Mikael Göth

Då fick man ta sig en tur till Rom. Sist man var där var på bröllopsresa och nu återvände vi som familj. Mycket vatten har runnit under broarna både i Tibern och i det övriga livet.

Michelangelo , Caravaggio och Rafael har nu nötts in i medvetandet. Bråkigast av dem alla var nog Caravaggio. Ständigt återkommande slagsmål och hamnade i onåd hos påven och fick dra. Blev till slut benådad men hann dö innan han kom fram till Rom igen.

Som bråkstake och realist bröt han med det mesta och hans bilder är ganska brutala. Tomas sticker in sitt finger i Jesus sår, Johannes huvud på ett fat, Judith skär av halsen på Holofernes och Paulus trillar av hästen.

Det som kanske var mest radikalt var att det var vanliga människor från gatan och tavernorna som fick stå modeller.

Sammanfattar för mig det paradoxala Rom när det kommer till min egen bakgård. Kyrkan. Ingen som helst tvekan att kyrkan var kulturdrivande och utan den hade vi nog fortfarande hackat in älgar i den bohuslänska graniten. Att navigera rätt i allt det grandiosa och kyrkliga blingblinget och samtidigt känna till dess totala motsats med absolut enkelhet, efterföljelse och förföljelse kräver en viss eftertanke.

Då som nu. Även om vattnet flyter på under broarna är det ganska lite som är nytt när det kommer till pengar, sex och makt.

Samtidigt hemma i Sverige  råkade biskopen säga ”tackade dig” istället för enbart ”tackade” när han firade mässan. När vi har en värld som står i brand och bokstavligen sprängs i bitar framför våra ögon förstår ju alla att detta en enorm katastrof.

Tog en sväng inom Santa Maria della Concezione dei Cappuccini. Ett lite udda ställe där man spikat upp över fyra tusen skallar och ben på väggarna i olika mönster efter cappuccinerbröderna som gått före.

Som en påminnelse för oss andra stod det på tre språk: Vad du är nu, var vi en gång; det vi är nu, skall du bli.

Bortsett från alla skallar så var det kanske en sund motreaktion med dess betoning på enkelhet och fattigdom. Kyrkans real estate.

Ny vecka. Skånetrafiken, köttfärslimpa och ett synnerligen kort besök på gymmet.

Jag tillhör ju dem som inte tror på livspusslet. Att det skulle finnas någon sorts urbild av hur livet skall vara och där jag som människa är hänvisad till att spendera mitt liv att försöka få ihop alla bitar till något som på något sätt skulle kunna påminna något om denna bild.

De som tillhör vägen funkar bättre för mig. Undrar var jag har hört det.

Utmaningen är väl att när man satt även det på pränt kan det gå fel. Hur lätt är det att inte hamna i relativismens gungfly och bli den absoluta siffran för den gemensamma dyngan.

Gick in i domkyrkan för flera år sedan och orden ”Min nåd är dig nog” började surra i skallen. Funderar fortfarande på varför orden tickade och varför jag fortfarande minns tillfället. För legio är väl tankestråken för oss alla både dag och natt om både det ena och det andra.

Hela mitt liv har jag gått igenom kyrkogårdar. Helt klart arv och miljö. Läst på gravstenarna om direktören, tullaren, kyrkvaktmästaren och lärarinnan. Jag vet ju vilka psalmer det skall vara när det är dags, men fråga är vad det skall stå på stenen.

Han som tillhörde vägen och som tyckte att nåden var nog borde kunna funka. Om det nu skall vara någon sten. Inte helt nödvändigt.

Det känns som ”Harmagedonextraallt” i tillvaron just nu. Räcker verkligen nåden i förhållande? Kan du inte bättre? Tydligen inte. Vad är alternativet.

Wiki: ”Staden Megiddo låg vid ett pass längs en väg som förband Egypten och Syrien och staden valdes antagligen som platsen för slutstriden eftersom många strider utkämpats nära Megiddo på grund av dess strategiska läge.” Typ ett av antikens mest blodiga platser. Vad är nytt?

Kan känna en enorm sorg över det som sker. Sorg över att man firar terrordåd på våra gator, sorg över att man i staden som jag verkar i stilla accepterar etnisk rensning, sorg över att man stänger in miljontals människor på en liten landremsa och låter terrorister stå för lag och ordning, sorg över demokratins tillbakagång, sorg över en kyrka som har som signum att kunna sin historia men som har svårt att förhålla sig, sorg över familjerna som tvingas fly för det finns verkligen ingen framtid, sorg över att diktaturer har utplåning på agendan, sorg över att barnen riskerar att brinna upp i forsfor.

Bibelns kortaste vers: Jesus grät.

Motkraft. Fick vara med om dop igår. Kan rutinen när det är Le petit. Lite vatten, stilla musik, folk som sitter när man ska sitta och står när man skall stå samt efterföljande fotografering. Fint och under ordnade former.

Dop från brygga fyra var något helt annat. Kuling och först ner i vattnet för att inse att man inte bottnade, klamrande sig fast vid stegen ropandes till pappan att trycka ner dopkandidaten under vattnet, inte en gång utan tre (kanske inte helt nödvändigt, men skulle jag bada så skulle de), för att sedan kravla sig upp och i den iskalla vinden stå och sjunga:

”Ner i strömmen vill jag gå för att liv och räddning få. Renad i Guds nådaflod, pånyttfödd och heliggjord. Jag har nu en säker hamn. I Guds öppna frälsarfamn, jublet stiger nu i mig, Jesus du har gjort mig fri.” Och kall. (Sista meningen eget tillägg).

Tänker att både dopet och det vi senare kom att kalla nattvarden från början var en enorm fysisk upplevelse ganska långt ifrån den städade form vi har idag. Kändes som man levde när man gick på stranden mot centralstationen.

Nästa lördag skall det genomföras trettiofem dop i kyrkan. Själv är jag ledig.

Det sägs att Queen Elisabeth är i Göteborg. Känns tryggt. Gissar att man dammar av den gamla Lasse Dahlquistdängan ute på öarna.

”Ada har legat med papeljotter i natt. Och satt extra rött på kinden. Hon vart och hämtat sin lilla ljusblåa hatt. Ur en påse uppå vinden, Beda har köpt sig en känning på Grand Bazar. Ryggen är nästan bar. Prislappen sitter kvar. Bägge har tisslat och tasslat mest hela dan. Ja vad är det som viskas på stan Jo. Engelska flottan har siktats vid Vinga.

Oh boy oh boy oh boy. Tusen små sailors som vi ska betvinga. Oh boy oh boy oh boy. Då ska vi fröjdas på Liseberg. Med Charlie Bill och Tom. Dom sätter alltid en särskild färg. Och språket ja det klarar dom. Tänk att få segla med engelsk konvoj. Oh boy oh boy oh boy.”

Framför mitt hus, ett par meter under gatstenen, ligger grunden till St. Mikaels kyrka. Frågan är när kyrkan upphör att vara kyrka. Är kyrkan där även om jag inte kan se den. Inte jättekomplicerat att förhålla sig till något som andra inte ser. Fråga vilken präst som helst varför man envisas med att kalla altarringen för ring när den ändå bara är halv. Var finns den andra halvan?

Hittar på nätet om St. Mikaels kyrka: ”En tillvaro vi oftast inte kan se men som ändå är nära. Som liksom bor om hörnet…” (Alebo).

Någon har sagt att det är mycket av kyrkans väggar och tak som krackelerar och vacklar men att källarvåningen är intakt. De orden behöver man både pröva och förhålla sig till.

I ett försök att finna trådar i tillvaron så hittar jag Maria Matilda Larsson som skriver brev. Under nittonhundratrettiotalet tillbringade hon sina sista år på Ersta sjukhus, för att hålla mig kvar i någon sorts eftervärme från brevskrivande, Stockholm Söder och Ersta.

I ett brev till sin vän Hjalmar Ekström diakonen som fick tjänstledigt på livstid och blev skomakare i Helsingborg, skriver hon: ”- du ger Gud hela äran, och det gör även vi, som dock lärt oss älska dig, Guds tjänare, om också den ringaste bland alla.”

1962 publiceras en brevsamling kopplad till Hjalmar Ekström med titeln ”Den fördolda verkstaden” för att då dra en tråd från Ersta till det som ligger två meter under gatstenen på min gata.

Hur långsökt är inte det. Ganska långsökt. Men driver man en blogg med Times New Roman 12 som ersättning för ljust och fräscht så vilar man tryggt i långsökthetens frihet.

Den tidlösa frågan hur man skall förhålla sig till den dolda vägen och samtidigt en kyrka som är fysisk. Om det finns en hemlighet i den fördolda verkstaden så tänker jag att det även finns en hemlighet i den delen av kyrkan som tar kropp.

Dagen innan min vigning mötte jag en gammal lärare som jag inte sett på många år. När jag berättade vad jag skulle göra sa han bara: Låt ingen ta ifrån dig din frimodighet.

Gillar korta och koncisa samtal.

Det är ganska många som befinner sig i vargtimmen under perioder. Man ligger och vänder på sig, tittar på tv, tar en promenad, lyssnar på musik, läser en bok eller skrollar i telefonen för att skingra tankarna i väntan på gryningen.

Proportionerna tar ibland formen av ett mentalt requiem.

Inför filmen Vargtimmen förklarar Ingmar Bergman sammanhanget:

“Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning. Det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast. Det är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast. Vargtimmen är också den timme när de flesta barn föds.”

Vad händer om man istället för att titta på ytterligare ett avsnitt av en plats i solen från den spanska solkusten väljer att stanna kvar, gå in i, gå ännu längre ner och se efter vad det är som rör sig i mörkret. Tänk om det där pågår processer, trådar och skeenden som är långt mer betydelsefulla för ens egen existens och identitet än längsta charterresan, tjockaste boken eller bästa filmen.

Och den bärande frågan teolog som jag ändå är. Tänk om det är där man kan möta Gud.

Den ”dunkla natten” är inget okänt begrepp för vare sig nu levande själavårdare eller kyrkans mystiker ner i historien. La noche oscura del alm som Johannes av Korset eller ”den undre vägen” som Hjalmar Ekström valde att uttrycka det som. Och för mina ignatianska vänner som finns överallt och ingenstans är detta troligtvis vardagsmat.

Eller varnattsmat.

Men tänk om man fick sätta alla system, tänkare, teologer, mystiker, psykologer och alla andra som gått före på paus och gå in i vargtimmen helt själv och fånga upp det ofiltrerade helt på egen hand utan någon som nödvändigtvis måste vara med och försöka förklara.

Requiem är ackusativformen av requies vilket enligt uppslagsboken även betyder vila. Bra att också ha med det perspektivet på vargaresan.

(Jo, jag mår bra. Det är den allmänmänskliga vargtimmen som vi alla till och från delar jag är ute efter).

Återvände till studenthemmet i London. Hade en känsla att det var några år sedan man bodde där. Väl på plats kom insikten att några år var lika med tjugosju. Tjugosju år.

Drog iväg familjen till den lokala kyrkan. Den är oftast fullproppad med folk. Hade väl någon längtan att kidsen skulle få uppleva en riktigt driven gudstjänst men insåg risken att få sitta i källaren var högst påtaglig.

Väl framme var kyrkan så gott som knö full förutom fem platser mitt i.

Om den lame mannen. Abstract: Kan inte gå, möter Jesus, kan gå. Eftersom man hört berättelsen sedan man var ett embryo i moderlivet vet man att texten kommer att landa i helandets möjligheter och om Jesus var Gud.

Fullvaccinerad sedan barnsben tänker jag innan jag gett pastorn en chans. Toppen för grabben som fick chansen att kunna gå för två tusen år sedan. Kul för honom.

Men det är då frågan uppstår. Tänk om grabben på båren istället handlar om mig. Tänk om det faktiskt är jag som ligger där fastnaglad av omständigheter som man driftat in i och omkringburen av andra och helt oförmögen att sätta sin egen agenda.

God pedagog. Tre punkter.

1. Take heart (to gain courage or confidence).
2. Grace (Adele: Go easy on me).
3. Stand up and go.

You had me at hello när predikan blir själavårdande.

“You know what darling, take it easy. Don’t over do it. Do it, but don’t abuse yourself, alright? Okay.

And it was lovely seeing you. And I pray the best to you, see you again soon. Good luck with the new shows and whatever you are doing over there,

very proud of you, good luck.” (Go easy on me. Adele 2021).

Om jag får frågan om att bli ärkebiskop ska jag ha valspråket ”Go easy on me” och som vapen en pint. För är det något som kyrkan behöver i en tid som denna, så är det att navigera bort från det ständiga moraliserandet till att bli det själavårdande sammanhang man är kallad att vara.

Fick sällskap på flyget av ett gäng engelska brölande fotbollssupporters. Kul i tre minuter. Första gången jag varit på ett flyg där det meddelades att detta var en alkoholfri flygning och att försäljning av alkohol därför inte var möjlig. Revisorn som steg på tåget i Manchester redan vid lunchtid och spenderade halva dagen ofrivilligt i denna brölande grupp deppade ihop när han insåg att han även hamnade på samma flyg och återigen med placering mitt i dito.

Om han bad om en fallskärm eller hörlurar skall jag låta vara osagt. Men han blev omplacerad till att sitta med min familj.

Själavård uppstår när man minst anar det.

Tillbringade gårdagen med att bygga en skorsten. Någon gång skall ju vara den första. Hann även med att lyssna på radio. Mycket handlade om Einar. Ett distinkt namn på många sätt. I mitt liv finns det två beröringspunkter.

En är ung kille från Stockholms förort. Noterat i bruset, kanske hört någon låt. Reagerat på namnet. Inget mer.

Den andre var en gång i tiden en ung kille från Stockholms innerstad i ett annat århundrade. Min far. Så mycket mer.

Försöker hitta beröringspunkter men anar att jag behöver gå utanför solsystemet i hopp om att hitta något överhuvudtaget. För kanske är den gemensamma nämnaren att de inte längre finns kvar på denna jord och var, när och hur staden ovan molnen tar sig uttryck återstår ju att se.

Går igenom Einars texter. Katten i trakten, rör mig, första klass, fusk, min nivå, Dag Hammarskjöld (Eyo, Dag Hammarskjöld är min akh, ey, den lappen, bättre än bazz. Benim älskar flous, men inga flous har gjort mig till man. Är nån med para nånsin normal? Jag vart samma grabb ifrån start
Ey, Dag Hammarskjöld gör folk deli, gör dem vilse, ge dem kompass). Betraktelser i nutid.

Har i min källare över tvåhundra brev från mitten av sextiotalets Stockholm. Tunnelbanor som byggs, raketer till månen, Katarinahissen som kostar tio öre att åka med, skyltfönster, folk som stressar, bilar som tutar och människor som gråter. Betraktelser i dåtid.

Einar kommer från Island och betyder den som strider ensam. Och kanske hade de mer gemensamt än att betrakta och en tillvaro bland rosor som aldrig dör. Att vara en del av något och samtidigt ett oändligt behov av att behöva gå sin egen väg.

Eller så är det helt enkelt ett grundläggande mänskligt behov som ibland övergår till ett mänskligt dilemma. Frågan om individ och sammanhang. Som den ständigt pågående reflektionen kring belong and believe eller hur man förhåller sig till människans behov av att vara delaktig av ett sammanhang som både är förståeligt och meningsfullt för att ta rygg på Aaron Antonovsky och samtidigt ha ett absolut behov av att gå sin egen väg.

Eller sammanhanget mellan generationer och behovet av att gå sin väg.

Lyckades flytta hela husets bohag i vår gamla Volvo. Från villa till radhus. Från villa till återvinningen. När jag en sista gång checkade in på Sysav stod det besök nummer 23.

Allt togs med Volvon förutom det gamla pianot. Ett gammalt Bluthner som en gång i tiden stod mitt i en våning mitt i Stockholm. Detta gamla piano står nu mellan hall och kök. Längre än så kom det inte. Även om dess framtid i detta hus är oviss så håller den sig kvar.

Arvegods.

Hade sex flyttgubbar i hallen som febrilt stod och räknade och förklarade att de tillsammans med pianot vägde ett ton. Trappan var konstruerad för att kunna bära etthundrafemtio kilo.

Men om jag var villig att ta ansvaret för gubbarnas säkerhet och berätta det under inspelning så var de självklart villiga att ge det en chans.

Även om jag tillhör en bransch där gå på vatten är en möjlighet så befinner man sig i den delen av kyrkohistorien då man drillas hårt i frågan om arbetsmiljö.

Därav ett gammalt Bluthner mellan kök och hall.

En gång i tiden samhällsmarkör, pianolektioner och väckelsesånger är nu ett arv med tyngd. Och kanske är det just i själva pianot som arvet blir som mest påtagligt. Man måste förhålla sig till det, nästa generation försöker placera det, ytterligare nästa hittar sina stycken och på blocket finns det i skrivande stund över sextio pianon under rubriken bortskänkes.

Eller så är det helt enkelt bara ett piano. Varken mer eller mindre. En trälåda, gjutjärnskonstruktion, strängar och ett klaver.

Som kyrkan. Bara lite sten, bänkar av trä och färgade glasfönster. Alternativt så får man det att ljuda, nya stycken spelas och man lyckas placera det i en hörna av huset samtidigt med vetskapen om att det finns över sextio pianon under rubriken bortskänkes.

Som människan. Bara lite molekyler, kroppsdelar och olika färger på iris. Alternativt ser man valv efter valv för att travestera broder Tomas.

Som pianostycket. Enbart vibrationer, materia som möter materia och ljudvågor. Alternativt får det vingar genom de joniska, doriska, frygiska, lydiska, mixolydiska, eoliska och lokriska tonarterna.

Kanske är det så att man ser det man vill se. Fast ibland känns det som om man inte har getts något val. När jag nuförtiden tittar åt ena hållet ser jag domkyrkan, åt andra hållet katolska kyrkan, skulle jag gräva nedåt hamnar jag bland gravarna till en gammal kyrkogård och tittar jag uppåt anar jag staden ovan molnen.

Det är då det sker. En vän berättar att någon har skrivit en bok om kvarteret. Jag går ner till bokhandeln och hittar boken ”Jord och gudar” skriven av Maria Kuchen.

En dag har de grävt upp gatan framför min ytterdörr. Författaren betraktar graven som kommit i dagen.

Sidan 50: ”Dominikanbrodern jag drömmer fram, svartbrödramunken som aldrig fanns men ändå finns, döper jag till Mikael”.

Sidan 51 ff: ”Om han levt i min tid- skulle insikten om koldioxidutsläppens effekter ha trumfat hans fascination för förbränningsmotorer? Förmodligen inte. Istället skulle han väl glad i hågen leva i nuet och skaffa sig en motorcykel”.

Sidan 54: ”Nu slår jag mig ner på trappen och tar en rök med min okände granne. Kanske är skelettet i gropen kvarlevor efter en församlingspräst”.

Sidan 56: ”Samtidigt finns det en osynlig kyrka som inte bärs av värdsliga makt- och framgångsanspråk utan av uppriktig tro. Jag vill föreställa mig att min nyfunne granne hörde dit, att ett äkta siktdjup fanns i hans själ”.

Själv blir jag lite osäker på vem som är vem, var, när och hur. Men själv klurar jag med min knarr på samma plats, en Rex 1952 på 200 cc.