Mikael Göth

Detta ständiga berättandet. Alla berättar och det är väl som det ska
förmodar jag.

I söndagskväll stod jag på andra våningen och höll på att
dra in markisen när det började kvällas. När jag såg ner på gatan så såg jag en
äldre dam komma dragande med sin resväska. Jag stod och tittade och tyckte att
det såg väldigt tungt ut.

Jag tog på mig skorna och gick ut på gatan och undrade om
jag kunde hjälpa henne. Det var vänligt tyckte hon.

Så vi gick och samtalade på vår väg bort mot hennes hus som
låg i grannområdet. Hon berättade att hon hade varit i Göteborg och det hade
varit så fint. Hon hade träffat ett par som berättade om sitt arbete bland
offer för trafficking i Nepal.

Igår skulle jag skruva i en vattenpump i bussen som stod på
garageuppfarten. Då kom en pensionerad snickare förbi och i rask takt
berättades det om Ford 35, Jaguar E-type (V6, V8 och att V12 inte var så bra
för motorn var svart och för tung), om en tidigare i kvarteret boendes Humber, semesterresan
i en Toyota Hiace till Venedig och det egna husbilsbygget för 23 år sedan.

Idag lyssnade jag på Leah Tutu som talade om
förlåtelseprocessen i Sydafrika. Viktigt var att människorna fick berätta. Berätta
sina berättelser. Och att det handlade om att sitta och lyssna. Inte bedöma,
inte fixa. Bara lyssna.

Och nu berättar jag om berättandet.

Tänker att bibeln är full av berättelser. Kameler, krig,
sorg, glädje, husbygge, gräshoppor, regler, drömmar, vishet, ilska etc.

Och när jag läser alla dessa berättelser gör jag ju det med
längtan efter ett tilltal in i mitt liv, in i mina erfarenheter.

Lectio Devina tror
jag det hette om jag minns rätt.

Cyklade ner till stan för att lämna in deklarationen. Sista
dagen som vanligt. Pappersdeklaration. Skulle ett ärende till banken. Det
skulle andra med så jag tog en kölapp och gick över till bokhandeln.

Ögonen föll på ”Det bländande mörkret. Att upptäcka den
stora glädjen” av Owe Wikström. Bläddrade lite i den, köpte den, hoppade över banken, cyklade hem och la mig i soffan.

Han pratar en massa. Han talar om sorgen människor kan känna
över sin egen smygande likgiltighet. Tidigare patos, både politiskt och
religiöst har ersatts av någon sorts livsåskådningsposition. De har blivit
betraktare.

Vidare talar han om livets första och grundläggande mål. Att
det helt enkelt handlar om att leva. Att den klassiska traditionen hävdade att
kärleken till livet självt egentligen är kärleken till livets upphov, Gud.

Det är skillnad på individualitet
och personlighet enligt rysk filosofi.
Individ som en del av kollektivet och personligheten såsom han är en del av den
gudomlige. Människan är absolut unik och detta autentiska och kreativa måste
stödjas.

Människan kan vägra att försvinna in i ett kollektiv, lydig
och organiserad. Andligheten är enligt Owe anarkistisk, motsträvig och
profetisk. Institutionalisering kan ibland leda till andlig utarmning.

För länge sedan fanns det en kvinna som hette Birgitta. Lite
senare blev hon kallad den Heliga Birgitta: ”Visa mig, Herre, din väg och gör
mig villig att vandra den” var hennes bön.

För varje människa finns det en alldeles egenartad väg som
var och en har att följa. Och detta är en väg som man bara kan upptäcka om man
försöker skilja sig själv från andra.

Och här sitter jag, vit medelålders man i min villa med Volvon
utanför, grillen på verandan, studsmattan på gräset och deklarationen inlämnad. Sjukt motsträvig, anarkistisk och profetisk.

Jag känner igen sorgen i havet. Det slog mig idag
att havet faktiskt beskriver sorgens väsen, hur man kan uppleva och förhålla
sig till sorgen, på ett väldigt igenkännande sätt.

Havet liksom sorgen är ju både det som ögat söker
samtidigt som man skyr det. Både okänt och hotfullt och samtidigt otroligt
mäktigt och vilsamt.

Sorgen kan upplevas som både hotfull eftersom det
gör ont samtidigt som den har ett vackert drag över sig eftersom det är en sund
reaktion på att man har förlorat något som man hållit av.

Det är som om närvaron dröjer sig kvar.

Spafford skrev nån gång i mitten av artonhundratalet “When sorrows like sea billows roll…”.

Står man på stranden
någonstans vid stillahavet kan man se hur vågorna rullar in. Långa rullningar
som drar upp något sorts vattendis. Vågen liksom sorgen kan rulla över en på
något sätt, omöjlig att stoppa, för att sedan avta.

Badade en gång i
södra Italien. Kom lite för långt ut och vågorna välde över en och plötsligt
tappade man fotfästet. Våg efter våg. Till slut visste man knappt vad som var
upp eller ner.

Gillar och promenera
på stranden vid Ljunghusen. Vissa dagar kommer det små, små vågor som bara slår
upp lite. Och så rasslar det lite i sanden när den går tillbaka. Låter lite som
det kluckar.

Ibland ligger den
småländska sjön alldeles stilla.

Förlust handlar inte
bara om döden. Lika gärna vara brustna relationer, drömmar som gick i sank,
livet som går, förlust av en plats, minnen av en barndom, fel plats på fel tid.

Fick chansen att fira
mässa vid en sjukbädd igår. Otrolig upplevelse att rent fysiskt få se
livsglädjen återvända i en människas liv. Det var som en stor våg rullade in i
det kala rummet. Det var inte en sorgens våg. Förklara det den som kan.

När jag passerade
Åkarp på cykeln på väg hem såg jag att rapsen började blomma och en svag söt
doft slog emot mig.

Spaffords poäng: It is well with my soul.

Vivian gick ur tiden igår, 79 år gammal. Vivian och hennes
man vann 1961 ca 45 miljoner kronor på tipset. Tidigare jobbade de i
gruvindustrin och tjänade typ hundra kronor
i veckan.

Det tog bara några år så hade de spenderat upp hela summan i
en helt knasig glamsväng. Överklassen accepterade aldrig henne och
hon var inte heller välkommen tillbaka till sitt gamla liv.

Det är lite ”Lost in translation” känsla över det hela.

Hon
sammanfattade sitt liv som sjuttioåring: Tillvaron med Keith före 1961 hade något
annat:

– Dela cigarretter, bara hålla om och
älska varandra. Det var då jag hade allt.

Nu är jag ju en from man. Tror på Gud.
Tror på Jesus. Tror på Anden.

Tänker att Vivian påminner om fokus, prioriteringar
och vad det är som sätter agendan i livet med Gud.

Denna ständiga dysfunktionalitet att jag
ständigt dras mot tanken att 23 liter grädde jämfört med två matskedar gör
soppan godare.

Nä, jag har inte 45 miljoner kronor. Ring
inte.

Nu ska jag och lillgrabben ut och cykla.

Jag föddes 1968. Det gjorde även Clinique.

Går man in på Selfridges i London eller Magasin i Köpenhamn så
möts man Gucci, Hugo Boss och andra som luktar gott. Clinique är ett annat
namn. De är klädda i vitt som på sjukan och ska då föra tankarna till en
klinik. Tror jag i alla fall. Jag är inte ”all in” i skincare branschen.

Tänker att mycket i kyrkan efter 2000 år blivit Clinique. Lite
Le petit över det hela. I dopet skvätter vi lite vatten, torkar med en vit
liten duk. Från början tror jag att man brakade ner i en flod, kanske
snubblade, öste vatten och kravlade upp igen.

Satt en gång nere i källaren på Kensington Temple (typ vid Notting Hill) och följde gudstjänsten
på en tv-skärm i källaren eftersom lokalen var överfull. När det var dags för
mässan delade man ut små plastpokaler där båda sidorna var täckta av folie. I
ena sidan var det en brödbit, såg ut som en magnecyl. Sedan vänd man på den,
drog av foliet och drack druvsaften.

Tror att det inte riktigt såg ut så i övre salen i
Jerusalem. Tänker att det mer var en rätt brötig tillställning. Hur var
egentligen Petrus efter lite mat och vin? Mitt i allt det delar man kanske en
halväten limpa och skickar runt en bägare som alla dricker ur. Inte mycket
Clinique där skulle jag tro.

Nu räknas ju detta som sakrament i den tradition jag rör mig
i, så mängden kan ju kvitta. Kvittar gör även årtalet eller om det är Jerusalem, Jordan eller Norra Grängesbergsgatan. Men det finns en risk att man skulle tro att det
enbart rör sig om en intellektuell verksamhet (typ consubstinationsläran kontra
transubstinationsläran….) när det i grunden handlar om relation. Få relationer är statiska.

Sen att kyrkan till och från kan liknas vid en klinik är kanske inte helt långsökt.

I fredags gick jag på cirkus med mina barn. Jag var
lagom entusiastisk innan jag kom dit men fick en oväntad upplevelse. In i det mörka
tältet, röd belysning, sammetsdraperier, män i cirkusuniformer, vackra damer i
paljettklänningar, cirkusorkestern som stämde sina instrument, och en clown som
kom fram mellan de olika numren.

Det var mycket närvaro, tydliga blickar, kropp
och rörelser. Mycket magi.

Eftersom föreställningen varade i nästan två timmar
hann tankarna vandra. När jag satt där funderade jag på magin i kyrkan. Alltså
inte hokuspokusmagin. Utan närvaron, förväntan, beröringen.

Hur kan jag, typ 47 år, lagom i det mesta, kör Volvo,
dricker mjölk, hälsar på grannen, känna beröring av det som sker i
gudstjänsten?

Det är nu existentiella veckan. Passionens historia.
Typ svek, övergivenhet, maktens män, ensamhet, gissel, hån, rädsla, uppståndelse,
förvåning. Hur ska närma mig det utan bli berörd?

Jag tycker om att ha begravningar. Det är ungefär
samma saker som händer varje gång. Men det är de stilla nyanserna som berör.
Magin ligger i det subtila. Sättet som någon lägger blomman på kistan, hur någon
undviker blicken, hur någon andas.

Inser att vi är olika. Är inte helt säker att det är
självklart att trummor och elbas automatiskt skapar tilltal. Sa jag och kände
mig plötsligt lite äldre. Förstår även att Cirkus Subtilum skulle få det svårt med biljettförsäljningen.

Det skulle ju inte bli en blogg där jag talade om
Gud, kyrkan, Jesus, frälsning etc. Det skulle ju vara lite “everyday with
a twist” över det hela.

Trav: Man åker häst och vagn runt och runt samtidigt
som man slår den med en pinne. Och då kan mahaftgaiurklataattmmb

Jag har en vän och hon är typ 90+. När vi träffas
låter det så här: Jag: Tjena, läget? Hon: Jo, Mikael, Du vet att Jesus har gjort mig ren i
Lammets blod och därför kan jag frimodigt blicka mot himlen och Lammets tron. Jag: vad bra.

När hon säger det så är det relevant i varenda
molekyl i kroppen. En enorm integritet. Och jag blir uppmuntrad.

När jag började arbeta i Svenska kyrkan förstod jag
inte varför man ofta behövde låta som Kalle Anka när man sa namnet Jesus. Jesus
blev ofta Mesus. Alltså de tillfällen då man inte hade handboken, läste böner
eller bibeltexter framför sig.

Länge tänkte jag att det var konstigt. Börjar ana något annat. Det kan lika gärna
vara en markör: Hit men inte längre.

Clownenskyddarsyndromet.

Som präst hatar
man trivialisering av trons innersta väsen.

Behöver påminna mig själv om att även en
kyrkoarbetare behöver ibland ges lite tid. Man vet aldrig riktigt vad som pågår i en
människas liv.

Gör tron på Jesus oss till lyckligare människor? Läser jag i
Nya Testamentet är det ju rätt så klar skillnad bland lärjungarna före och
efter påskdagen. Det går inte att komma undan att det finns en förändring i
Paulus liv före och efter resan till Damaskus. Jag tror att det finns
oräkneliga exempel på människor i bibeln och den efterföljande erfarenhet i det
som kallas kyrkohistorien, där man går från botten botten till toppen toppen.

Och de tillfällen då jag stannar upp, tänker efter vad tron
på Jesus innebär, så är det inte direkt småsaker det handlar om. Gemenskap med
Gud, förlåtelse, befrielse och upprättelse som människa, ett sammanhang där jag
har en uppgift, evigt liv och ett återseende med de som gått före, erfarenheten
av att mitt liv och min livsvandring ligger i Guds händer etc etc.

Gör tron på Jesus mig lyckligare som människa? Nej, jag
skulle inte beskriva det så. Faktiskt inte. Jag
kan ibland uppleva lycka när jag kastar mig i en stor våg, står på en
bergskant, när jag till och från tappar taget om tillvaron och ändå upplever
mig vara omsluten av Guds omsorg, kör en bil utan tak en varm sommardag, pussar
ett sovande barn god natt, möter en gammal vän.

Lycka är för mig så pass tillfälligt att jag har svårt att
säga att Jesus på något sätt gör mig lyckligare som människa. Ibland kan jag
känna lycka över Guds närvaro i mitt liv. Men oftast är det lika länge som en varm
vindpust, ett fågelkvitter en vårkväll. Påtagligt, verkligt och samtidigt en
synnerligen tillfällig och övergående upplevelse.

Ibland tror jag att jagandet efter lycka kan hindra mig i
min vandring med Gud. Tron på Jesus innebär även långa tider av ”själens dunkla
natt”, en kallelse att gå en annan väg som är allt annat än bekväm, att vårda
och värna sin urskiljningsförmåga och ta dess konsekvenser i olika sammanhang.

För mig bär ord som tillit, förtröstan, försanthållande
långt , långt längre.