Mikael Göth

När det är fest i synagogan märks det i hela
kvarteret. Betongblock och stolpar i gatan. Ett helt gäng vakter och poliser
som kommer och går. Vakterna är rätt allvarliga. Eller var rätt
allvarliga. I höstas när det var dags för Rosh Hashana släpades betongen fram och
vakterna kom på plats. Jag gick och köpte en bukett höstblommor, skrev ”Ha en
trevlig Rosh Hashana” och gick över till vakten och bad henne att ge den till
församlingen. Rabbinen returnerade hälsningen med åtta kilo bananer till Öppen
kyrka, församlingens diakonala verksamhet.

Fortfarande lite osäker på hur jag ska
returnera den hälsningen. Anyway, allt sedan dess möts man med ett leende från vakterna.

Kyrkan ligger mitt emot synagogan. För massor av år
sedan beslöt man sig för att vända på kyrkan, invändigt vill säga. Med detta
följde att man flyttade på ett stort krucifix. Nu hänger Jesus på den vägg som
tidigare var längst bak i kyrkan. Och nu tittar Jesus ut genom fönstret mot
synagogan på andra sidan gatan. Känns rätt och riktigt på något sätt.

När kyrkan, inte den som är granne, driver frågan om
bojkott av Israel på olika sätt har man ett pedagogiskt problem, eller i alla
fall en pedagogisk utmaning. Det är många på Malmös gator som inte gör skillnad
mellan Israels handlande som stat och att vara jude i Malmö.

Pratade med en muslimsk kvinna
idag. Vi satt i kyrkan, framför Jesus, mitt emot synagogan. Hon sa att hon väntade
på att Jesus skulle komma tillbaka. Hon pratade om Omajjadernas moské i
Damaskus dit Jesus ska komma när tiden är slut enlig en folklig tradition.

När jag växte upp i en by i Småland så fanns det ett
hus några kilometer bort. Det var ”Danskarnas hus”. Osäker på om de verkligen
kom från Danmark eller om dom bara hade varit där på besök.

Har tagit upp cyklingen igen efter vinterns uppehåll. Lund-Malmö-Lund, en tur på ca 4 mil.

Efter första turen kom jag hem och hittade en chipspåse. Tillbaks på ruta ett. Eller ruta minus tretton.

Vid hemkomst dag två hittade jag glassen i frysen. Det går på fel håll.

Den stora belöningen med cyklingen är att hjärnan får lite space. Inga barn (otroligt älskade men tar väldigt mycket hjärnutrymme), ingen uppkoppling, ingen radio som slammar.

Igår var det mörkt på hemvägen, stjärnorna glimmrade och där fanns en doft av vår (typ gödsel, lite jord och fuktig luft).

I pipen ligger passionshistorien. Kort uppdatering:
En kvinna vid namn Maria smörjer Jesu fötter med olja. Några vill döda både hennes bror och Jesus. Dagen efter rider Jesus in i Jerusalem på en åsna och tar sig till templet där han dänger upp de som försöker göra pengar på människors förhållande till Gud.

Sen fortsätter det nog på torsdag med Skärtorsdagsmässan i de flesta kyrkor på vår jord.

Tänker att det handlar om att våga söka sig in i mörkret.

Anyway, cyklade förbi Tunaskolan på väg till dagis. Där trodde man att Frans hade goda chanser, men att Spanien var förhandsfavoriter. Lät lite som Ceasars slav som hade till uppgift att dra i manteln och påminna: Glöm inte att du är människa.

Stannade vid macken och tankade bilen igår kväll. När jag började köra därifrån rivstartade bilen bakom mig och svängde förbi och stannade framför mig för att blockera utfarten.

Mannen hoppar ut och ropar: Ditt avgasrör sitter snett.

Jag rullar ner rutan: Jo, jag vet. En gummibussnig har gått…

Mannen går fram till min bil och lägger sig på alla fyra, reser sig upp och säger:
Japp. Ditt avgasrör hänger snett. Bara så du vet.

Sen sätter han sig i sin bil och backar tillbaka.

Ströläser Wilfrid Stinissens “Sann människa, en bok om skapelse och helighet” på bussen mellan huset och jobbet. Han talar om “den spända viljan”. Han säger att det mesta av vår trötthet och slitenhet har sin grund i vår “spända vilja”.

Vidare säger han citat: “Låt oss alltså sluta med att vilja så krampaktigt! Om vi släpper taget öppnas allt i oss…”.

Detta är Johannes av korsets grundprincip när det gäller försakelsen. En princip som inte alls är svår att förstå och vi kan när som helst verifiera den menar Stinissen.

Kan vi undrar jag i mitt stilla sinne. När som helst? Tror snarare att det är en insikt som man pressas fram mot som en apelsin i en fruktpress.

Vetekornet
Rik yngling

Anyway. Säljer min gamla bräda (Burton 5.5 + boots 43). Perfekt för veterantouren. Står under carporten. Skicka pengarna till något kul.

Torsdagmorgon 05:10. Står vid diskmaskinen som gett upp pga
av ålder och tittar ut på carporten. Det läcker vatten genom taket rakt ner på
cykeln som har punktering. Andra dagen in i fastan. Toppen. Sätter på
kaffebryggaren.

Yepp, fastan är här. Tiden för att skapa yta och utrymme hos
mig själv. Dags att montera ner störande konstruktioner i ens liv.

Dags att syna ekorrhjulet.

Ekorrhjul är ursprungligen en beteckning på en roterande
trumma, oftast av ståltråd, som var en inredningsdetalj i burar där man höll
ekorrar som sällskapsdjur. Förmodar att man kom fram till att det inte var
riktigt värdigt att ha en ekorre springande på det viset.

Nu för tiden har man kanske andra gnagare som springer runt
i hjulet, typ en hamster. Om det är värdigt eller ej har jag ingen åsikt om. Vi
tar ibland hand om grannens hamster och det enda jag vet är att en hamster ska
mina barn inte ha.

Problemet är när jag använder bilden av ett ekorrhjul för
att beskriva mitt liv. Jag anar att det inte är en värdig beskrivning av livet
då jag är mer än en gnagare. Rimligen borde alla varningsklockor som i ett
engelskt klockspel flyga ur tornet av allt klonkade.

Utmaningen är ju att primus motor av hjulet är ju jag själv.
Vad händer om jag slutar springa i hjulet? Troligt är väl att jag till en början
ramlar runt som i en torktumlare. Till en början borde det rimligtvis göra ont.

Johannes av Korset inskärper hela tiden att det vi kallas
till är öknen, själens dunkla natt och det är som det ska. En boll Johannes
sparkar iväg och som fångas upp 500 år senare av Henri Nouwen i boken ”The wounded healer”. Skönt att man är
befriad från att försöka sälja in Gud i människors liv.

Slutsats 1: Inledningen av fastan borde göra ont. Slutsats
2: En fungerande diskmaskin är ingen mänsklig rättighet. Slutsats 3: Det är
fortfarande bara dag två i fastan.

(Nouwen has
come up with a balanced and creative theology of service that begins with the realization
of fundamental woundedness in human nature. Emphasizing that which is in
humanity common to both minister and believer, this woundedness can serve as a
source of strength and healing when counseling others. Nouwen proceeds to
develop his approach to ministry with an analysis of sufferings — a suffering
world, a suffering generation, a suffering person, and a suffering minister. It
is his contention that ministers are called to recognize the sufferings of
their time in their own hearts and make that recognition the starting point of
their service. For Nouwen, ministers must be willing to go beyond their
professional role and leave themselves open as fellow human beings with the
same wounds and suffering — in the image of Christ. In other words, we heal
from our own wounds. Filled with examples from everyday experience).

Igår försvann katterna från vårt hus. Någon hade
meddelat att om katterna fortsatte att ”skita i rabatten skulle det ligga en
rad på 92 meter kattskit innan sommaren var över”. Det är onekligen lite moll
över familjen, men jag tänker att med de få år av livserfarenhet man ändå har
samlat på sig så vet man att livet går vidare. Dock en hackig start på
semestern som börjar idag när jag går hem från jobbet.

Går hem från jobbet för att inte komma tillbaka
förrän om ett år. Det vill säga: Om Herren dröjer och vi får leva, som man sa
varje söndag under min uppväxt när man informerade om kommande söndagens
gudstjänst.

Skulle ju bara hoppa in någon månad som ersättare.
Plötsligt gick det fem år. Människan är som gräset… eller inte ner där igen.

Leaving speach: Det finns många bra människor som
vill varandra väl. Vi bedömer, uppfattar, tolkar, reagerar, relaterar till
varandra och till vår omvärld på olika sätt. Men min slutsats är nog ändå att
om ett sammanhang har tillräckligt många bra människor som vill varandra väl så
är det mer än good enough.

Kommer att hoppa in som ersättare på Betaniakyrkan
under det kommande året. (Och plötsligt gick det inte femtio år…). Har du gått
och blivit frikyrklig var det någon som undrade. En annan uppfattade
Betaniakyrkan som högkyrkligt. Själv har jag min uppfattning om samma
sammanhang. Och det är nog på ett tredje sätt.

Människan är kanske i behov av att ha ett sammanhang eller en grupp.
Samtidigt som alla dessa grupperingar i kyrkan är tecken på att något inte är
som det ska vara.

Det paradoxala med sociala medier är att det som kunde upplöst alla
grupperingar för all framtid snarare leder till en snabbare formatering.

Aaron Antonovsky, professor i medicinsk sociologi på Ben Gurion University,
talade om känsla av sammanhang (KASAM).

Begreppet KASAM omfattar tre delkomponenter. En grundläggande upplevelse av
att det som sker i och utanför individen är förutsägbara, begripliga och
strukturerade (begriplighet) och att de resurser dessa skeenden kräver
finns tillgängliga (hanterbarhet) samt att livets utmaningar är värda
att investera sitt engagemang i (meningsfullhet). Hans slutsats var om
man har en stark känsla av sammanhang så följer det av en högre förmåga att
hantera utmaningar.

Det jag är intresserad av är vad man gör med fyra veckors semester.

Var på skolavslutning idag. ”Välkomna till skolavslutning.
Vi ska sjunga om frukt.”

Toppen tänkte jag och undrade i min medelsålders skalle vart
språket tog vägen. Banan i utbyte med ”…nu nalkas ljuva sommar…lust och fägring
stor… med lust och livlig…”. Pisa humba humba.

Och fel hade jag. Ännu en gång.

Min fru förklarade vid kvällsmaten att de hade jobbat med
teman, genomtänkt musik och sjungit både blomstertid och en vänlig grönska. Det
var bara det att jag inte var med hela tiden.

I vår har det poppat visdomsord i vanlig ordning på Fb. Ett
som har fastnat har varit att inte döma någon för man vet faktiskt inte vad som
pågår i en människas liv. Rätt så.

Det kan vara så att någon som bor på soffan i parken hade
finaste bankjobbet, blev sidsteppad, tappade huset, bilen och till sist
familjen. En annan som slänger fram frågan varför hon behövde dö så man blev
ensam med barnen.

Man vet aldrig vad som pågår i en människas liv.

Var på kurs i tisdags. Man har gjort undersökningar om när
vi är som sämst på att lyssna. Sämst är vi hemma följt av flygvärdinnornas
instruktioner om flytväst och syrgasmask.

Varför är man som en dammsugare efter information och
intryck samtidigt som man undviker att lyssna? Du paradoxala varelse.

Rensa ut, hör jag Owe Wikström säga ännu en gång. Kanske
dags för det.

Det finns en berättelse som knappt hörs.

Det finns mycket man kan tycka och tänka om Svenska
kyrkan. Och det är just det man gör, man tycker och tänker om Svenska kyrkan.
Det är upplevelsen av vilsenhet, pengar, statistik och politik. Ja, det finns
en nästan outsinlig källa på saker man kan reagera på. I know. Trust me. Det finns
dock en risk med detta. Klagandet är en sur brunn.

bland kan
jag tycka att det blir obalans och att dessa kristenhetens språkrör missar den
andra berättelsen. Den som knappast märks, den som inte blir till statistik,
den som inte syns men likväl är otroligt påtaglig.

Den högljudda tystnaden (ord stulna från Den dolda dörren. Om undran inför döden).

Sätt dig en dag i Lunds domkyrka och du kommer att
märka att det rör sig otroligt många människor i pelargångarna med en enorm
gudsnärvaro i sina liv. Dock väldigt stilla och blir sällan någon statistik.

Kom ut till förorten i Malmö och möt de människoöden
som väller över oss i soppmässan. Människor som vi delar bröd och vin med utan
att fråga efter bakgrund, åsikter eller erfarenheter. Där om någonstans som Kristus
blir brutalt påtaglig. Dock väldigt låg glamfaktor.

Möt den människa som efter begravningen av sin
närmsta står utan en enda anhörig eller vän. Mänsklig kontakt som till slut har
reducerats ner till en kommentar vid frysdisken på Ica.

I veckan
pratade jag med glada mamman på telefon som ville döpa sitt barn. När jag hade
lagt på ringde det igen. Samtalet som följde var en pappa som ville jag skulle
begrava deras lilla dotter. Glädje och sorg kan vara väldigt fysiskt.

Angående kallelsen: Varken omständigheterna eller
sammanhangen är grunden för en persons kallelse. Det är den som kallar.
Angående kyrkan: Att dela upp kyrkan i grupper som typ pingstkyrka, katolska
kyrkan eller svenska kyrkan är ett praktexempel på världens bortvändhet från
Gud. Självmål. Angående klagandet: Urskiljningsförmåga är ofta en gåva.

Det känns som om man är lite förtröstansfullt
irriterad idag.

Igår vinkade vi hejdå till vår amerikan i sin röda Club Mini som drog vidare till Litauen.

Lite senare på kvällen rullade nästa gäster upp på gatan. Denna gång i en blå Club Mini.
Två damer från London ”on a road trip to Norway”.

De hittade ingen mataffär så de fick med sig lite lasagne, en gurka och messmör till garaget.

Idag låg det en flaska Cava innanför kattluckan och ett meddelande: U are legends.

Uppmuntrande på något sätt.

Kyrkans historia återvänder ständigt till detta resandet. Uttryck för det inre livets mognad. De talas om vägar, stigar, labyrinter och ordningar.

Kanske handlar det om människans behov av att se mönster, försöka ana nån sorts väg framåt, och att försöka förstå vad man själv har gått igenom.

Det är kyrkans historia det. Han som är själva utgångspunkten för historien talar aldrig om någon ordning. Han talar om efterföljelse. Den enkla uppmaningen: Följ mig.

Befriande på något sätt. Man vet aldrig var man hamnar. Och så slipper man lägga nån värdering i människors livsval, vart de väljer att flytta, vilket jobb de får, utbildning som de lyckas ta sig igenom. Skönt.