Mikael Göth

”Livet må forstås baglæns, men må leves forlæns” sa Kirkegaard när det begav sig. Inser att någonstans under resans gång har pendeln slagit över från en längtan att veta hur framtiden skulle se ut till att tycka att det oförutsägbara inte är så tokigt det heller.

Som bonaden över soffan i den småländska stugan: ”Gårdagen är förbi, morgondagen har vi inte sett, men idag hjälper Herren” och gissar att det är en travestering på det som Miss Li gör med orden ”Lev nu, dö sen. Tänk inte mer på morgondagen även om regnet bara öser. Har varit där på botten, ja, det löser sig. Det skiftar snabbt även om molnen ligger över dig…”.

Vardagsrummet ser ut som ett bombnedslag. Kartonger, kassar och högar av saker i ett försök att skapa struktur inför den kommande flytten. Påminnelsen om att man inte är en svala som helt plötsligt bara glider iväg söderut är påtaglig.

I början av nittonhundratalet satt Arnold van Gennep någonstans i Frankrike och knåpade ihop boken boken Les Rites de passage. Osäker på om även han höll på att flytta och desperat försökte få någon sorts struktur i huvudet över det som var på väg att hända eller om det var något annat. Oavsett så menade han att initiationsriter  har tre faser, en separations, en övergångs och en inkorporeringsfas.

Något som kanske är som tydligast i det mycket svenska begreppet ”after work”. Lika svenskt som slipsnålen.

Själv tror jag att alla tre faser pågår samtidigt. Lite som en tårta. Kroppen förändras, man tar avsked av föräldrar, barnen förbereds att flyga ur boet, man flyttar, stadsdelen byggs ut, första tågluffen och sista charterresan, politiken som blir obegriplig och kyrkan som inte känns igen, första cykeln sista bilturen.

Frågan är om det inte därför som vi envisas med att sätta ljus på tårtan för att sedan fräsa ut en massa bakterier över grädden. Just som en påminnelse om att idag hjälper Herren. Dopljuset genom livet, ljusen kring kistan och önskan om att det eviga ljuset skall lysa över personen i fråga, och tårtljusen som lyser över alla pågående faser.

Buu. Spekulation både ser och hör jag i mitt inre från domarbåset utmed sargen.

Oavsett kan jag tycka att Kirkegaard var något på spåren. Det retroperspektiva är vilsamt för det som man både står i och inför.

Satsar fem spänn på att Miss Li hade några fromma människor i tidigare generationer som både trocklade bonader och sjöng Lina Sandell.  

”För nu tackar jag livet och höjer mitt glas. Jag tar inget för givet, baby, du och jag. För nu tackar jag livet och ingen jävel kan hindra mig. För vem har sagt att dagar som gått kommer igen?”

Anar vart hon är på väg även om jag till slut tappar tråden ”Och jag har aldrig nå’n beef med folk. Mamma sa alltid till mig: “Linda, skit i sånt”…”.

Sista dagen innan semestern hamnade jag i en fin men aningens låst argumentation om lokalbokning där motparten till slut lägger fram argumentet att Gud är ju svensk. Bra argument för jag tappade lite fattningen i sökandet efter vilken krok jag skulle hänga upp mitt svar. Såg för mitt inre hur Augustinus skakade på huvudet där han stod på den algeriska badstranden. Jag hittade ingen krok för hela kyrkohistorien stod bara och skakade på huvudet och tittade bort.

Men tänk om. Folkhemmet varandes himmelrike som uttryck för det något slitna uttrycket realiserad eskatologi, nu men ännu inte. Vid en första anblick verkade tankegången något udda men med inför det stundande kyrkovalet lyser dock perspektivet ”ännu inte” med sin totala frånvaro.

Även om jag råkar bo i Sveriges motorkulturskymningshuvudstad tänker jag att Epa-traktor nog är en helsvensk företeelse. Att såga av en bil på mitten och se till att den bara går att köra i trettio kilometer i timmen är unikt för vårt land. Unikt, sympatiskt och som en rullande uppmaning till alla oss andra att i semestertider stressa ner.

Hittar spellistan ”Epa-traktorhits, Musik för Duetter och A-traktor”. Med låtar som polisen, Valhalla, Ragga Epa, Gasen i botten och Som en riktig man ur albumet Tankad, packad och klar får en att med spänning se fram emot kommande psalmförslag till den nya psalmboken.

Det är inte mycket som är planerat inför stundande ledighet. Anar att det kanske är just det som är själva hemligheten med semester. Good enough med två äppelträd och en hängmatta.

Hansson De Wolfe United. Iskalla killen (full av mänsklig värme) 1979: Som att gunga sin själ i en hammock. I ett solsken där solen är du. Gunga sin själ i en hammock. Och du är vinden, som svalkar mej nu. Nånting som jag älskat ser jag hos dig, ja, nånting som jag älskat ser jag hos dig. Ingenting är nånsin givet med dig, nej, inget är nånsin givet med dig. Det vi möts om imorgon liknar ingenting idag. Så det jag ger, det ger jag till dig och det jag vill, det vill jag med dig. Vi går tillsammans som det faller oss in. Den sången har en fin melodi. Den vill jag gunga, gunga i. Värmen som jag känner får jag från dig…

Hur var det nu då? Existens och essens. Vilket kom först? Lite som hönan och ägget. Är vi först för att sedan vara och finns det något som föregår mitt varande och som kanske, i bästa fall, kan anas i en hammock? Anar att Augustinus nog skulle rösta på essensen först medan Sartre satsar allt på existensen som första kort. Båda är dock borta så det är väl upp till mig att begrunda i ett stilla hängmattegungande.

Igår fick min son som konfirmationspresent av min bror vår fars gamla keps. Så frågan om vad som är vad och vilket som kommer först är definitivt ett öppet race.

Risken eller chansen att jag skulle få skriva en sportkrönika är totalt obefintlig. Men om man driver en synnerligen exklusiv blogg, i betydelsen antal läsare, och helt unik om man snävar in på antalet som orkar läsa till slutet, så kan man ju skriva vad man vill.

Det finns två sorters fotboll i mitt liv.

Är man uppvuxen på landet skulle man vara med i fotbollslaget. Ville man inte vara med blev det problem, problem med att få ihop tillräckligt många så att det blev ett lag. Fotboll spelades, när det var på riktigt, på den riktiga fotbollsplanen.

Minns fortfarande att jag kunde ana att jorden var rund när jag stod längst ner på ena kortsidan och blickade över till motståndarsidans målgård. Det blev inte många matcher. Vuxna som stod och skrek ut order, regler som skulle följas och andra grabbar som verkade kunna mer, springa fortare och som tog, när chansen gavs, trycka ner för att ta sig fram.

Även här skulle jag, om det var möjligt så här förtio år senare, ta cykeln, cykla upp till fotbollsplanen, ställa mig utmed långsidan, lyssna, fråga och försöka förstå vad som verkligen pågick. För mig var det ingen vind som gav luft under vingarna.

Samtidigt: Vårt hus omgärdades av en stor park, stora träd, gräsmattor och lite ängsmark. Tog den röda gräsklipparen, Klippo (som nu går under namnet evighetsmaskinen när jag nu letar efter en liknande av ren nostalgia) och klippte det höga ängsgräset i en hörna av parken. Fyra stolpar och två brädor som blev tillsammans blev två mål.

Byns ungar kom och spelade efter skolan. Reglerna var flexibla, frånvaron av gastande vuxna var total och blev det skärmytsling avklarades det omgående.

Fråga är varför den ena fotbollsplanens minnesbilder går i svartvitt och den andra i grönt som gräset, rött som en Klippo och doftar nyklippt gräs. Varför vissa sammanhang fick en att flyga och andra en att känna sig intrasslad i ett par lager silvertejp.

Gissar att den psykoanalytiskt bevandrade läsaren sitter och småfnissar. Ja, ja, det är bra att du delar. Detta förklarar ditt förhållande till människor i grupp. Laget finns kvar, likaså gastande föräldrar, fotbollsplanen i dess dubbla varianter samt den röda Klippon. Bara form och innehåll som förändrats.

Läser Alex Schulman ”Under de ljusa och lyckliga studentmottagningarna finns familjernas mörker” i Dagens Nyheter 14/6. Han avhandlar studentmottagningar i Stockholm. Aningens mörk och krass.

”Och så baxas de in i hemmen. Jag har varit på ett tiotal studentmottagningar i vuxen ålder, och ingenting går att jämföra med den upplevelsen om man är intresserad av familjerelationer. Det är att komma in i kärnan av sorgen. Ända längst in. Så här långt inne får ingen utomstående vara i vanliga fall, alla andra gånger skyddas familjesorgen noga, familjemedlemmarna täcker så att ingen ska se, som de danska fotbollsspelarna runt olyckan. Men plötsligt är man där, mitt inne i allt.

Därför är studentmottagningar alltid så sköra. Det ser så festligt ut, med vimplarna och ägghalvorna med stenbitsrom och den stora baljan med bål i hallen. Men om man tittar noga kan man i blickar och korta ordväxlingar hitta flera hundra år gamla problem som aldrig lösts. Den diffusa irritationen, de kantiga kramarna, en mor och en son som inte kan möta varandras ögon. En far som håller tal till sin studentgrabb, formellt, pojken står bredvid och ler, och pappan säger kanske någon liten lustighet, men kan inte säga det enda som väl är viktigt: jag älskar dig.

Det är inte deras sorg, de har bara fått ärva den.

Varje familj bär på en unik uppsättning av dysfunktionalitet, barnen dömda på förhand, av saker som hände för länge sen.”

Tänker att det är det som allt handlar om, men som är de svåraste orden att uttala. Tänker ändå att det är lättare för en far att säga till sin son att han älskar honom än tvärt om. Jag har hunnit med båda även om den ena skedde med några minuters marginal. Men det blev sagt. Vidare dras jag tillbaka till fotbollsplanen. Schulman fortsätter:

”När jag var ung hade jag alltid en bild av att det som har hänt, det har hänt. Ingenting att göra nåt åt, inte lönt att gräva i det, man kan inte ändra det förflutna. Men framtiden däremot, tänkte jag, är oskriven och vacker, som ett stilla regn av möjligheter som alla väntar på att aktualiseras. Men numera tänker jag allt oftare att förhållandet kan vara det rakt motsatta. Det som hänt är hela tiden rörligt, föränderligt. Och vi borde prata mer med våra syskon, våra föräldrar, vi borde ställa varandra frågan: vad var det som hände? För dåtiden lever och kanske kan vi påverka den.

Och framtiden tycks mig alltmer cementerad, avgjord på förhand, för var och en av oss är bara en del av en generationskedja, en liten farkost som giftet rinner igenom en stund innan det ska vidare. Färden är redan utstakad, vi går dit det är bestämt att vi ska gå.” Så långt Schulman.

Jag har ingen större fallenhet att hålla fast för länge vid det som var. Glad för min historia, men lever helst livet framåt. Men tänk om det stämmer, att det som har varit faktiskt är både rörligt och föränderligt? Istället för att oroa sig för framtiden som man inte har faktiskt rodda med det som man faktiskt äger. Sin egen historia.

Hittade en röd Klippo i Vellinge. Har kört runt i det höga gräset under mina äppelträd. En röd evighetsmaskin.

Försöker hänga upp mitt minne på händelser, människor som kom i min väg eller saker som bara var. Till barndomen hör helgmålsbön i vårt hus. Väl medveten om att så inte skedde i varje hus och hem. Men i mitt hem var det så.

Det ringer till vila och veckan går ut, Guds sabbat sig nalkar och möda tar slut.

Tillbaka till den lilla byn i skogen vid kanten av sjön och till golvuret som slog sina sex slag. Sex slag som signalerade att mödan var slut, veckan gått ut och att det var dags att vila.

En helt obegriplig uppmaning för en sjuåring. Dels utmaningen att sitta stilla och dels fundera på Gud och det som var sabbat. Men ett minne som förtiosex år senare omvandlats en känsla av något som var men inte längre är.

Jag hade gärna, om det var möjligt, gått tillbaka uppför grusgången till det gula huset, in i den stora salen med det varma ljuset från kvällssolen och satt mig på en stol bredvid människorna och lyssnat till psalmsången.

Vad är det egentligen som inte längre är? Jag gissar. Troligt är det gemenskapen, i grunden så självklar och bekymmerslös. Men kanske var det även känslan av rytm, tillvaron som stannade upp, tog en paus och allt som blev stilla. Helgen som gick i mål.

Tror dock att skärmen fanns där då som nu, om än i något begränsat format. För efter helgmålsbönen samlades familjen framför tv´n. Kanske inte alltid, men det är vad minnet erbjuder. Även tv som gemenskap, tv-kanna och frånvaro av fjärrkontroll.

Googlar fram TV-året 1975. Nygammalt med Bosse Larsson, Herrskap och tjänstefolk, premiär för vi i femman, Sylvia Vrethammar show med Göran Fristorp, Dans på logen med Tore Skogman, premiär för Gäst hos Hagge, med Hagge Geigert, premiär för Vilse i pannkakan med Staffan Westerberg och Emil i Lönneberga och Francois Bronett bad alla om största möjliga tystnad.

Allt har sin tid. Så även vilan.

1.
Det ringer till vila och veckan går ut.
Guds sabbat sig nalkar och mödan har slut.
Tack, evige Fader, för hälsa och frid
och nådenes gåvor i nödenes tid.

2.
Du varit mitt stöd i mitt anletes svett,
min börda du lättat, mitt bord du berett.
Och om i min blindhet jag knotat ibland,
du tog dock ej från mig din skyddande hand.

3.
Förlåt mina brister, och giv att alltmer
din nåd jag förnimmer, din sanning jag ser.
Ack, öppna mig ögonen, Gud, för ditt ord,
som bliver, då himlen förgås med vår jord.

4.
Det ordet skall vara min tröst och mitt ljus.
I morgon det ljuder ännu i ditt hus.
Jag dit med de fromma så gärna då vill,
och själen hon längtar och trängtar därtill.

5.
Lär mig då besinna mitt eviga väl,
upplys du mitt sinne, upplyft du min själ
från levernets oro och sorg och besvär
till dig och till det som evinnerligt är.

6.
Det dröjer ej länge, så är det förbi
med färden i världen och tingen däri.
Vad blev det väl av mig, om, Herre, ej du
mot mig var barmhärtig och nådig ännu.

7.
Mot målet nu vill jag så vandra min stig,
att synden ej skiljer mitt hjärta från dig.
Min omsorg om själen förena jag skall
med trohet och flit i mitt jordiska kall.

8.
Till detta beslut att ej glömma ditt bud,
välsigna min gudstjänst i morgon, o Gud.
När åter jag börjar min veckas besvär,
ett steg jag då närmare himmelen är.

I process att skala ner. Egentligen femton år för tidigt. Villa skall avyttras till förmån för bostadsrätt i radhusform. Rätt eller fel får tiden utvisa. Har väl gett upp tanken på att man kan mäta tid i upplevelseparametrar så frågan är öppen när det är dags att skala ner och skala av.

Som min gode organist berättade efter en begravning. Om den rike mannen som dog och släpade med sig allt guld han hade ägt när han mötte sankte Per. Och Per som då frågade varför han i hela friden släpade med sig gatsten till himlen.

Även om vi lever i en tid då det mesta skall profiteras på så är ett hem mer än en byggnad. Det är skillnad på hus och hem. Det sägs att en flytt för äldre ibland kan upplevas värre än ett dödsfall eller skilsmässa.

Nu är kanske en flytt just nu inte så drastisk men varför inte som en påminnelse om sin egen dödlighet? (Förundras över hur ofta vi pratar om våra egna begravningar. Framförallt psalmvalen.)

Avskalat är i alla fall säkert när det är dags och inser att jag varje vecka under hela min uppväxt lyssnat till orden ”Som en påminnelse om vår egen dödlighet tillkännages här att följande medlemmar av vår församling har lämnat oss, nämligen…”. Och eftersom det var under statskyrkans tid var det lika med samtliga följande människor i byn.

Skall hamna mellan Katolska kyrkan och Svenska kyrkan en vacker dag och från köksfönstret kommer jag att titta rakt in i väggen på det hus som nu står på platsen där St. Mikaels kyrka låg en gång i tiden.

Anar ett skifte i samtiden. För länge sedan var det Gud som var utgångspunkten. Soli Deo Gloria var signaturen för Bach, Händel och Graupner som ett tecken på det. Detta har nu ersatts av människan.

Människans behov av gudsbild, mening, sammanhang och mål.

Eftersom fromhet för mig är frihet brottas jag med människan som utgångspunkt. Brottas med om denna jakt på ständig relevans leder till frihet. Hör röster som undrar om det inte är relevant, vad är det då för mening med det hela? Bra invändning, tjötkör.

Anyway, körde avloppsrören genom bilrutan. Hann tänka att nu skall jag vara försiktig när jag lastar in rören. För att inse Memento te mortalem esse behövs det ingen slav till under pandemitider. Det räcker med ett par avloppsrör i pvc-plast genom framrutan.

Undrar om det finns någon sorts teologisk landningsbana samtidigt som jag hör vaktmästarens ord om att den som inte är förankrad är som en fågel som lägger sina ägg i luften. Det blir bara pannkaka av det hela. (Sista helgen i maj har vi bytt roller i kyrkan. Jag skall vara klockare och klockaren skall vara predikant).

Tre teser att banka upp på kyrkporten: Gud är Gud på sina egna premisser bortom min egna upplevda relevans, jag är mer omsluten än jag någonsin kan greppa eller förstå och jag är fri från tvånget att få ihop bilden av mitt eget liv.

Svenska akademiens ordbok håller inte helt med.

FROMHET frωm³~he²t, i sydligaste o. sydvästra Sv. vanl., eljest sällan ^4~1, r. l. f.; best. -en; pl. (numera knappast br.) -er (Messenius Disa Dedik. (1611; i bet. 7 slutet), Bremer Brev 2: 186 (1842; i bet. 5 a), Dalin (1851)).

Etymologi

[fsv. fromhet; jfr d. fromhed, mnt. vromheit; avledn. av FROM]

sbst. till FROM.

1) (†) till FROM 1:tapperhet. Schroderus Liv. 177 (1626).

2) (†) till FROM 4:godhet, rättfärdighet; redlighet, rättsinnighet; ostrafflighet. Rettferdugheet, thet är fromheet, godheet, dandesheet. FörsprNT 5 b (1526). Man wäghe migh på een rett wågh, så skal Gudh förnimma mijn fromheet. Job 31: 6 (Bib. 1541; Bib. 1917: ostrafflighet). Fromheet får fulle skydd. Grubb 219 (1665). Sahlstedt (1773).

3) (†) till FROM 5 a: godhet, välvillighet, vänlighet. (Danskarnas) fromhet och godhet, som the hafve i sinnet emott the Svenske. RA 2: 121 (1565; ironiskt). Sant äret, at förbenämde Knees Galetzin .. bemötte alla sökande och klagande .. med en ogemen fromhet. Nordberg C12 2: 443 (1740).

4) (†) till FROM 6:mildhet, blidhet, vänlighet. Fromheet och sanferdigheet bewara Konungen, och hans säte beståår genom fromheet. Ordspr. 20: 28 (Bib. 1541; Bib. 1917: mildhet). Sahlstedt (1773). Alm(Sthm) 1803, s. 38. — särsk. till FROM 6 b: efterlåtenhet. Schultze Ordb. 1354 (c. 1755). Chenon Heywood 1: 179 (1772).

5) (mindre br.; se dock b) till FROM 7:fridsamhet, stillsamhet, saktmodighet, beskedlighet. Fromheet förbittrad, blijr offta raserij. Grubb 218 (1665). Schulthess (1885). — särsk.

a) (tillf.) konkret. (Mossor och lavar) äro beskedligheterna, fromheterna innom vextriket. Bremer Brev 2: 186 (1842).

b) (fullt br.) till FROM 7 a: Östergren (1922).

6) (numera knappast br.) till FROM 8:enfald, godtrogenhet. Asideerna trodde i sin fromhet dessa löften. Agardh ThSkr. 1: 53 (1843, 1855). Höjer Sv. 2: 898 (1879).

7) till FROM 9. (Sv.) Froomheet .. (lat.) sanctitas. Helsingius (1587). Synden är offta förklädd i fromhets skrud. Serenius Kkk 1 b (1734). Äkta kristlig fromhet. Fehr Und. 50 (1894). — jfr BARN(A)-,FARISÉ-, LEKMANNA-, SKEN-FROMHETm. fl. — särsk. [jfr motsv. anv. av mlat. pietas] (numera bl. ngn gg arkaiserande) i förening med gen. resp. poss. pron. brukat ss. titel; jfr EDER 1 b.Hwilken (dvs. komedien Disa) iagh Edhers Fromheeter wil haffua dedicerat. Messenius Disa A 2 b (1611). Schroderus Os. 1: 370 (1635). Bäckström DramStud. 13 (1870).

Ssgr (i allm. till 7): FROMHETS-EXEMPEL. särsk. (†): mönster av fromhet. Schroderus Os. 1: 621 (1635). —

(4) -GUD. (tillf.) om Balder. Der / satt Fromhetsgudens silfverbild. Tegnér (WB) 5: 151 (1821). —

-IDEAL. relig. Det pietistisktasketiska fromhetsidealet. AB 1896, nr 223 B, s. 2. —

-KÄNSLA. (i sht i högre stil) Din fromhetskänsla är förtorkad i den qväfvande jordluften. Wallin 1Pred. 3: 294 (c. 1830). —

-LIV. relig. Jag vill ej säga, att det hör till ett sannt fromhetslif, att man alltid skall känna bara glädje. Beskow Pred. 559 (1901). Norlind AMusH 102 (1920). —

-NIT, n. (i sht i högre stil) Hjärne K12 3 (1902). —

-TYP. teol. 2NF 11: 313 (1909). Kyrkan vill ge utrymme åt olika fromhetstyper. VLösen 1924, s. 145. —

-ÖVNING. (Birgittas) välgörenhet och fromhetsöfningar väckte uppseende. IllSvH 2: 79 (1876).

 Spalt F 1568 band 8, 1926

Note to self: Lika ofta som jag fick sitta och lyssna till min egen påminnelse om min dödlighet fick jag även lyssna till orden: Så skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara edra hjärtan och edra tankar, i Kristus Jesus. (1917), og Guds Fred, som overgaar al Forstand, skal bevare eders Hjerter og eders Tanker i Kristus Jesus.(1917/1931). And the peace of God, which passeth all understanding, shall keep your hearts and minds through Christ Jesus. (1611)

Har ett gammalt golvur som jag ärvt av mina föräldrar. För det mesta står det stilla eftersom det har ett klockspel som slår varje kvart och en längre slinga varje heltimme vilket gör det svårare än normalt att få en hel natts sömn. Klockspelet har dock kärvat det senaste halvåret, kanske som ett tecken i tiden, och därför kändes det viktigt att det kom igång igen inför advent. Nu slår det igen som självaste Big Ben i London och varje gång den gör det flyger tanken förtiofem år tillbaka i tiden till ett gult trähus långt ut i den småländska skogen.

Ett beslut. Ett beslut att läsa färdigt Ålevangeliet av Patrik Svensson som påbörjade någon gång i somras. Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk, som underrubriken lyder. Viss förundran över hur något så uppenbart kan förbli en så väl borgad hemlighet, ett mysterium. Men lika mycket som den handlar om ålens liv och leverne handlar boken även om ursprung och sökandet tillbaka, både för ål som författare. Detsamma kan man säga om förlorad son som för golvur, för ställbart munstycke på moped som för Augustinus, för julpynt som för tradition.

”Så återstår trots allt den fråga som gäller såväl för ålar som för människor: Hur vet de vilken väg som tar dem tillbaka till ursprunget? Hur hittar man hem? Att man vet destinationen råder det ingen större tvekan om. Frågan är hur? Hur vet ålarna detta?”

”Men hur de vet är en av de gåtfullheter som ännu återstår av ålfrågan, ett av de mysterier som även forskare kärleksfullt håller fast vid.”

Historiska museet i Lund dammade av sina arkiv i veckan och berättade om en kalk från Fosie kyrka som de hade i sina gömmor och som kom till kyrkan i mitten av fjortonhundratalet. Gissar att det var Rasmus Loge, en fd kollega, som såg till att den införskaffades till kyrkan när det begav sig. Ungefär samtida med att det Bysantinska riket brakade ihop.

Vägen tillbaka är inte en liten simtur i blindo. Inte i trons värld i alla fall.

Hittade en inspelning i en av lådorna i arbetsrummet som min pappa gjorde någon gång i början av sjuttiotalet. Min pappa sitter och samtalar med sin pappa och mamma om släkten så som de kände den. Min far har en stockholmsk dialekt, nästan som i gamla tiders filmer, farmor talar klart och tydligt gotländska, farfar verkar tala någon sorts blandning av småländska och stockholmska och plötsligt bryts intervjun av någon som bjuder till kaffe. Jag vet att det är min mamma. Hon talar skånska.

Och mitt i intervjun är det ett golvur som slår fyra slag följt av en melodi som för tanken till ett gult hus långt in i den småländska skogen.

Lord, thou madest us for thyself, and we can find no rest till we find rest in thee, för att ta rygg på Augustinus i frågan om ursprung.

Gott nytt år, ett nådens år.

Så var det åter dags för sommarens golfturnering. Mellbystrands minigolfbana som vaknar till liv under några sommarmånader om året av någon som vill pröva entreprenörslivet i miniformat. Robinssonjocke som försökte köra surfcafé året innan har ersatts av Viktoria, tjugofyra år gammal.

Fjorton plus tio blir tjugofyra.

När hon ger oss bollarna konstaterar hon att jag var hennes konfirmationspräst way back när jag blev utplacerad på den Halländska slätten som adjunkt.

Åkte till Vallberga för att ta en kopp kaffe på Signes café. Ett café/lanthandel/bageri med en förunderlig livskraft. I grannhuset hölls det loppis. Barnböcker gratis, glas och koppar en krona och travar av LP-skivor från en svunnen tid som ingen ville ha kvar i sina ölbackar.

Fick med mig skynda att älska för tio kronor. Har läst om hans morfar, mormor, mamma och nu kom turen till hans pappa. Boken om Alex Schulmans pappa, om hans liv och speciellt om hans sista tid i livet.

Berättelsen är långt ifrån ovanlig. Kanske en av de mest återkommande med variation i mångas erfarenhet. Minnesbilder från uppväxt, bråk i baksätet, fisketurer och fotbollsmatcher på gräsplätten bredvid huset för att sakta glida över i att livet smalnar av. Spänsten i stegen avtar, fotbollsmatchen blir försiktigare, sista besöket i sommartorpet, äldreboende för att till slut vaka ut när pulsslagen sakta rinner bort.

Det är ingen rolig tid när man står på ingången till dödsskuggans dal. Inte nödvändigtvis sin egen utan någons som står en nära. När man inser att det inte går att vända utan den enda vägen är att ta sig igenom är det som om ljuden skalas bort och andra sinnesintryck silas bort och det definitiva tar vid.

Att inte göra tillräckligt. Den gnagande känslan av att man hade kunnat besöka mer, tillbringa mer tid och delat ytterligare en middag medan tid fanns. En erfarenhet som ibland delas både av den som såg sin förälder en gång om året eller flera gånger i veckan eftersom det inte finns någon bortre gräns.

Sorgen är individuell konstaterar Anna Bennich i sitt sommarprat och därför till viss del svår att systematisera.

Du var min konfirmationspräst. Ord som är ämnade för de äldre kollegorna men som nu blir bekräftelsen på det man anat. Livet går vidare oavsett om man vill det eller ej. Barnen som lyfter blicken och skaffar sig ett liv utanför familjen, där den som står kvar inte söker sig bort och ut, utan väntar och hoppas på att få samla ihop och vara tillsammans.

När det är dags: Blott en dag, Gud för dig är allting klart, Härlig är jorden, Stor är din trofasthet och att orden ”lär oss leva för de levande den tid vi har kvar” läses. Själv lite förundrad över hur jag kunde landa i detta mycket traditionella. Spaning på det: Sångtexterna och strukturen bär. Och det är tillräckligt. Inte för mycket och inte för lite. Det är som att åka flodångare. Båten går framåt medan deltagarnas tankar ibland riktas framåt för att sedan försvinna ut till den ena sida, komma tillbaka, för att sedan försvinna till andra sidan i ett varsamt pendlande.

Vita arkivet och döstädning i alla ära, men jag tror man missar något. Att de som är kvar får tillfälle att slå lite förvirrat i psalmboken, att förstå att sången ”Jag trivs bäst i öppna landskap” inte är någon psalm, ännu, att få lyfta och känna på stolen som alltid stod där, tavlan som hängde ovanför soffan och fåtöljen som stod framför tv´n. Att saker och tings värde kanske mer hängde ihop med de människor de var kopplade till än man själv förstod och att ett hus kan kallna fortare än vad man kunde ana när människorna lämnat byggnaden.

Att fysiskt få ta, känna och en sista gång tvingas samman med den närmsta familjen som står kvar kan slita, vara jobbigt och tungt. Även det som är jobbigt kan vara meningsfullt och det är där markeringarna kommer in som hjälp för att hänga upp det på något. Vad är alternativet? Dop, konfirmation, vigsel och begravning med ett tydligt avslut och en tydlig påbörjan av något nytt.

Ibland är det konfirmationsprästens uppgift. Att senare i livet få komma tillbaka, gå in i dödsskuggans dal, möta upp, gå med en liten bit, peka på en väg framåt och sedan släppa taget.

Kanske är det därför orden ”lär oss att leva för de levande den tid vi har kvar” uttrycks som en bön.

Hörde om mäns förhållande till gammelbilar. Gamla T-Fordar och liknande fordon var inte så eftertraktade längre eftersom ingen längre har någon relation till dessa. De har ersatts av Opel Kadett, Volvo Amazon/145, Saab v4 och Peugot 404. Barndomsbilar som påminner om gemenskap, dofter, ljud och att man var på väg. Tillsammans.

Då var tillsammansbegreppet självklart. När den bilresan är över spenderar både klan, kyrka och stat resterande tid på frågan om vilka som skall få vara tillsammans. Vilka som skall ingå, utgå och vilka som inte får stiga på. Det gäller folkkyrka som frikyrka, när det skulle väljas lag på skolgympan och vem som fick dansa med vem på skoldiscot, vilken kvotflykting som är välkommen vart, vem som ingår i folkhemmet (Selma Lagerlöf var först med att mynta uttrycket).

Att altarringen i kyrkan är en rund cirkel är ett sunt tecken på gemenskap. Befriande att man bara ser halva.

Uppdatering av någon sorts lista:

En religiös uppväxt kan bli både fängelse och frihet. Joel Halldorf, Expressen.se.

Camilla Lif. Sommarpratare och präst.

Karin Smirnoff. Sommarpratare och författare.

En vecka kvar till semestern. Lite känslan av den där simskolan i den där småländska sjön med den där lille killen med de där tjugofem metrarna med den där arga simskolefröken. Hur man gick runt på den dyiga botten med näsan ovanför vattenytan i hopp om att fusket inte skulle synas.

Vårens el-cykelprojektet är i hamn. Samma kostnad för att pendla med bilen fyra månader kan med fördel läggas på en el-cykel. Visst handlar det om perspektiv. Man kan även köpa familjebilen Panamera, men då får man räkna med en värdeminskning på 227.400 kr/år innan man ens tankat.

Bättre är då att satsa på skrotbilarnas skrotbil. Skruttbilarnas heliga gral. ”La Voiture Noire”, Bugatti Atlantic med chassinummer 57454.

1938 plockar Ettore Bugatti ner sin fabrik och sätter den på ett tåg mot Bordeaux för att gömma undan fabriken för nazisterna. Med på tåget sätts även denna Bugatti Atlantic. Och där rullar tåget in i dimman och bilen försvinner.

Men skulle man hitta denna lilla bil, som vid det här laget borde vara rätt risig, så har man plötsligt en bil värd 1 miljard kronor. Oavsett skick, så länge det står 57454 stansat i chassit.

Plötsligt står min kollega där i kyrkan och säger ordet hemlängtan. Måste ha hört ordet förut men det blir som om kombinationen av ord och tankar plötsligt rasslar till. Som när man var barn och hjälpte vattnet i bäcken eller som villaägaren när man rensar stupröret.

Går tillbaka till den absoluta början. Kain slår ihjäl sin bror. Busigt. Kain får helt enkelt inte vara med i trädgården längre. Kain inser sitt dilemma, ligger risigt till och måste bemöta rädslan för främlingar och övergivenhet på egen hand.

Frågan som följer är ju vad det är för tecken Kain får instansat i pannan vid Edens exit. Men något är det som inte går att ta bort och som påminner om Kains ursprung och omistlighet.

Gilla Freud eller inte, men rädslan för separation och övergivenhet går som en rännil genom livet. Ett annat ord för det är hemlängtan. Fråga Augustinus.

Blev det inte en liten predikan av detta månntro. Det verkar så. Då får det allt följa en liten bli slutrad på en psalm. “Blott en dag, ett ögonblick i sänder, tills jag nått det goda land”.

Uppdatering på topplista sommarpratare. 1. Niklas Adalbert. (Klarna, pengar, mening). 2. Hedda Stiernstedt. (Barn/ung/vuxen, präst i Paris, att bli den man ska bli). 3. Anders Tegnell. (Förunderligt lugn, samma lilla by tio mil söder om Addis Abeba som mina föräldrar).