerna på
äldreträffen sista gången vi sågs. Förkrossande majoritet valde ”sinnesfrid”
som det vackraste.

Idag ska jag ringa och boka ”pension” i Mittersill
för v. 8. Tror det blir en fantastisk skidsäsong.



Av jord har du kommit av jord ska du åter vara

Vår Posted on Sat, July 11, 2015 21:24:33

Det är nästan som om man känner sig som en sjöman. Jag går iland efter ungefär 500 begravningar och tar en paus.Upplevelser, livsprojekt, livspussel och härochnu i all ära. Jag är en gäst och främling som mina fäder här….Av jord har du kommit av jord ska du åter bli. Eller som någon annan uttryckte det: Människans dagar är som gräset. Hon spirar som blomman på marken, så sveper vinden fram, och den är borta, platsen där den stod är tom. Men evigt varar Herrens nåd mot dem som fruktar honom.Jesus Kristus, vår frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen. Vänner, det bästa ligger framför oss.



Baronessan de Fresne

Vår Posted on Mon, June 22, 2015 08:51:18

Firade midsommar i Småland. Sunnerbo härad som ligger utmed E4 norr om Markaryd.
Skog, sjöar, ängar, hästar och kor. Midsommar i en röd liten stuga där det sägs
att sången ”Det var flickorna från Småland” skrevs.

Nu var det ju rätt svårt att få signal och kolla internet så
sammanfattning av helgens litteraturlista blev som följer:

Sällskapslivets grundlagar. En handbok för
inträde och vistande i salongen av Baronessan de Fresne.

IKEA-katalogen från 1984.

Växjöstifts hembygdskalender 2008.

En skrift om Sunnerbo härads historia.

Sällskapslivet har sina regler och koder. Gäller nog för
alla sammanhang, då som nu. Då fanns det folk som kunde nedlåta sig till att
kalla sin hustru för fru. Nu för tiden är det den enskilda individen som är
normen. Nåde den som inte tycker så… Folkhemmet som ett individualistiskt
kollektiv. Stockholm är världens tatueringstätaste stad.

IKEA…Ingvar Kamrad bor bokstavligen runt hörnet. 1984 gick
jag på gymnasiet i Älmhult och man kunde äta mjukglass på IKEA innan man tog
bussen. The Creeps hette bandet.

Växjö stifts hembygdskalender. En artikel handlade om tron
utan kyrkan. Var och en sin egna lilla båt (belive/belong/not
belive/belong/belive/not belong). Tesen författaren drev var att utgångspunkten
för tron var att vara juste (schysst, schyst eller sjyst). Exempelvis är helvetet
avskaffat eftersom det inte är juste. Artikeln var en analys, inte en åsikt.

Kanske stämmer det. Det flesta predikningar man hör handlar ju
om ”alltid sedd, alltid älskad”, ”Du vet väl om att du är värdefull, att du är
viktig här och nu, att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som
du”. Läste man teologi på 80-90 talet så var det socialisten Jesus som gällde
(förmodligen även 60-70 talet). Idag är
det individualisten Jesus.

Och om Sunnerbo härad. Ett kapitel handlade om bygdens
kyrklighet. Böne och missionshus som byggdes lite varstans under 1800-talets
andra hälft. Hur poliskonstapeln kom in och upplöste mötena. Hur en grupp fick
14 dagar i arresten för olaga mötesverksamhet, ett straff som man tog emot med
glädje för Jesus skull.

Det finns de som hävdar att detta är en bidragande orsak
till sekulariseringen/individualiseringen.

Min morfars far kom från Ekön, som ligger nån mil ännu
längre in i skogen. Han var lekmannapredikant i detta sammanhang. Boken
berättade vidare att denna verksamhet stöttades av en missionsförening som
hette Hjärsåslilla missionsförening, belägen i Skåne.

Det var i Hjärsåslilla missionshus jag höll min första
predikan.

På vägen hem lyssnade jag på programmet sommar och David
Batra som biktade sig offentligt. Förövare och offer på samma gång. Människans
dilemma.



Äntligen en resblogg

Vår Posted on Thu, June 18, 2015 07:37:31

Satt i
veckan på The Diana, Princess of Wales, Memorial Playground i Kensington Gardens med lillgrabben
då lekplatsen svämmas över av en massa kids från King Salomo Academy. Det är
mycket som låter bra på engelska. Förskolan ”King Salomo Academy at The Diana, Princess of Wales, Memorial Playground in Kensington Gardens”.

Blev
lite mycket efter ett tag så vi tog oss en glass och gick genom parken till Royal
Albert Hall. Där fanns det en enorm paviljong med Art Antiques London. Innanför
staketet såg vi hur man drack bubbel, kindpussades och åt snittar.

Det
verkade vara trevligt så vi gick in. Men stoppades av en dam som talade väldigt
långsamt med en djup röst: Doooo youuu have aaaa ticket sir? Nooooo, I dooo not
have aaa ticket svarade jag. Man kände sig inte jättevälkommen.

Ibland
tänker jag att det är så en människa kan känna sig när hon kommer in i en kyrka…
Dooo youuu have aaaa ticket Sir? Då menar jag människorna kyrka, inte byggnaden
kyrka.

Det blev
istället att vi tog oss vidare ner mot Kensington High street och så tog vi
bussen mot Knightsbridge svängde vänster utmed Park Lane, rundade Marble Arch
in på Oxford Street. Svängde höger vid Oxford Circus ner på regent Street,
runt hörnet bort mot St. James Park tillbaka till Kensington. Åka buss på andra
våningen är en höjdare.

Det blev
även ett besök på Natural History Museum för att ta reda på om blåvalen var
längre än dinosaurien. Det var den. Nu vet vi det. Skönt.

Samtidigt
Sverige: Richard Wolf tycker hädanefter är svenskans vackraste ord. Det återstår att se.

Han
skriver i alla fall vidare på Svd: Perfektion är en fälla. Jag blev en
bättre skådespelare när jag inte längre förmådde göra allt jag kunde göra när
jag var yngre. Goda avsikter, gott självförtroende och en kropp som gjorde vad
jag bad den om. Det hjälper inte.

Åter till London: Bredvid Natural History Museum
ligger Holy Trinity Bromphton. Tog
en snabbtitt. Som vanligt alltid mer av allt. De som ledde sången var ett band + en
symfoniorkester. Massive. Inte så mycket ”Här en källa rinner, säll den henne
finner…”.



Och orkestern spelade

Vår Posted on Sun, June 07, 2015 09:29:53

Igår var det folkdans, blåsorkester och hissande av den blågula
flaggan med hjälp av Öresunds Sjövärnskår. Jag höll ett högtidstal och avslutade det hela
med ett fyrfaldigt ”Leve Sverige”.

Allt detta ett stenkast från Per Albin
Hanssons födelsehem. Classic.

Tillhörighet. Was is das?

Efter festligheterna drog jag till IKEA och åt lunch. Någon
byggde folkhemmet och en annan möblerade det sägs det.

På kvällen var jag på sommarfest där pastorerna på Betaniakyrkan
avtackades. Det var fint. Själv har jag blivit utlånad dit från heliga
Trefaldighetskyrkan till och med augusti 2016. Att under ett år få fira
gudstjänst vägg i vägg med synagogan måste ses som ett privilegium.

Återigen tillhörighet. Was is das?

Vad är det som gör att vi känner tillhörighet med en grupp
människor? Upplevelsen av gemenskap kan vara ett synnerligen paradoxalt
fenomen. Stark dragningskraft och frånstötande på samma gång.

Ibland blir det till och med så att när vi talar om
gemenskap och fördjupade relationer så kan talet i sig ha en distanserande
effekt.

Och ibland tvärt om. Talet om den öppna gemenskapen, det
inkluderande språket, tyckandet och tänkandet är i praktiken så snävt att det
blir omöjligt att andas.

Kyrkans radikala gemenskap. Gemenskapens utgångspunkt är svaret
som Nicodemus får på taket den där natten. Det är inte upplevelsen av
gemenskap. Det är vatten och Ande.

Anyway, jag återgår till Heliga Trefaldighetskyrkan augusti
2016 om jag inte blir utlånad till synagogan ett år eller så.



Det bor en amerikan i garaget

Vår Posted on Sun, May 17, 2015 07:29:30

Det bor en amerikan i vårt garage. Det är inte första gången
någon från andra sidan Atlanten bor där, men ibland kommer de där lite udda
fåglarna.

Han bor i Palm Beach, Florida och äger en Club Mini, hundkoja tror jag de
kallades förr. Han har den i ett garage i London. Då och då flyger han över,
kör en runda i Europa, kör tillbaka till London, parkerar den och flyger hem igen till
Amerika.

Nu kom han körande, var på en gatufest i Köpenhamn igår, bor
hos oss inatt, kör vidare till Karlshamn senare idag. Han ska ta färjan till
Litauen, svänger söderut över Kalinigrad, passera Gdansk ner mot Berlin för att sedan återvända till London.

Det finns likheter mellan amerikanens resa och den resa Owe Wikstöm
med ”Det bländande mörkret” försöker mana till. Är dock osäker om man kommer
till samma resultat.

Han var rätt trött när han kom till oss. Grattis, du har
rätt långt kvar i den där lille bilen. Jag tänker att varje litet hål i vägen
måste upplevas som ett smärre stup med hjul stora som på en kundvagn.

Han följer sin passion, gör sin grej oavsett. Även om det
sliter.

Owe om den inre människan: Den människan som vårdar och har
ett rikt inre liv och som återvänder till sin inre ensamhet varken bugar sig
uppåt mot överheten eller föraktar neråt. Den inifrån styrda människan är
alltid på samma nivå som den hon talar till.

Kanske handlar det om att vårda sin inre kompass i ett hav
av ideologier och ismer. Även i de frommaste av fromma sammanhang som ofta kan
upplevas med en skeptisk förtröstan.

Dietrich Bonhoffer skriver i sin bok Liv i gemenskap att
förr eller senare kommer du till den punkten då du blir besviken på den kristna
gemenskapen. Detta är nödvändigt. Det är för att du på djupet ska erfara vad
som verkligen binder oss samman. Till slut endast Kristus.

Och jag förmodar att min inriktning blir Kyrie Eleison.

Att släppa taget om Kristus måste vara rena dårskapen. En kyrka
utan Kristus rena dårhuset. Är det inte det Paulus säger? En troende utan
uppståndelsen är en fåntratt?

Är detta som är den inre dörren?



Klappa händerna om du är riktigt glad. Klapp, klapp

Vår Posted on Fri, May 15, 2015 08:18:40

Var på bussutfärd
till Skäralid igår. En klassisk utfärd skulle man kunna säga. När
alla är på bussen för hemfärd blir vi tvungna att sitta och vänta en stund på
den förlorade sonen. Så det blir lite roliga historier och vi sjunger en sommarpsalm
för att få tiden att gå.

Då går det fram en flicka och frågar om hon får
sjunga en sång. En sång skriven av Bill Withers:

Sometimes
in our lives, we all have pain, we all have sorrow.
But if we are wise, we know that there’s always tomorrow

Lean on
me, when you´re not strong. And I´ll be your friend, I´ll help you carry on.

For it
won´t be long`til I´m gonna need somebody to lean on.

Ibland uppstår magin plötsligt och oväntat.

Hemma sitter jag fortfarande med boken ”Det
bländande mörkret, att upptäcka den stora glädjen.” Känner att boken tar mig i
fel riktning, den gör mig nedstämd. Befinner mig i ett mentalt hisschakt.

Kan man annat? ”Vården av det inre livet
fordrar emellertid att man stannar kvar i det uttråkade tillståndet. Det leder
ibland till en fördjupad smärta, en oro som i sin tur kan stegras till
förtvivlan…”.

Hanterbart om han kunde nöja sig med
det. Men det gör han ju inte.

Ner i avgrunden: ”I det ögonblick när
man ser in i det stora mörkret och
känner att ju djupare man går, desto utlämnad blir man, då är det både ett
farligt och ett saligt ögonblick. Då har man nämligen nått den avsats där man
inte bara av ett slags religiöst intresse utan på allvar börjar knacka på en
dörr.”

Kanske vänder det. För han säger att det
finns en förtvivlan som är sammanlänkad med ett totalt och fullkomligt hopp:
Kyrie eleison.

Klappa händerna om du är riktigt glad. Klapp,
klapp. I don´t think so.



« PreviousNext »