Mikael Göth

Jag
bodde i London när Prinsessan Diana tragiskt omkom i en bilolycka i tunneln
under Pont d’Alma i Paris. Några dagar efter sneddar jag över Kensington Garden
på väg till Kensington Highstreet och passerar Kensington Palace där det ligger
drivor av blommor framför grindarna.

Fram kommer det ett tv-team och ställer
några frågor om drottningens ovilja att flagga halvstång på Buckingham Palace.
Jag säger något som jag knappast minns. Eller vill minnas.

När jag sedan kommer
hem på kvällen ringer en vän från Costa Rica och säger att hon sitter och
tittar på TV. Och där är jag och tycker till om drottningens flaggning.

Igår var
det dags för premiärturen med folkabussen efter byte av vindrutan. Turen gick
till Södra Sandby (man måste alltid kunna ta Skånetrafiken hem igen om behov
skulle uppstå).

När jag står vid korsningen börjar det bolma rök ur avgasröret
och hela Södra Sanbys centrum försvinner in i nån sorts dimma.

Jag
rullar av vägen och låter dimman lägga sig. Då ser jag upp mot busskuren hur
samtliga står med sina armar i luften och telefonerna vinklade mot folkabussen.

Det som för tio år
sedan krävdes ett tv-team räcker det idag med en liten telefon. I fem
versioner.

Klick, klick. Statusuppdatering.

Anyway,
jag kör upp till macken vid infarten till byn. Behöver olja till motorn
eftersom åtgången just ökade med 15000 %.

Där blir
man glad. Genuint glad. Inne på macken börjar man prata om bussen. Vilken
fantastisk bil! Från 1981? Jag säger att den är lite rostig, ryker en aning och
går sällan längre än nån mil åt gången. Och de följer med ut på parkeringen,
uppmuntrar, talar väl om bilen, delar sina bilberättelser och tycker att jag
ska komma till Löddeköpinge nästa tisdagskväll då entusiasterna träffas.

Kanske.
Det är ju lite långt.

Det är
skillnad i synen på bilar när det gäller macken i Södra Sandby och tveksamma
grannar i Lund.

Frågan är om man kan göra teologi av det. Tveksamt.

När jag skulle cykla hem igår kom regnet. Passerade
Södervärn och föll för ingivelsen att parkera cykeln och ta bussen. Ibland vill
man ta ut sin hjärna, betrakta den, fråga den: Hur gick signalerna, kära hjärna, när beslutet
togs att parkera cykeln på Södervärn för att dagen efter komma och hämta den?
Tänkte du att den skulle stå kvar? Jag hann äga cykeln nästan en månad. Eller
cykelen som man säger i den här stan.

Anyway, kyrkan är också en tjuvarnas marknad. Läser
man böcker som berör kristen tro så är det ju ingen som kommer med något nytt.
Man snor ju det redan sagda. Och det är som det ska.

Man tar ju av det som redan har sagts genom
historien, plockar upp det, putsar av det, klär det i en ny språkdräkt och
levererar.

Åter till Owe som skriver en massa i sin bok: ”Du
måste göra en lugn och kontinuerlig inventering av de ting du anser dig behöva
för ditt arbete och uppehälle, så att du efter hand kan utesluta det som inte
är väsentligt utan ett hinder”. Känns det igen från typ 300-talet?

Owe vidare: ”Böcker, möbler, papper, kläder och ting
kan bli till blytyngder genom sin blotta närvaro. Därför: Ge bort, släng och
prioritera.”

Men ta cykeln då. Det känns lite som profeten Jona.
Irritatio.

Owe sista: ”De saker, människor och idéer som man
möter måste få existera med sin egen rätt och inte bara som spegelbilder av ens
egna behov.”

Naken kom man, naken går man. Däremellan blir man
sjukt påmind av detta faktum.

Letade efter delar till min gamla folkvagn och hittade Tim
Ganzer i Lubeck. Jag mailade honom och fick till svar att han kanske hade
delarna.

Igår fick jag med mig
några medresenärer ner till Bordershop i Puttgarten. Lämnade av dom och racade
ner till Lubeck. Hittade Glashuttenweg 54, adressen som var en vanlig villa och
knackade på. Då var det ett äldre par som öppnade och undrade om jag sökte Tim.
Jag blev hänvisad till baksidan där barnbarnet Tim och alla hans folkavagnar
huserade. Uthusen fulla av fönster, dörrar, motorer, skruvar och muttrar. Delar
som är väldigt svårt eller omöjligt att få tag på i Sverige.

Tim var en ung, glad och vanlig kille som helt enkelt gillad
folkabussar. Jag undrade om han kunde leva på sin verksamhet. Mycket jobb, men
det viktiga var att han fick vara sin egen boss. Nu har jag en kompis i Lubeck
som heter Tim.

Vi lastade bilens tak med grejerna och sedan var det full
fart tillbaka till Puttgarten och mitt resesällskap på Bordershop. Autobahn är
rätt roligt i små etapper.

Jag gick in på Bordershop som är en gammal färja.
Gigantiskt. Om jag förstod det rätt var det fyra våningsplan. Vin, sprit, öl
och på översta våningsplanet var det godis.

(En folkhemsklassiker i södra Sverige är att man åker en
dagstur med en buss. Man umgås med vänner på bussen, tillbringar ett par timmar
på Bordershop för att sedan vända hem igen.)

Resesällskapet lastades på tillsammans med alla inköp.
På taket låg mina bildelar och i bilen sju personer tillsammans med alla inköp.
Det var så att underredet klonkade i vägen vid minsta lilla ojämnhet hela vägen
till Köpenhamn.

På vägen hem talade vi vart nästa resa skulle gå. Det
förslag som tydligast kom fram var Ullared. Jag har hört att det skall finnas
en dansbandsvecka på Ullared. Då kanske man skulle passa på. Eller inte.

Och den teologiska inputen på detta? Vi lever i parallella
världar som sällan/aldrig möts. Tim i Lubeck möter aldrig mitt resesällskap på
Bordershop. Prästen åker aldrig på dansbandsvecka i Ullared. Och skulle prästen
mot förmodan åka till Ullared skulle det vara på något sorts uppdrag. Dansbandsprästen…

Kanske blev personen Jesus institutionen Jesus någonstans down the road.

RÄTTNING: Har nu fått det påtalat att det heter inte på Ullared. I Malmö heter det inte i Limhamn utan på Limhamn, men man säger självklart i Ullared. Affären heter inte Ullared utan Gekås. Och så har jag en vän som mötte Gud bakom en ladugård i Ullared och bakom Gekås ligger kyrkan. Helt plötsligt möts världarna. Mycket hoppfullt.

Frun i huset jobbar natt. Mamma Mu och Kråkan är avklarad. 22:04
Tipp, tapp, tyst det är i huset.

Hur många gånger har man inte hört att man ska leva i nuet?
Stanna upp här och nu. Här och nu är ditt liv. Yepp, den förste att erkänna att
det är lättare att leva då eller sen är jag.

Nästa gång jag träffar min kompis Dagmar ska jag fråga henne
vad då, nu och sen betyder. Hon om någon borde veta. Dagmar bor själv i en stor
kåk nere i stan. När vi sist satt och pratade så berättade hon att i hennes
hem, när hon var liten, fanns det tyska barn som var placerade där under
kriget. Det var inte andra världskriget utan första. Dagmar är 103 år.

Tipset Mikael. Det är att sitta ute varje dag. Även när det snöar. Då får man vira in sig i en sovsäck.

Nu tror jag dock att ett är sunt att ha ett både då och sen
perspektiv som människa. Medför en viss klangbotten i tillvaron kan jag tycka. Det
gäller att bli och förbli vän med sin bakgrund, sitt arv och sina egna
hopknopade erfarenheter.

Ibland kanske man skulle vilja redigera sin egen livsvandring
som när man städar upp sin facebookprofil inför en ny jobbansökan.

Tänker att man måste släppa taget om vissa erfarenheter och
upplevelser. Speciellt de som var de starkaste upplevelserna i positiv mening.
Allt har sin tid, för att det inte ska
slå tillbaka på en och börja klonka.

Om jag skulle ha förmågan att ständigt kunna gå tillbaka och
redigera min livsvandring skulle risken vara att man till slut ser ut som
Barbie och Ken. (Jag vet att en del har haft fina barndomsupplevelser med både
Barbie och Ken. Men från ett så här utifrånperspektiv så är dom faktiskt rätt
blåsta. Bokstavligen.)

Om man som 40+ skulle ha möjligheten att gå tillbaka och
redigera sitt 20+ liv då skulle den 20+ åringen troligtvis framstå som smått outhärdlig.

Om jag är befriad och upprättad som människa blir både då
och sen en tillgång istället för en belastning.

Jag sågade ner trädet utanför huset för någon vecka sedan.
Nu ser jag bron till Köpenhamn från mitt fönster. Det var tradigt att det
skulle ner. Fördelen är att jag ser längre. Ser andra saker.

Jaaa, det är en reseblog. Toppen. Sjukt unikt. Efter jagskaföda
bloggar, så är nog resebloggar det mest förekommande.

Målet idag var badehotellet i Gilleleje. Cyklade från
Helsingör norröver upp mot Gilleleje. Tanken var att ta skogsvägen upp och strandvejen
ner igen. Spektakulär utsikt hela vejen och hus i långa rader som är helt fantastiska.
Hus som ingen utom danskarna kan köpa.

Kom inte hela vägen utan hamnade i
Hornbaek. Good enough.

En som gillar att bada är Petrus. På söndag är det dags igen.
Då hoppar Petrus i sjön för andra
gången. Förra gången försökte han gå på
vattnet och det gick väl så där. Nu bryr han sig inte utan hivar sig över
relingen. Plask plask, kravel kravel. Upp på stranden.

Glödhög, fisk och bröd.

Nu tänker jag att hoppet över relingen är ett djupt
existentiellt hopp. Det är just där som jag tror många upplever att man befinner sig. Båten som
kom att bli symbolen för kyrkan.

Scannar vidare i bloggsfären… Kenza toppar på 541626
besök. I veckan. Många bloggar är baserade i Stockholm. Många håller på/ska
föda barn. En hel del fashion. Mat och butiktips. Mycket är väldigt vardagligt.
Typ här går jag på trottoaren och ska ta en latte med bästisen. Ingen
värdering, försöker bara förstå.

Anyway. Snart ska jag slänga ihop en av mina
favoriträtter. Korv Stroganoff. Var i butiken och köpte två falukorvar
(Willys). Hackar en i smådelar, bryner lök och sedan korven. Grädde, mjölk, en nypa svartpeppar och lite tomatpuré. Med det basmatiris.

Första gången Stroganof förekommer är 1891 i
fransmannen Auguste Escoffiers kokbok “L’Art Culinaire”. Det finns en
hel del teorier vem denne Stroganov var. En är att det fanns en köpmansfamilj
vid detta namn som var verksamma i Sibirien. En dag fann kocken att köttet var
så pass djupfryst att det bara gick att skära i tunna skivor.

Personligen kan jag tycka att det är aningen
konstruerat. Typ någon i sitter i Paris och har hört om en ryss vid namn Stroganov.
Och i Sibirien är det ju kallt.

Anyway, en som hade verklig erfarenhet av Sibirien
var ju Fjodor Dostojevskij. Efter en skenavrättning blev han deporterad ut dit.
Han skrev så här: ”To love someone means to see him as God intended him”.

Det är ju en insikt som heter duga. När jag ibland
går till tåget i Lund och går från tåget till mitt jobb i Malmö kan jag passera
25 tiggare. Hur var det tänkt här? Tips mottages tacksamt.

Tänkte ta bloggandet till nästa nivå. Började med
att kolla hur folk gör och har hört talas om en blogg som kallas ”Blondinbella”.
Brutalt. Jag som tyckte att blogga var lite nytt och radikalt. Visst anade jag att
det fanns annat än bloggar med en massa texter i timesnewromantypsnitt.

Isabella Löwengrip har dagens outfit, egen
youtubekanal, Löwengrip Care and Colour, Löwengrip invest, badkar. Hon bakar,
ringer väninnor, åker tåg, är på Breakfast Club och väldigt mycket mera.

Nej, jag tror inte jag ens tänkte att jag skulle
tipsa om dagens outfit, care eller colour. Det skulle bara bli typ: Vi är i
fastetiden och färgen är lila. Botens färg. Ingen som direkt springer benen av
sig på catwalken för det.

Jag skulle nog inte hamna i riskzonen att jämföra
mig med henne och hennes blogg (surprise…). Men jag kan ibland hamna i fällan
att jämför mig med andra. Sett i backspegeln så är det alltid något som
stör mig i detta jämförande.

Dels tror jag det handlar om vem som sätter agendan
i och för mitt liv. I grunden tänker jag att det faktiskt är jag själv som både
har mandat och ansvar för mitt liv. Ibland kompromissar jag bort den möjligheten vilket gör att livet skevar.

Det andra som jag lätt tappar bort är att just mitt
liv, min livsvandring som är helt unik. Ibland prickar jag rätt och ibland blir det
rätt sunkigt. Men i grunden så är det min livsvandring, mina val, som får
konsekvenser för mig själv och människor i min närhet. That´s the beauty. Och samtidigt obekvämt.

Slutsats: Mikael Göths outfitscareandclourtips är
ändå lila. Och dagens boktips är ”Imitatio Christ”, Tomas Kempis (1380-1471,
Subprior i augustinerklostret i Zwolle).

Jag har två väninnor. Två kvinnor som jag har en otippat
speciell relation med. Vi träffas nästan varje dag, men vi känner inte varandra
jättebra. Men jag tror att vi nått nivån av ömsesidig respekt.

Det började dock något taggat. Ny i villa tänkte jag att
äppelträdet skulle se grymt fint ut om man klippte ned det som ett Bonzaiträd.
Frågan från en av mina blivande väninnor: Vet du verkligen hur man beskär ett
äppelträd? Nu snart tre år senare efter rehab av en aborist så kanske det blir
äpplen igen. Anyway.

Nästa projekt i villakvarteret var häcken. Hade en vision av
att den skulle bölja fram i vågor. Detta motsvarar ungefär det jag läste om “revolution
in the UK”: ”Cup of tea? No, thanks.”.

Men så kom det: Saved by the bell. Jag planterade en lång rad
av rosor utmed husväggen. Fel tid, fel klippning, fel jordmån, fel rosor och
alldeles för torrt. Och drog till Frankrike när jag egentligen skulle varit
hemma och vattnat blommorna.

Det är då undret sker. De växer, de spirar, de slår ut. Inte
en gång, utan gång på gång. Och jag får inte bara pris av passerande flanörer,
utan även av mina väninnor. Jag raljerar inte. Det betydde otroligt mycket. Där
någonstans, tror jag, började en ömsesidig respekt.

Då tänker jag på Aasulv Lande, professor i missiologi på
teologen. En av hans dängor var: ”Witness by presence”. Ungefär: Du vittnar om
din tro genom att vara där du är och den du är. Självklart är det inte hela
sanningen, men jag gillar det. Alla kan babbla, men lever du ett liv i närvaro
av andra, så ser folk rätt snabbt vad som är äkta och vad som är skillnaden
mellan slogans och det som är genuint.

Min kära pappa gav oss orden om staden på berget vid vår
vigsel. En stad på berget kan man inte dölja. Då fattade jag inte riktigt vad
han sa. Hade kanske annat att tänka på. Sakta börjar jag ana vad han menade. Befriande.
Jag ska tacka honom den dag vi ses igen.