Mikael Göth

Jag söker fortfarande
motivet till att blogga. Varför, hur och om det egentligen finns någon poäng
med det överhuvudtaget.

Martin Buber skriver i Ich
und Du (1923) att det centrala i människors liv är det äkta mötet och det äkta
samtalet.

Han gör en skillnad mellan
jag-du och jag-det. Och menar, så långt jag fattar det hela, att det finns ett
högre värde i just mötet Jag-Du men att denna relation med tiden degraderas
till Jag-Det relationer.

Det jag funderar på är om
bloggande, facebookande, twittrande är redskap för denna degration eller om det
finns andra aspekter som ger ett mervärde i att vara människa. Eller är sociala
medier bara ett uttryck för ”det skrikande barnet” som vi i andra sociala
sammanhang lyckas bädda in i tystnad.

I grunden som människa tror
jag det finns en lust att berätta. Man åker till Kanarieöarna och vid
hemkomsten vill man ju berätta att solen eventuellt sken. Spännande. Eller
inte. Vem kan krocka med bilen och inte berätta det för någon?

Men är det kanske så att det
finns en avsaknad av möte på sociala medier. Och som ett resultat av detta föds
nättroll, nätdrev och andra reptilhjärneaktiviteter. Mycket kanske är uttryck
för avsaknaden av verkliga möten. En frustration.

Anyway,
gillar hans slutsats att det är enbart relationen med Gud som Jag-Du förblir.

Detta tycks vara en erfarenhet som bäst uttrycks då människan är ensam med sig
själv: ”Närhelst en människa återvänder in i stillheten, sitt livs egentliga
verklighet, konfronteras hon i djupet av sin ensamhet med grunden för tillvaron
och erfar då den mänskliga problematikens djup”.

För Freud
var Gud en nuttefilt. Är inte helt säker på att Gud tycker likadant. Är inte
säker på att en troende skulle hålla med. Att möta Gud är ofta mer jobbigt än
trevligt.

I veckan har jag funderat på hur betoningen i kyrkan ofta ligger på vad Gud gör och hur det kanske vore bättre att istället tala om den Gud som Är.

Att tala om Gud som den som Är, är “good enough”. Man slipper mycket av ängsligheten att ständigt försöka hitta resultat av Guds görande, min egen andliga upplevelse eller frågan varför Gud gör eller inte gör den han enligt min uppfattning borde göra.

Gud gör genom sitt är (varande). Om Gud bär upp sin skapelse så inkluderas min andning i det. Och om min andning är medräknad i det så följer även hushållsekonomin, barnens väl och ve, bilens möjlighet till att fungera och grannens eventuella godkännande av mitt senaste tillbygge på huset.

Att Gud Är utesluter inte ett direkt ingripande, en stark upplevelse eller ett tilltal. Men jag tänker att det är lite som med mina barn. Dom är och kommer alltid att vara mina barn. Och när kvällsstormen har lagt sig, barnen ligger stilla i sina sängar och man sitter i sin fåtölj och andas ut då är känslan av tillhörighet enorm.