Mikael Göth

Nu befinner sig det mesta av prylar i lådor fint staplade i olika högar. Enkelt, överskådligt och greppbart.

Flygeln fick ett annat hem, soffan gick till ett ungt par som är på väg att starta ett liv tillsammans och studsmattan hoppas av andra barn.

Återvände till Lund för tjugotvå år sedan. Följande saker i min ägo det året.

Gitarr.

Piedestal. Arvegods från farmor och farfars hem på Kungstensgatan.

Resväska. Kläder + ikon.

Mjuk bag. Mer kläder.

Volvo 142. Gul.

Pass.

Allt har sin tid.

Utanför mitt fönster har det passerat en kvinna med ett barn. Tidigt på morgonen har de kommit ner för backen för att, när dagen är slut, återvända senare på kvällen. År ut och år in. Nu är flickan stor och de går och samspråkar tillsammans. Det har alltid funnits någon sorts förtrolighet mellan dem. Men det är bara som jag gissar för jag har aldrig någonsin pratat med dem. För frågan är vad förtrolighet egentligen är. Ord, känsla, kroppsspråk eller utstrålning? Vem vet.

Har ett flyktingboende runt hörnet. År av tjena tjena på morgonen och tjena tjena på eftermiddagen. Anar att en del har hittat ett nytt liv i Sverige emedan andra befinner sig i Kabul.

Läste att en människa flyttar i genomsnitt femton gånger under en livstid. Inser att det är den femtonde gången jag byter adress. Känns som om min kvot är fylld. Nästa gång blir det förhoppningsvis till staden ovan molnen, där rosorna aldrig dör och där gatorna är gjorda av guld. Det sistnämnda gissar jag som en påminnelse om vad som har verkligt värde.

Snart dags för samma upplevelse som återkommer varje år. Insikten att svalorna är borta. Lite som staden ovan molnen. Så oändligt långt bort samtidigt som det egentligen bara handlar om ett andetag.

Var tvungen att hitta något nytt underlag till ljusbäraren i kyrkan då droppande stearin riskerade att sätta eld på kyrkan.

Cyklade ner till kakelförsäljaren och tiggde tre stora klinkerplattor av keramik. Då ska du ha svarta som synden tyckte han. Nä, tyckte jag. Det verkar onödigt.  Jag vill ha tre ljusa plattor som en påminnelse om vad ljusbäraren egentligen vilar på. Det blev bra.

För mycket av det vi håller på med i kyrkan är att förhålla oss till förtroligheten.

För att vårda det som har verkligt värde.

Och hösten? Självklart den bästa får man hoppas.

Försöker lyssna på Ulf Lundells böcker. Varvar mellan Jack och Vardagar, mellan ung man och gammal. Åkte ut till Stenshuvud och insåg när jag kom hem att jag måste ha stått och tittat på hans hus ovanifrån.

Det är helt ointressant.

Själva grejen är att det blir glasklart vad det är Lundell beskriver i Vardagar när man står på kullen ovanför havet. Bukten, de svarta fåglarna, molnen.

Samma bukt som var mitt hav under uppväxten och där Allan Roos gick ut med båten från Ålabodarna. En av vännerna snappade jag upp där jag satt i baksätet på folkvagnsbussen. Vännerna var inte lika med kompisarna. Vänskap och gemenskap i fromma vänners lag hade fler nyanser än vad grönlänningarna har ord för snö. Vännerna var sammanhanget av träbänkar, tramporgel, altartavla med en blåögd Jesus, långa predikningar, gärna två, glimtar från missionsfältet och en blåsorkester som spelade efter pausen. Men framförallt en varm, djup och innerlig fromhet.

Dels beskriver Lundell det han ser och upplever och dels verkar mycket handla om att förhålla sig till människor i grupp. Som till vännerna men i en annan vintergata fast samma bukt. Varg söker sin flock.

Träffade på en vän som berättade att hennes far hade en Volvo P 1800 som familjebil under hela hennes uppväxt. Han hade hittat en som var krockad bakifrån och en som var krockad framifrån. Han tog bilarna till verkstaden som sågade av bilarna på mitten och svetsade ihop delarna som var hela. De var fyra syskon i baksätet.

Idag är en Volvo P 1800 dyrare än en ny bil och ett signerat exemplar av boken Jack går på tiotusen kronor eller mer enligt bokantikvarien bakom domkyrkan. Missionshusen på Österlen är sedan länge sommarresidens men Lundell kommer aldrig att vara med på Stjärnorna på slottet eller Så skall det låta.

Tänkte städa undan julen och in med tulpaner på bordet. Insåg att det inte var särskilt juste mot de vise männen att ta ner stjärnan på självaste trettondagsafton. Hur ska man annars kunna skriva C+M+B, Christus Mansionem Benedicat, ovanför dörren.

Tog en tur till kyrkan på julaftonen. Strid ström av människor som tände ljus, pekade på Jesusbarnet i krubban för att sedan gå ut igen. Troligt är att det aldrig någonsin har varit så många besökare i Fosie kyrka en julafton.

Såg ett mönster. Äldre generationen pekade och förklarade för den yngre generationen. Kanske var det tvärt om. Tänker att det är som det ska.

Tänker även att tro och liv lever sitt eget liv bortom kyrkans egna projekt och ambitioner. Ibland sammanfaller de. Ibland inte. Kanske är det mer riktigt med tanken att projekten och ambitionerna ibland sammanfaller med kyrkans tro och liv. För vad är egentligen kyrka? Eller rättare sagt, vem är egentligen kyrka och var är gudsriket placerat?

Det är här chipsen finns sa vaktmästaren när jag mötte honom i kyrkan. Ett smartare sätt att uttrycka det ovan skrivna.

Chips eller inte. Djupt existentiellt är det i alla fall. ”Men natten ska vika där nu ångest råder” som den gamle profeten uttryckte det. För att förstå vad det innebär måste man enligt vissa bli som ett barn.

Covid 19 gjorde många sjuka. En del har vi fått lämna ifrån oss. Det blir aldrig mer som det varit. Vad coronan även gjorde var att ta ifrån oss gemenskapen. Det ställs på sin yttersta spets för de som inte fick vara nära sina kära i livets slutskede. På sin höjd bakom en glasvägg.

För det sägs att en av människans grundläggande rädslor är att bli övergiven. Svaret bortom brunkålen och bilradions ”Last Christmas” så handlar det om just den frågan.

Emanuel, Gud med oss.

Jag känner några som går med på sjukhusen när inga andra får vara där och landar återigen i frågan vem är egentligen kyrka och var är gudsriket placerat?

Nu ljusnar det. Solstrålar mot en klarblå himmel. Vem kunde ana efter världens gråaste decembermånad?

Gammelmormors favoritpsalm. Psalm 645. Topelius/ Sibelius.

Ei valtaa, kultaa, loistoa.

Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt i signad juletid.
Giv mig Guds ära, änglavakt och över jorden frid.
Giv mig en fest som gläder mest den konung jag har bett till gäst.
Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt, giv mig en änglavakt.

Giv mig ett hem på fosterjord, en gran med barn i ring,
en kväll i ljus med Herrens ord och mörker däromkring.
Giv mig ett bo med samvetsro, med glad förtröstan, hopp och tro.
Giv mig ett hem på fosterjord och ljus av Herrens ord.

Till hög, till låg, till rik, till arm, kom, helga julefrid.
Kom barnaglad, kom hjärtevarm i världens vintertid.
Du ende som ej skiftar om, min Herre och min Konung, kom.
Till hög, till låg, till rik, till arm, kom glad och hjärtevarm

Allhelgona är en av kyrkans storhelger om man ser till antalet besökare. Förra året passerade det 2500 personer genom Fosie kyrka och ute på kyrkogården vet man nog inte riktigt hur många det var. Men många var det.

I år en bråkdel på grund av pandemin.

Tänker att Allhelgona ger perspektiv i dess rätta betydelse, av perspectiʹvus ’genomseende’, av latin perspiʹcio ’se igenom’, ’blicka in i’. Att blicka in i men framförallt se igenom.

Hoppfullt.

I en tid då mycket av fokus ligger på att vara människa här och nu kan man sakna språket för det som komma skall i dagar som dessa. ”Ovan där randas morgonen”, ”Jag har hört om en stad ovan molnen”, ”De skall gå till den heliga staden”. Den som längtar efter mer kan spotifya Einar Ekberg och ”Sånger om himlen”. 37 sånger på raken och det känns som om man redan är där.

Men kanske är det så att förhållandet till då hjälper en med det som nu är.

”Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen! Och detsamma sa Sigfrid till sig själv: Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!” skrev Wilhelm Moberg 1963 i boken Din stund på jorden.

Jan Myrdal, Sean Connery och Bengt Pleijel var några som fick lämna jordelivet denna helg. En skribent, en skådespelare och en predikant.

Det är lite old school över dessa män och tänker att det är väl som det ska när man är nittio plus och lämnar över frågan om när man skall ge upp anspråken på att passa in, försöker få sammanhang att funka och bara köra på med sitt eget.

Jan som inte fick något godkänt betyg efter fjärde klass på grund av ordblindhet och uppstudsighet gentemot lärare skriver mer än sjuttio böcker och har femtio tusen böcker i sitt hemma bibliotek.

Boken ”Confessions of a Disloyal European” känns rätt beskrivande. Illojal mot både makt och samtid hela vägen in i kaklet. Kan inte minnas att han nämndes en enda gång under min uppväxt men känner igen upplevelsen av böcker och bibliotek. ”Visst ska det vara tyst på bibliotek. Men böckerna ska inte tiga: de är ju våra vänner och samtalspartners, våra lärare och ibland fiender. Att gå i de tysta slottsbiblioteken är som att umgås med mumier. Precis som människor måste ett bibliotek röra på sig, leva, växa, annars dör det och blir en ledsam relik.” (Intervju med Peter Kadhammar, Aftonbladet).

Det viktiga var kanske inte att läsa böckerna från pärm till pärm utan att relatera till dem.

Sean Connery känns som den siste klassiska filmstjärnan och som retade sig på ”green screen”, eftersom det inte var på riktigt. Tecken om något på en tid som varit. Det trösterika är att även mina barn säger att Sean Connery är den verklige Bond, James Bond. Troligt är att det kommer en tid då man säger likadant om Pewdiepie men då är jag sedan länge bland rosor som aldrig dör.

Och Bengt Pleijel. En västkustpredikant som höll ihop allvar, enkelhet och humor med predikningar så som ”Jag, en åsna”, ”Startkablar”, ”Julgranens predikan” och ”Behövs omvändelse, när alla säger att jag duger som jag är?”.

Ungefär vid samma datum, 22 november 1963 dör JFK, C.S. Lewis och Aldous Huxley. Även de hade en viss inverkan på sin samtid.

Att människans dagar är som gräset är i grunden något befriande. Sorg och befrielse är inte varandras motsatser utan en möjlighet att släppa taget och ge plats för andra.

Från mitt fönster ser man flygplanen i korridoren mot Köpenhamn. Eller såg, för nu kommer det bara något enstaka plan då och då.

Bodde några år i London i slutet av nittiotalet och kunde sitta på taket när det var mörkt och se hur planen la sig i långa köer för att gå ner i Gatwick, Heathrow, Luton eller Stanstead.

Var även där en sväng tio år tidigare. Då kunde man ställa sig i trädgården klockan fem och lyssna till ett monsterljud då Concorden återvände från New York.

Jag kan sakna detta. Det som påminde mig om att världen var större, att människor var på väg och att det fanns andra sammanhang.

Gick en sväng i Rosengårds centrum. Ett virrvarr av dofter, ljud och människor som fick mig att flyga i både tid och rum.

Pandemin får min värld att krympa. När jag är ledig lyssnar jag på P1. Det är Covid 19 på nyheterna, Covid 19 på sporten, kulturradion, ring P1, betraktelser och folkhälsomyndigheten.

Förmodar att det inte finns något val. Frågan om det sårbara livet har ältats allt sedan Jobs dagar till dagens kultursidor. Theologia crucis.

Får väl höra med infektionsläkaren i kvarteret när hon väl har sovit ut. Om något år eller så, då hon arbetat sjuttiofem timmar i veckan de senaste tre månaderna.

I femtiosju år stod han alla fall vid vägkanten och vinkade till bilisterna som färdades mellan Stockholm och Bergslagen. Sheriffen i Övergran.

– Det finns nog dom som tycker att jag inte borde få stå här, att jag skulle låsas in. Samma folk borde förstå att alla människor mår bra av ett leende. Om så bara en kort stund när bilen rullar förbi. (Enköpingsposten 2017)

Själv satt jag vid samma tid i Lutherska missionshuset i de frommas sällskap, lite för kort i ryggen för att sitta bekvämt i bänkraden, och sjöng Nils Frykman.

“Nog blir det mörker mången gång, ej solen skiner jämt. Nog får vi känna tidens tvång, men ett är dock bestämt: det blir ej mörkt i himmelen, och resan, vad betyder den! Halleluja, halleluja, halleluja, vår Gud!”

Även om trånga rum kan stressa och gör mig oförmögen att navigera, så kan jag sakna detta.

Det som påminde mig om att världen var större, att människor var på väg och att det fanns andra sammanhang.

Efter att ha lämnat lillkillen på skolan cyklade jag ner till badet. På morgonen är  det synnerligen seniort. Lugnt, värdigt och inga bomber i bassängen.

Gubbarna simmar några längder för att sedan hänga vid poolkanten och babbla. Känns som en allmän positiv målbild för ett liv i pensionen när det är dags.

En broder i gruppen stapplar dock plötslig ut i omklädningsrummet och hämtar ett paraply.

Återkommer och ställer sig på kanten med paraplyet, simglasögon och badmössa. Klättrar vidare upp på svikten, fäller upp paraplyet och hoppar.

Och jag tänker att han ser ut som Mary Poppins med sitt paraply om Mary skulle vara en Italiensk man i sjuttiofemplusåldern.

Oavsett sjukt otippat tänker jag när jag simmar förbi.

Arga badvakter och jag hinner med åtta längder under samtalets gång där den äldre mannen gestikulerar, pekar, förklarar och ler.

Själv tänker jag att det är hoppfullt.

Supercalifragilisticexpialidocious heter i alla fall sången från 1964 i filmen Mary Poppins och beskriver användandet av ordet som ett sätt att mirakulöst prata sig ur svåra situationer.

Tror att det var just det som skedde vid poolkanten. Sådan vill jag bli som pensionär. Ett kinesiskt spikhus i badbyxor. Undrar om och när den insikten kommer att infinna sig.

Anyway. Vise männen har åkt hem igen, julen är över, granarna är borta och krubban nerplockad som traditionen bjuder (yepp, det var 7 januari 1131 som Knut Lavard blev mördad. Att man sedan på 1600-talet valde att flytta fram tjugodagknut en vecka på 1600-talet känns mer som en modern fling i sammanhanget.)

Dags för vår, fastetid, en tur med snowboard (dock med väl surrad stödskena) och tulpaner på bordet.

Skönt att livet går vidare.

Coming home for Christmas-känslan smyger sig på när man drar ut på E6.

Tog vägen förbi Rosengårds polisstation på vägen hem för att beklaga förlust av kollega efter att polisbilen slog runt i området.

Konstaterar åter att julen inte upplevs lika för alla.

Läste Sefanjas ord från 600-talet f.kr om frihet från fiender, att man inte ska vara rädd och inte låta händerna sjunka i missmod.

Var landar dessa ord? Ett embryo i en tonårsgraviditet säger min tradition. Har svårt att fördöma de som inte såg det komma.

Alla dessa bilder av hur saker och ting borde vara men sällan är. Vise männen är ett praktexempel hur ens egna prefab-bilder kan ställa till det. De klurar i sina böcker, kollar stjärnor och lite senare står de och bankar på palatsdörren.

Rätt land men fel dörr, fel person som öppnar och fel bild i huvudet. Bra gissat, men föll på sina egna bilder av hur saker och ting borde vara.

Läste att Sefanja betyder ”Gud har gömt”. Så enkelt att det blir svårt.

Gud har gömt längst ut där tillvaron ter sig som mest utsatt och bräcklig. Vet inte varför. Kanske för att det är mänsklighetens minsta gemensamma nämnare.

Tänker i alla fall att det ger största möjliga frihet i fromma former när mitt bidrag reduceras till att ta emot.

”Ingen svarar ännu, men mörkret ger efter, som om det är någon som lyssnar. ” (Anna Greta Wide).