Mikael Göth

Det som egentligen var en enkel avåkning blev till slut en påminnelse
om människans ytterst korta tid på jorden. Oavsett om man tänker att jorden har
existerat i sex miljoner år eller i sex miljarder så är den tidsluckan där jag
får vara med synnerligen begränsad. Samtidigt bottenlöst tacksam att just i den
tidslucka, i detta tidsspann som blev mitt, sammanföll med de människor som jag
håller av. Hur stor är egentligen chansen?

Och påminnelsen? En enkel avåkning på hala löv och lera, just att det var så simpelt, försöken att gräva sig loss i mörkret när regnet faller, att kroppen blev
väldigt trött och till slut insikten att inte komma loss på egen hand.

Att veva näven mot Gud är sedan länge inte ett alternativ
även om en bön om hjälpande änglar bads. (Kollade en släktutredning och följde
en viss gudfruktig linje genom åren där farfarsfarfarfarfar ner till 1570 där
det noterades att han fick begravas inne i den Gotländska kyrkan Sorby eftersom
han var kyrkvärd. Noterade även att barnbarnet blev ovän med prästen någon gång
på 1600-talet. Att det till och från skaver med kyrkan känns även det som en
tråd i historien).

Anyway. Det finns andra som åkt av banan. Efter intervjun
med Horace så finns det ingen bärgare i världen som kan få akademin på banan
igen.

Några namn på vägen så här vid morgonkaffet:

Tomas Sjödin – Ständig sekreterare. För en mänskligare
akademi.

Björn Ranelid – För en mer passionerad akademi.

Alexander Schulman – För en mer elak akademi. Sorg över hans sätt att relatera och tilltala
människor och anar gnissel med Ranelid som kallade Schulman för kloakernas
slussvakt i tv. Men tänker att närvaron av Tomas både kan verka helande och
befriande. Kan funka.

Ulf Lundell- Rockrebellen som nu sitter någonstans ute på
Österlen och kontemplerar över det som en gång var men som inte längre är.

Kerstin Ekman – För bevarad integritet på sin egen spelplan.

Fredrik Backman – Och hur hamnade jag här? Det måste vara
ett misstag. (När han både toppade och hade x antal titlar samtidigt på New
York times bestseller.)

Behöver tolv namn till. Tips mottages tacksamt.

Ängeln hette Jocke och har en gammal bärgare med en
gigantisk V8.

Joakim, Joachim eller Joacim är ett mansnamn, ursprungligen
hebreiskt Jehoiachim (יהויקים) som betyder “Gud skall upprätta”…

Say
no more.

Nätter då sömnen vägrar ta tag i en kan man lägga sig i
soffan framför svt-play och plötsligt är det dags att gå upp. Lite som när man
var barn inför annalkande födelsedag, fast tvärt om.

Förra natten började jag titta på ”Edit – Kan Andrev få en
vän”. Istället för den sökta sövande effekten drogs jag med i berättelsen om manlig
vänskap och hur den förändras genom åren.

Hans tankelinje: Man och kvinna träffas och har då två olika
vänskapsnätverk. Mannen släpper då sitt nätverk och går in i delar kvinnans
sociala struktur.

Efter ett tag kommer barnen och mannen har då relationer med
dem tills de blir tonåringar. Det som sedan sker är att mannen succesivt stängs
ute för att mer markant fasas ut när barnen flyttar hemifrån.

Kvar är mannen och kvinnan som hittar tillbaka till
varandra, men som efter ett tag går skilda vägar. När det sker tar kvinnan med
sig det sociala nätverket och fällan slår igen.

Mansfällan.

I filmen får man sedan följa Andrev i försöket att skaffa en
manlig vän i vuxen ålder. Att samlas kring gemensamt projekt, obekvämhetskänsla,
tidigare umgänge, hämta och lämna barnen och behovet av egentid.

Det är skillnad på hus och hem, ensamhet och solitut, vila
på parkbänk och hemlöshet, den goda ensamheten och den tvingade.

Och i England satt Theresa May i våras och utnämnde Tracey
Crouch till Minister for Loneliness eftersom ensamhet är ett folkhälsoproblem i
paritet med stillasittande, alkohol och rökning.

Tänker på David, Goliat och Miró.

Ingen av soldaterna vågade dänga upp Goliat. In kommer David.
Man hänger på honom allt möjligt i XXL och en dunk i ryggen. Han kan knappt gå.
I tid klär han av sig och tar med det som är han och går vidare.

Miró målar sina tavlor. Finner sammanhang i surrealismen och
utvecklas. Men när man försöker sätta upp regler för vad surrealismen skulle
vara packade Miró sina stafflier och drog.

Fundamentalt behov av frihet och det paradoxala i att försöka definiera surrealismen.

David bröt sig ut ur sin tids grabbar i grupp. Detsamma
gällde för Miró i sitt förhållande till Franco och Hitler.

Och i mitt hus bor det tre pojkar. Anar andra utmaningar och
andra val.

Goliat (Laleh)

Vad var det vi sa. När vi sträckte ut våra armar. Vad var
det vi sa. När vi två tittade ut ifrån berget

Vad var det vi skrek. När drömmar bar oss bortom stan å en
dag ska vi härifrån.

Vi sa: vi ska ta över. Vi ska ta över världen. Vi ska bli
stora. Vi ska bli mäktiga, ha ha Och vi ska göra jorden hel.. Ja vi ska göra
vattnet rent. Och vi ska aldrig skada. Varandra mer. Och vi ska slåss

Ja, vi ska slåss mot Goliat

Så tro på mig för jag vet att. Du är modigast. Vad var det
vi sa. Som vi aldrig nånsin skulle glömma. Vad var det vi såg. I soluppgången
vid sjön. Vad var det vi skrek där. På vägen hem över fotbollsplan. En dag ska
vi härifrån.

Ni ska ta över.

På morgonen 07:10 kommer det upp en enorm Airbus A-380 med sina 600 passagerare mellan mina grannars hus. De flyger vidare rakt över mitt hus som en gigantisk urtidsdrake. Vid Landskrona viker de av och passerar Skagen för att ta sikte på Island vidare mot Grönland för att senare på dagen ta mark på JFK utanför New York.

Över mitt hus, 07:12 på morgonen, befinner sig 600 personer på väg från Dubai till JFK och jag följer rutten på nätet.

Under alla dessa människor sitter jag förunderligt nöjd med mitt kaffe, mitt köksbord, med grannen som tvingas ut av hunden på morgonpromenaden och på fredagar kommer papperstidningen.

Minns föräldrarna tog ibland tåget över till Kastrup för att äta lunch och för att uppleva känsla av att vara på väg. Ibland checkade de in och hamnade någonstans i Afrika.

Min Gudmor ligger begravd under ett träd i Kenya. Som tjugofemåring landade hon 1950 i Kenya och tog sig till Wanjaro Hill. Bodde i ett rum på 2,5×3 meter, adopterade några föräldralösa barn som hette Aska, Salome och en blind pojke som hette Johannes.

Hon blev kvar. Slutsats: Jag har kusiner i Kenya. Coolt. Dem borde jag kunna hitta.

Såg Skavlan som hade en gäst från Norge. Det han gjorde i livet var att vandra. Han sa även att liksom varje människa har ett unikt tumavtryck, så har även varje människa en unik gångstil.

Ingen människas gångstil är den andres lik.

Griftetalsperspektivkonstaterande: Varje livsvandring är unik.

Notering. Vid senaste middagen borta landade samtalet om vilket äldreboende man kunde tänka sig. Vid kvällsmaten idag landade samtalet i att palliativ sjukvård i hemmet var att föredra för egen del.

Slutsats/konstaterande/spaning: Människans dagar är som gräset sägs det. Blommar upp, vissnar ner och blåser bort med vinden.

Ligger ett visst mått av frihet idet.

Då är ju den tid man lever “vindows of opportunity”. Nu är det vår tid, sen är det andras. Men just nu är det vår tid.

Det ger perspektiv på hjärnans besatthet av misstag och missade tillfällen. Det är perspektivet som slår upp fönstret på vid gavel.

Sprang Oxford Half Marathon härförleden. Tveksamt om den bästa uppladdningen var att ta in och bo på Head of the river, en traditionell engelsk pub.

Tog mig runt, men tiden var väl inte jätteimponerande.

Fick dock tröjan.

Låg på min solstol och tittade rakt upp i himlen en
kväll efter jobbet. Svalorna flög fram och tillbaka, hit och dit, upp och ner.
Förmodar att svalkidsen prövade sina
vingar.

Även förberedelser för flytt anas. För följande
kommer snart att hända:

En av dessa dagar kommer jag att fundera på vart
alla svalor tagit vägen. Det kommer ta ett par dagar innan man fattar
frånvaron. Men plötsligt är de borta.

Lättare är det då med alla fågelstreck. Långsammare,
mer utdraget och hjärnan hänger med när de kommer ner från skogarna, pausar vid
Falsterbo innan lyftet söderut.

Såg sista avsnittet av Allsång på Skansen. En stilla
förundran infann sig i vanlig ordning över detta karismatiska möte i genuin
folkhemstappning. Lyfta händer i ett sammanhang som uttryck för ljum
sommarkväll i härlig gemenskap kan i andra sammanhang upplevas som något annat.

Kopplingen berörd och att sträcka sig mot något
annat och bort från sig själv får vilken pastoralt bevandrad människa att känna igen sig.

Mikael Rickfors stod på scen. Tiden går. Fick låna
hem en LP av en klasskompis på högstadiet när jag sist hörde sången.

”Jag har amorterat på livet, stått längst bak i kön.
Aldrig haft semester eller tagit ut nån lön. Jag har levt som miljonär, och
unnat mig allt. Den som lever på kredit och betala tusenfalt. Jag har förstått
nu och jag vet vad jag vill. Vad jag ska göra och använda framtiden till.

För det finns en särskild mening med att bara finnas till. Att göra det man
måste är att göra det man vill. Jag skymtar en förmögenhet i skuggan av en dröm.
Där fåglarna är vilda när dom vaknar ur sin sömn. Jag har förstått nu och jag
vet vad jag vill. Vad jag ska göra och använda framtiden till.

Mina vingar skall jag fästa med en kärlek som är sann. Mina vingar ska jag
vinna och säja “Hej, jag vann”. Men du vinner ingen frihet utan att
offra den du var. Och vända dig mot vinden och skrika ut ditt svar.

Jag har förstått nu och jag vet vad jag vill. Vad
jag ska göra och använda framtiden till. Jag ska köpa vingar för pengarna och
flyga ut över ängarna. Jag ska köpa vingar för pengarna och flyga ut över
ängarna. Och vända dig mot vinden och skrika ut ditt svar.”

Tanken dröjer sig kvar i skolan. Man glömmer aldrig
sin bästa lärare sägs det. Min hette Sten och var lärare i svenska och
historia. Han sa att han var ateist och marxist. Han kom med sin plastkasse och
la den på katedern, pratade lite om allt möjligt för att sedan rökande gå hem
igen.

Visst stråk av polarisering i vår relation är ett
understatement. Kombinerad med en känsla av respekt och obegripliga
beröringspunkter för en tonåring.

Sveriges bästa författare fick vi veta i tid och
otid var Birgitta Trotzig. Han läste sina små utdrag och något drygare att
fylla en tonårings små öron med var svårfunnet.

Googlar Birgitta Trotzig på Albert Bonnier.

I intensiv, mörkt glödande prosa har Birgitta
Trotzig givit djupt engagerande bilder av mänsklig vanmakt, smärta och
utsatthet. I hennes texter förs en kamp för meningsbärande tecken och giltiga
symboler i en värld där sådant bortrationaliserats. Kärlekens död och
återuppståndelse, nedstigningen och den nödvändiga jaguppgivelsen är
återvändande teman i hennes av katolsk kristendom präglade författarskap.

Som sagt var. Man vet aldrig vad som pågår i
människors liv.

Askonsdagens krussidullbefriade budskap: Kom ihåg, o
människa, att du är stoft och att du åter skall bli till stoft. Omvänd dig och
tro evangelium.

Brutalrealism.

På onkologen är det mycket som ställs på sin spets.
Jag får ibland en glimt av det vid köksbordet. Då människan ställs inför den
avskalade frågan: Vad är det som är viktigt för dig här och nu?

Förundras till och från hur destruktiv denna
tillvaro ter sig för många. Än mer förundrad är jag dock över hur mycket gott
som sätts i rörelse bland människor som kommer upp vid sidan och går med ett
stycke på vägen. Esto Mihi, kärlekens väg, så här 2000 år senare.

Askonsdagen sätter agendan för fastan. Gör det
enklare, skala av, skapa utrymme och sakta ner för att överhuvudtaget få
möjlighet att ställa frågan som man anar: Vad är det egentligen som är viktigt
här och nu?

Jag är hellre askunge än skitunge. De högfärdiga och
synnerligen dryga styvsystrarna som infernaliskt kämpade för att passa in, men som
aldrig gjorde det när det verkligen gällde.

Tror dock inte att det bara var styvsystrarna som
kämpade med tillhörigheten. Det brottades även askungen med. Men att friheten inte
kom med försöken att passa in utan att det handlade om att skons rättmätige
ägare till slut blev funnen.

För man kan ställa sig frågan vem som de egentliga
tiggarna. Kvinnan vid katedralporten eller människorna inne i katedralen.

Man kan också ställa sig frågan vad katedralen egentligen
består av. Är det kvinnan vid porten eller är det den stenhög hon lutar sig
emot.

Keltiskt ordspråk: Om du inte ser Kristus i tiggaren
lär du inte heller finna honom inne i katedralen.

Och jag som tycker det är jobbigt att passera
tiggarna. Varje gång.

Då var det avklarat. Tog en tur
till den spanska solkusten, Costa del Sol. Tänker att det är nog bara tatueringen kvar innan man kan passera femtio i lugn och ro.

Ramlade in på ett hotell i närheten
av flygplatsen och möttes av ett bedagat minidisco. Fint på något sätt.

Hyrde ett hus öster om Malaga i
en by som heter Nerja. Synnerligen behagligt. Området som vi bodde i bestod av
47% svenskar. Förmodar att resterande kom från England, Tyskland och Norge.

Ibland tar
integrationsprocessen semester.

Försökte förstå vad de längtade
efter när man nu hade sina hus, terrasser och Sangria.

Högst ovetenskaplig slutsats: Har
man barn längtar man efter att få träffa sina barn. Har man barnbarn längtar
man efter att få träffa sina barnbarn.

När vi lämnade Lund stod en av
grannarna i sin trädgård och önskade oss trevlig resa. När vi kom tillbaka stod
samma granne på samma plats bakom buskarna och önskade oss välkomna hem.

Livskvalitet.

Allhelgonatid
är en fin tid. Hopp och vemod på samma gång.

Återvänder
till Tomas Sjödin som i sin GP-krönika skriver om Tomas Tranströmer och en av
hans dikter, Schubertiana: ”…det
är så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att
sjunka genom jorden. “Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer
– med förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret”.

Alltför ofta tvingas
man inse att
livsvandringen inte består av en rad val där man i lugn och ro kan fundera över
vilken väg som är den rätta och bästa. Förr eller senare kommer vi till
de passager där ljuset av någon anledning släcks och det kommande steget är
allt annat än givet. Det finns ingen lysknapp vare sig på insidan eller
utsidan. Att gå vidare kräver ett mod man inte känner sig äga. Den som varit
eller är här, vet. Men hos Tranströmer finns inte bara det plötsligt mörklagda
trapphuset. Där finns också den ledstång som i överförd mening kan vara Gud,
men också någon av alla oss andra. För det är här vi kommer in, vi som har
varit där och liksom provgått en liknande mörkersträcka. Vi är många, och vi är
inte några experter på mörkerseende. Det enda vi egentligen har att ge är vår
erfarenhet. Med den kan vi bli varandras ledstänger, ett vikarierande hopp för
den som just då ingen ljusning ser.

Det är då
vi får viska till varandra: Vi får lita på att det kommer att ljusna.”

Lyssnade på P3 i bilen på väg hem från sista
arbetsdagen 2016. De intervjuande ”Jolanda 3” som var ett medium med både kula
och tarotkort. På frågan hur sommarvädret kommer att bli sommaren 2017 var
svaret att det blir både hit och dit.

Toppen, då vet man det.

Eftersom jag fortfarande befinner mig mellan stall
och vise män ligger inkarnationen fortfarande i pipen. Guds suveräna handlande
och upprättande av människans integritet. Ett sorts bemyndigande av människan
och ett ansvar för livet som följer på det.

Köpte två discokulor, printade ut ”Auld lang syne”,
letade upp nyårsdikten ”Ring klocka ring” och hämtade en pava Cava. Nått sorts
nyårsfirande kan det nog bli.

På bilparkeringen kom en man fram och berättade att
Gud hade talat om för honom att han skulle vara prästernas skyddsängel.

Fint tyckte jag. Det kan nog inte skada.

På radion spelades även “I love my life” med Robbie
Williams. Mycket pepp i den låten. Perfekt på en murgrå E 22:

I love my life
I am powerful
I am beautiful
I am free
I love my life
I am wonderful
I am magical
I am me
I love my life

Och plötsligt kändes det som jag fick sällskap av Robbie
Williams någonstans mellan stallet och vise männen:

”I am not my
mistakes
And God knows I’ve made a few
I started to question the angels
And the answer they gave was you

I cannot promise
there won’t be sadness
I wish I could take it from you
But you’ll find the courage to face the madness
And sing it because it’s true”.

Så mycket bättre än ett medium.

Önskade mig
en moped i julklapp. En Monark eller liknande från 50-60 talet. Det viktiga är det
ställbara munstycket så man kan köra framåtböjd.

Ett
annat år kanske. Om Herren dröjer och jag får leva som man sa förr i kyrkan vid
pålysningarna om kommande söndagens gudstjänst.

Varför
äter dom inte kakor? Dessa ord har tillskrivits Maria Antoinette som ett svar
på folkets hungersnöd. Att orden kom från henne är högst tveksamt. Men orden
tillskrevs de människor som hade makten i Frankrike och som levde ett liv i lyx
och överflöd då vanliga människor bokstavligen svalt ihjäl.

En
avgrund mellan de med bröd och de utan. Ett svalg mellan de med makt och de
utan. Till synes bottenlös klyfta mellan de med möjligheter och de utan.

I det
perspektivet blir ett skitigt stall på gränsen till paradoxalt för den som
tillskrivs herradöme över befintligt universum, väldig Gud och fridsfurste
sedan urminnes tider.

Bröd
från brödhuset som Betlehem tydligen skall betyda. Inga löften om kakfat i alla
fall.

Tog
familjen ner till stranden vid Falsterbo för att leta efter bärnsten så här
efter stormen. Stormen var väl inte riktigt över.

En
synnerligen pastoral verksamhet.

Få
kommer undan sökande på stranden i det stora perspektivet. Vem skulle kolla upp
ett gammalt stall?

Ger även
perspektiv på egna bilder om mig själv och andra när stormen dragit vidare.
Men uppenbarligen kunde även visa män knacka på fel dörr.

När jag fyller
femtio önskar jag mig en bil utan tak. Tänker att det hör till på något sätt. Problemet
är att bilar utan tak för det mesta har fyra sittplatser då det skulle behövas
fem.

Den dagen den
sorgen om Herren dröjer och jag får leva.