Mikael Göth

De flesta av oss är periodare. En tes god som någon.
Konstnärer kan ha sina blåa perioder, figurativa perioder för att
sedan parkera i det abstrakta.

Perioden ”Projektet att gå på gym” har hållit i sig en månad
nu (långt över förväntan). Sist jag kom dit sa personen i receptionen helt
plötsligt ”hej, hej”. Hon tittade dock upp i taket när hon sa det, så när jag
passerade disken tittade jag ner på min väska som jag höll i handen och sa
”hej, hej”.

Alltid sedd, alltid älskad är en dänga som man kör med i
kyrkan. Ett tilltal på gymmet är inte så illa det heller.

Tänker att de flesta av oss även är periodare när det gäller
tankegods. Det ligger där och guppar för att sedan upptäcka dess frånvaro.

Läste i Di-Weekend om Lars Sjöberg, expert på svensk
1700-talsarkitektur, som tyckte att ”ett historielöst samhälle gör ingen
lycklig, men att ta hand om ett gammalt kulturarv sammanfogar folk”.

Svenska Dagbladet var inne på likande spår då det fanns en recension av Peter
Wohilebens bok ”trädens hemliga liv” som hävdade att träden tänker med
rötterna.

Wikipedia ”rot”: ”Via
fotosyntesen kan många växter i sitt rotsystem lagra bl a energirika föreningar
eller vatten för framtida behov.”

Såg dokumentären om David Lagercrantz som handlade om
dagarna då boken ”Det som inte dödar oss” (Millennium 4) kom ut. Där, liksom när han
sommarpratade, återkom han till sin fars ord: ”Tänka sig David, att ingenting
vad du gör, gör du med allvar”.

Krisbearbetning.

Konsten att förhålla sig till sina rötter.

För framtida behov.

Det skulle inte vara någon hamster i detta hus. Inser att
det var sagt i mitt huvud utan någon som helst yttre koppling. Nu bor det en
gnagare på andra våningen eftersom grabben fyllde tio år.

Förra födelsedagen köpte jag ett radiostyrt flygplan till
mellangrabben (man köper det som man själv drömde om som barn men aldrig
fick). Ut i parken, några loopar sen tog den resan slut. Hur svårt skall det
vara?

Rätt svar: Svårt. Försökt få ner den med fiskespö, pinnar
och stege. Varje morgon när jag kör till jobbet tittar jag på flygplanet då jag
passerar under trädkronan.

Väntar in vindarna i november.

Fördel dator: Klick. Restart.

Hamnade på finaste middagen. Mötte människor som på något
sätt hade beröringspunkter med min uppväxt. Eller pre-uppväxt. Erfarenhet av arv,
sammanhang och referensramar från ett annat perspektiv.

Tänker att det är många som har försökt få sitt sammanhang
att lyfta men där erfarenheten mest kan liknas vid ett par loopar och parkering
i en trädkrona.

Allt har sin tid sägs det. Det är väl som det ska när kidsen
refererar namnet Björn Borg till kalsonger och Ingmar Stenmark till någon som
vann Let´s Dance.

Men den som var med vet att de var så mycket mer. Vem har
inte varit Borg när man slog bollar mot garageporten eller Stenmark på
miniskidor ner för störtloppsbacken (fallhöjd 5-7 meter)?

Tog de två äldsta pojkarna till Hahnenkamm i Kitzbuhel för
att visa ”Die Streif”. Den svartvita tv-bilden kunde inte visa hur brant det
var. 85% lutning är otroligt brant.

Åter till flygplanet. Gissar att man alltid kommer att tvingas
förhålla sig till sin barndoms flygplan livet ut. Både när det gäller
sammanhang och den något större bakomliggande frågan: Gud.

Eller vad var det som Per Lagerkvist sa? ”Vem är Du som
uppfyller världen med din frånvaro?”.

Reformationen var ett misstag

Tänker att den teologiska medvetenheten är god när grafittikidsen sprayar ”Reformationen var ett misstag” på soprummet utanför mitt arbetsrum. Får jag tag i ungarna ska jag fråga om för och nackdelar med transsubstantiationsläran i jämförelse med konsubstantiationsläran.

Noterade att söndagens evangelietext med temat ”Enheten i Kristus” återfanns på sidan 1517 i psalmboken.

Allt kommer i behaglig tid som det hette förr. Något passande när kyrkans offentliga samtal får en att pendla mellan frustration och apati.

En vän mailade följande: ”Att lägga betoningen på ”tro” tenderar i backspegeln att fokusera på hur vi tror, och relationen till Gud hamnar lätt i skuggan av våra föreställningar om honom. Därmed är fältet öppet för att börja gräva de skyttegravar som så länge har trasat sönder kyrkans frodiga trädgård: konservativt och liberalt, höger och vänster. Vi tvingas välja sida mellan åsiktspaket som kanske har mer gemensamt med varann än vi anar. Kanske de snarare är speglar av ett i grunden likartat förhållningssätt: att var kristen är att ha de rätta åsikterna om Gud. Därmed blir också böckerna viktigare än bönen för att komma vidare. Debatterna blir viktigare än de gemensamma måltiderna. Gudstjänsterna blir skolsalar mer än heliga rum.” (Malm, Ett hjärta större än världen).

Anyway, igår inhandlades ett besökskort på fitness 24/7. Den yttre kroppen och den inre människan tenderar att gå skilda vägar och nu är det som sagt var ny termin och nya tag.

Väl medveten om att det är något man både hört och kört förr.

Gjorde misstaget att gå till gymmet som ligger i centrala Lund igår på kvällen. Knöfullt med supervältränade tjugoettochetthalvtåringar och jag höjde närvaron av superotränade förtioåttaochetthalvtåringar med 100%.

Kände mig lite obekväm och meddelade receptionen att det jag hade lite mycket nu och fick komma tillbaka en annan gång.

Även det ett misstag.

Hon förstod inte vad jag menade. Poängen med 24/7 är att man inte bryr sig. Man kommer och går genom att ge sitt tumavtryck vid dörren.

Steep learning curve.

Tog en tur upp genom Sverige. När känslan infann sig av att vara väldigt långt norrut passerade jag skylten med Gävle 225 km. Det ger perspektiv.

Provade på att fiska. En liten insjö i Småland, vidare till öarna utanför Göteborg för att avsluta i en tjärn i Dalarna. Det gick sådär. Endast en liten stackare råkade komma i vägen för kroken utanför Öckerö.

Förmodar att det är vägen som är målet för att trösttravestera Boye.

Kom i kontakt med en organist från Göteborg som sökte boende i Lund det kommande året. Det slutade med att han ska bo hos oss och som hyra lära mina pojkar att spela “Vår Gud är oss en väldig borg” alternativt någon låt av Justin Bieber på piano.

Ser fram emot samtalet med skatteverket om hur jag ska beskatta det.

Anyway, jag kollade upp honom på Spotify och ett stycke som han skrivit heter “Lugnet före stormen”.

I sammanhanget både passande och profetiskt.

Hittade en funktion kopplat till denna blogg som talade om hur många besök som gjorts och hur länge man var inne på sidan. Genomsnittet på tiden spenderat vid denna text är 2 sekunder.

Förmodar att de flesta steg av vid Gävle 225 km. Det ger en viss bekymmerslöshet i skrivandet. Lite som sommarens fiske.

Good enough med sittandet vid sjön, havet och tjärnen. En återspegling av sommaren teologiska processande. Gud som är och jag som får vara.

Väl sagt detta fick jag mig en spark när jag läste en artikel i en dagstidning. Bakgrunden är en upplevelse från min gymnasietid för 25-30 år sedan. In i min klass kommer det en pingstpastor som ställer upp sitt el-piano, sjunger några sånger, berättar att han är frälst och ställer frågan till klassen: Finns det några här inne som är frälsta?

Om det var fysiskt möjligt att en hand kunde väga 350 kilo så var det min hand. Ja, jag var frälst. Och du är dum i huvudet.

Och så har jag tyckt sedan dess. Tills jag i sommaridyllen läser en intervju med en kollega i en dagstidning. Anar att vi är uppvuxna i samma lilla samhälle, dock lite olika årgångar.

I intervjun berättar han att när han gick i skolan kommer det in en pingstpastor till hans klassrum, ställer upp sitt el-piano, sjunger lite sånger och berättar om sin tro. Och kollegan upplever ett Gudsmöte som blir hans väg in i kyrkan.

En identifikation med surprofeten Jona ligger nära till hands för egen del.

Justin Bieber:

Gotta go and get angry at all of my honesty. You know I try but I don’t do too well with apologies. I hope I don’t run out of time, could someone call the referee?

‘Cause I just need one more shot at forgiveness. I know you know that I made those mistakes maybe once or twice. And by once or twice I mean maybe a couple a hundred times. So let me, oh let me redeem, oh redeem, oh myself tonight
‘Cause I just need one more shot, second chances. Is it too late now to say sorry?
‘Cause I’m missing more than just your body, oh. Is it too late now to say sorry?
Yeah, I know that I let you down. Is it too late to say I’m sorry now?

I’m sorry, yeah
Sorry, yeah
Sorry
Yeah, I know that I let you down
Is it too late to say I’m sorry now?

Martin Luther:

Skönt att alla slutade att läsa vid Gävle 225 km.

Har två tyska killar i garaget. De cyklar runt Östersjön.
Tvungen att ta fram kartan för att se hur den cykelturen ser ut. Berlin-Gdansk-Kalinigrad-Klaipeida-Riga-Tallin-St
Petersburg-Helsingfors-Stockholm-Lund…

Själv har jag satt mina knän på återhämtning efter cykelpendlandet
Lund-Malmö.

Tittade på Allsång på Skansen. Förundras återigen över den svenska
folksjälen. Upplever att det är något som jag är en del av men inte äger. Reser
sällan i Sverige. Åker söderut.

Inspireras dock till att fixa till den gamla gitarren. Köper
lite nya skruvar och strängar. Googlade upp följande sånger och började öva:

– Balladen om Fredrik åkare och den söta fröken
Cecilia Lind.

– Så skimrande var aldrig havet.

– Visa vid vindens ängar.

– Av längtan till dig.

– Jag ger dig min morgon.

Söker vidare och bestämmer mig för att läsa Wilhelm Moberg:

– Utvandrarna.

– Invandrarna.

– Nybyggarna.

– Sista brevet till Sverige.

Inser att jag vuxit upp ett stenkast från trakterna där
berättelsen jordas. Karl-Oskar och Kristina som tar sig från Ljuder och
Korpamoen ner till Karlshamn. Båten runt Skåne, genom Engelska kanalen och över
det stora havet.

Känner mig åksjuk när jag når andra sidan.

”Och i varje bygd fanns det några män och kvinnor som
åtlydde budet och företog den vanskliga flyttningen över till en annan
världsdel. Det var de djärvaste som först bröt upp. Det var de företagsamma som
fattade besluten. De var de oförvägna som först gav sig ut på den avskräckande
färden över det stora havet. Det var de oförnöjda och tilltagsna, som icke
förlike sig med sin lott i hemorten, som blev de första utvandrarna i sin
hembygd. De som stannade kvar, de tröga
och tvehågsna, kallade dem äventyrslystna. De första utvandrarna visste föga om
landet som väntade dem. De kunde icke veta, att mer är en million människor
skulle följa dem från hemlandet. De kunde inte veta att fjärdedelen av deras
eget folk skulle vara bosatt i det nya landet hundra år senare och att deras
avkomlingar där skulle bruka större åkervidder än hela Sverige rymde vid samma
tid.”

Lyssnar av några sommarpratare. David Lagercrantz talar om
sin relation till sin far. Bertil Hult talar om sin relation till sin dyslexi.
Han har 40.000 anställda. Vid en anställningsintervju bör man undersöka om
sökande är tillräckligt ödmjuk med frågan vem som har haft störst inflytande
över ens liv.

Det finns sex svar på det: Föräldrar, mor och farföräldrar.
Fel svar: Eventuella pojk och flickvänner.

Balladen om Fredrik
åkare och söta fröken Cecilia Lind.

Från Öckerö loge hörs dragspel och bas

och fullmånen lyser som var den av glas.

Där dansar Fredrik Åkare kind emot kind

med lilla fröken Cecilia Lind.

Hon dansar och blundar så nära intill,

hon följer i dansen precis vart han vill.

Han för och hon följer så lätt som en vind,

Men säg varför rodnar Cecilia Lind?

Säg var det för det Fredrik Åkare sa:

Du doftar så gott och du dansar så bra.

Din midja är smal och barmen är trind.

Vad du är vacker, Cecilia Lind.

Men dansen tog slut och vart skulle dom gå?

Dom bodde så nära varandra ändå.

Till slut kom dom fram till Cecilias grind.

Nu vill jag bli kysst, sa Cecilia Lind.

Vet hut, Fredrik Åkare, skäms gamla karln!

Cecilia Lind är ju bara ett barn.

Ren som en blomma, skygg som en hind.

Jag fyller snart sjutton, sa Cecilia Lind.

Och stjärnorna vandra och timmarna fly

och Fredrik är gammal men månen är ny.

Ja, Fredrik är gammal men kärlek är blind.

Åh, kyss mig igen, sa Cecilia Lind.

Mitten av nittiotalet kom Erlend Loe ut med boken “Naiv. Super”. Det spelas krocket och brodern klår honom och det får lasset att tippa över. Plötsligt tappar han förvissningen om att allt ska bli bra till slut och börjar söka sig bakåt. Bland annat genom att köpa sig en röd boll och en bultbräda.

“Naiv. Super.” har fått en uppföljare. I mig själv.

Köpte en mycket billig Renault Clio förra sommaren. Tänkte köra ett år och sedan skrota bilen. Planen höll hela vägen.

Nästan.

Planen höll tills jag bestämde mig att lägga ut bilen på blocket. En kväll rullar det upp tre bilar vid huset. Provkörning. Prutning från 3000 kr till 600 kr. Helt ok. Vill man bli av med en kattunge på blocket så måste man ta minst 500 kr för den.

Nanosekund av feltänk följde:

Köparen:- Då kan jag ta med mig ägarbytespappret så skickar jag in det.

Naiv. Super.:- Toppen. Det var snällt.

När jag ser bilen rulla ner för backen hör jag en tyst röst inom mig. – Det där var inte bra.

När jag några dagar senare ringer numret som köparen skrivit på kvittot svarar Pekka i Angered. Inte jätteintresserad av en Renault Clio.

Det var inget annat på kvittot som stämde, förutom registreringsnumret, 600 kr och min signatur.

Ringde transportstyrelsen. Sorry, men vi kan inte göra något. Ringde försäkringsbolaget. Vi blockar gärna bort bilen från försäkringen. Ringde polisen: Och vad ska du anmäla? Ringde polisen igen: Tyvärr, men det finns ju inget brott. Ringde polisen igen: Vad vill du ha hjälp med? Vänligen beskriv ditt ärende så kopplas du till en handläggare. Bedrägeri.

Det kändes inte som om man hamnat hos Sherlock Holmes direkt. Mer som att anmäla en cykelstöld i Lund.

Men det var terapeutiskt. Det gillade jag. Jag fick berätta och förklara och hon skrev ner. Välbyggda? Ja. Tatueringar? Minns inte. Solglasögon? Ja. På kvällen när det började skymma? Ja. Är du dum i huvudet? Ja. Sista frågan ställde hon inte.

När jag letade efter boken “Naiv. Super.” stod den på samma hylla som “konsten att vara snäll” av Stefan Einhorn.

“Begreppet “snäll” kopplas ofta till egenskaper som dumhet, naivitet och undergivenhet. Stefan Einhorn lägger en helt annan innebörd i ordet: “För mig är en snäll människa en individ som lever med etiken i sitt hjärta.” Den snälla människan är minst av allt dum, tvärt om mycket klok, eftersom hon förstått att det vi gör för andra gör vi också för oss själva.

Undrar var jag hört det förr…

Själv dras jag mer åt Nelson Mandela en dag som denna: I never lose. I either win, or learn.

Jag tänker att man ibland som människa hamnar ute i marginalen. En del tillbringar sin tillvaro där. Men jag skulle gissa att det är väldigt få som aldrig frestats att ta en short cut. Det är väl därför vi ber så ofta att inte bli inledda i frestelser.

Besökte en vän som då var stationerad i Afrika på uppdrag för Sida. I fönstret hände det en dekoration av metall. Han berättade att han hade följt med en delegation till ett land långt borta. När dagen var slut tackade han sin kvinnliga guide och gick hem till sitt hotellrum.

Dagen efter kom guiden med dekorationen som ett tack. Han hade inte frågat efter “övriga tjänster” som guiderna förväntades stå till tjänst med.

Sanningen skall göra er fria. Ett bra riktmärke när man glider ut i marginalen kan jag tycka.

Funderar på om jag ska gå på begravning idag. En äldre kvinna som jag mött så många gånger till och från till dagis och pratat om vädret. Anhöriga behöver mig inte där. Kvinnan behöver mig inte där. Jag behöver inte vara där.

Kanske mer för att respekt har ett egetvärde i sig själv och kanske som en påminnelse om vilket sammanhang man som människa är placerad i.

Jag skjutsade en av våra gäster till stationen igår. En man som reser en hel del. Som en dela av sitt arbete ingår det att leverera flygplan runt om i världen. Etiopien, Saudiarabien, Tyskland och nu hade han flugit över ett flygplan från Florida till Västerås (Vasteraus).

Han flyger oftast själv eftersom det räcker med en pilot om det inte finns medföljande passagerare. Och är planet av mindre modell sätter man in extratankar inne i flyget så man klarar ta sig över Atlanten.

När han inte är uppe i luften renoverar han gamla flygplan hemma i Florida. Och när han inte gör det hjälper han till med undervisningen i sin hemkyrka.

Själv funderar jag på om jag ska lägga lunchen i en glasslåda eller i en påse.

Läser Henry Nouwen igen. “Att komma hem” som även den handlar om att resa. Han betraktar Rembrandts “Den förlorade sonen” som hänger på Erimitaget i St. Petersburg.

Sonen som önskar sin fars död genom att begära ut arvet i förskott. Den hemmavarande sonen som har allt men som tappat tilliten. Hört det förr.

Den förlorade sonen handlar egentligen om förlorade sönerna. Hört det förr.

Frågan har ju alltid varit vem man kunde identifiera sig med. “Deras yttre och inre hemlöshet är så begriplig och så djupt mänsklig att identifieringen sker spontant så snart man har sambanden klara för sig”.

Han tar berättelsen ett steg vidare: Är du intresserad att bli lik fadern?

“Fastän jag är både den yngre och den äldste brodern ska jag inte förbli i dem, utan bli fadern. Ingen far eller mor har någonsin blivit far eller mor utan att varit son eller dotter, men varje son och dotter måste medvetet välja att gå vidare från rollen som barn och bli far och mor för andra”.

Då talar han inte om den biologiska aspekten. Det handlar om att gå vidare.

Kyrkan, tron och berättelserna kan till och från bli rätt uttjatade.

Tanken att bli lik Fadern för andra kan vara vitaliserande.

Far och flyg.

Hade som förslag att vi kunde titta på Paddington tillsammans. En söt liten film och rätt rolig.

Det slutade med att vi såg Skyfall.

Tiden går.

När James Bond och Q introducerar sig för varandra på National Gallery i London sitter de och betraktar en målning. Om jag minns rätt var det en målning av Turner. En bild på ett större skepp som bogseras bort för skrotning av en mindre båt.

“The 98-gun ship ‘Temeraire’ played a distinguished role in Nelson’s victory at the Battle of Trafalgar in 1805, after which she was known as the ‘Fighting Temeraire’. The ship remained in service until 1838 when she was decommissioned and towed from Sheerness to Rotherhithe to be broken up.”

Nu kanske bör det här med Paddington vs. Bondfilmsvalet läggas på en rimlig nivå. Även om man ibland har känt sig som ett “98-gun ship” under barnens uppväxt.

Jag somnade strax efter det att någon satt och betraktade en Modigliani. En av mina favoritmålare.

Och om konsten att vara kyrka? “… stärk vår tro, öka vårt hopp och uppliva vår kärlek.”

I dagar som dessa när orden på något sätt stannar upp och inväntar erfarenheten har kyrkan en unik möjlighet att visa på sin resning och sitt signum.

“Vi tackar dig för din förlåtelse, stärk vår tro, öka vårt hopp och uppliva vår kärlek.”

Det befriar på något sätt kyrkan från cymbalklonkandet.

Ernst Billgrens bok “Vad är konst och 100 andra jätteviktiga frågor”:

Fråga 14: Hur undviker man misstag? Kort svar: Gör inte det, det är ett misstag.