Hemma har vi en massa möbler och prylar. Det mesta bara
finns där och det mesta är ganska så utbytbart. Blocket, Lauritz, Dba eller vad
det nu kan vara funkar alldeles utmärkt.
Men det finns en möbel som jag skulle
ha mycket svårt att göra mig av med. Och det är vårt köksbord. Det är lite
slitet, lite snett och hackmärken saknas inte. Men när jag ser det där bordet
så har det sin historia vilket ger den otroligt höga provenienspoäng. Det är
min och min familjs historia. Bordet kom in när vi gifte oss och runt detta
bord har vi samlats varje dag, sommar som vinter, på morgonen och på kvällen.
Vi har varit glada, lessna, pigga, trötta, funderat och tjatat. Vi har samtalat
om spännande saker, tråkiga saker, om drömmar och visioner. Runt detta bord har
det vuxit fram en familj.
Detta är ju ingen
inredningsblogg. Bordet kunde lika gärna varit ett oljefat, en spånskiva eller
en filt. Det intressanta är ju gemenskapen runt själva bordet.
Såg på programmet
hustoppen på tv. Där var det ett par som var på sitt femte renoveringsobjekt på
typ tio år. Det kändes som om sista projektet fick hela familjen att tippa
över. Mannen uttryckte något i stil med: Du kan bygga hus men det är svårare
att bygga ett hem.
Hemnetknarkandet i all ära. Det är som knark i allmänhet: Aldrig tillräckligt, aldrig nöjd.
