Mikael Göth

Tog blommorna från kyrkans altare och körde ner till Sergels väg och la dem i blomsterhögen där den unga mamman blev avrättad när hon var ute och gick med sitt nyfödda barn.

Inser att risken för Notre-Dameseffekt är sjukt överhängande. Man upprörs i själen men efter ett tag återgår allt till det normala igen. På ytan i alla fall. Kanske är det så att just den upprörda själen blir ännu lite mer trött, ännu lite mer avtrubbad.

Vet inte varför, men jag saknade något från kyrkan. Ibland kommer det små böner farande från en biskop när något tragiskt har inträffat på vår jord. Ibland upplevs de som lite aparta, men det var just det jag saknade där och då när våra hittills kända moraliska, emotionella och intellektuella
koordinater plötsligt imploderade framför våra ögon.

Eller var det mer barnet som behövde en hand att hålla i men som snabbt övermannades av att en bra karl reder sig själv. Fick en kram av en förbipasserande som trodde att det var jag som kramade henne. Kanske var det tvärt om.

Hade en begravning utan anhöriga. Förundrades över den blomsterprakt som jag mötte i kyrkan. Det skulle ju inte finnas några sörjande. Insåg att det var den avlidne som hade beställt blommorna till sin egen begravning.

Först blev man lite missmodig och tänkte att detta är ensamhetens yttersta utpost för att sedan sakta inse att detta är vad värdighet handlar om. En markering mot dödens dårskap och en bekräftelse på människans höghet.

Brottas mer med det som kallas kremation direkt.

Vad är en människa att du tänker på henne? Denna tidlösa brottningskamp.

Anyway, låg i min solstol och såg hur svalorna drog rundor högt uppe i luften. Tänker att nästa gång jag lyfter blicken är de borta. Hängde inte riktigt med denna gång heller.

Skördade min första skörd i den nyplanterade äppellunden. Fyra äpplen blev det.

Förhoppningsvis finns det lite utvecklingspotential i denna Lutherska
bekymmerslöshetsverksamhet.

Min första blomma som jag minns var blomman för dagen. Ett frö i en kruka och jag gick i första klass. Tidsdefinition.

Tja, då var sommarsemestern över. Om tidsenheten ”tjoff” finns så tror jag att den skulle beskriva upplevelsen av tid rätt så bra.

Hängmattan kom upp sista veckan med hjälp av ett lånat träd
från grannen.

Sommarens tankelinje handlade om arvet på gott och ont.

Det blev en bok i sommar om detta. Bränn alla mina brev (Alex Schulman). Om ilskan som riskerar att förgöra familjen och som leder honom till Karin och Sven Stolpe, vidare till Olof Lagercrantz. Frågan är vad som traderas ner i släktled och om det finns någon möjlighet att bryta destruktiva mönster.

Epidemiologen Emma Frans dök upp i radion och talade om vad som gjorde att vissa människor var framgångsrika. Tre starka faktorer som var till hjälp på vägen: Tur, kapital och kontakter.

Det finns andra berättelser. Träffade en man som hade drivit en liten livs i hela sitt yrkesverksamma liv tills han en dag låste dörren, köpte några aktier och som efter en kort tid flyttade till andra sidan stan. Nästa gång jag träffar honom ska jag fråga på vilken sida av stan som gjorde honom gladast.

Och Båstad teologivecka gick sådär. Behöver justeras något. Nästa års teologivecka skall ta upp frågan om det är en glimt av kyrkan som David får när han ser Batseba bada på taket. Kanske en exegetisk härdsmälta men som troligtvis ändå inte kommer i närheten av hur texter allmänt används
idag.

Det blev faktiskt två böcker i sommar. Jag läste igenom Luthers katekes. Något otippat, men den bara låg där bredvid soffan. Och så kom jag till följande lilla avsnitt:

”Vad befaller Gud i åttonde budet? Gud befaller att vi skall urskulda vår nästa, tänka och
tala väl om honom, tyda allt till det bästa och alltid hålla oss till
sanningen.”

Den som inte är i behov av omvändelse önskar jag en fortsatt trevlig sommar. Andra är välkomna till Fosie kyrka, där finns både möjlighet
till bikt, avlösning – förlåtelse, befrielse och upprättelse.

Det är här Batseba kommer in i bilden.

Now, I’ve heard there was a secret chord
That David played, and it pleased the Lord
But you don’t really care for music, do you?
It goes like this, the fourth, the fifth
The minor fall, the major lift
The baffled king composing hallelujah

Hallelujah
Hallelujah
Hallelujah
Hallelujah

Your faith was strong but you needed proof
You saw her bathing on the roof
Her beauty and the moonlight overthrew ya
She tied you to a kitchen chair
She broke your throne, and she cut your hair
And from your lips she drew the hallelujah

Hallelujah
Hallelujah
Hallelujah
Hallelujah

You say I took the name in vain
I don’t even know the name
But if I did, well really, what’s it to you?
There’s a blaze of light in every word
It doesn’t matter which you heard
The holy or the broken hallelujah

Hallelujah
Hallelujah
Hallelujah
Hallelujah

I did my best, it wasn’t much
I couldn’t feel, so I tried to touch
I’ve told the truth, I didn’t come to fool you
And even though it all went wrong
I’ll stand before the lord of song
With nothing on my tongue but hallelujah

Hallelujah
Hallelujah
Hallelujah
Hallelujah
Hallelujah
Hallelujah
Hallelujah
Hallelujah
Hallelujah
Hallelujah
Hallelujah
Hallelujah
Hallelujah
Hallelujah
Hallelujah
Hallelujah
Hallelujah
Hallelujah

Text: Leonard Cohen

Då har det uppstått ett problem i sommaridyllen. Sågade ner alla träd i våras och nu står jag med tre hängmattor i famnen.

Kanske blir denna sommaren hammockens återkomst. Som jag minns den från barndomskompisarna var den orange/brun/gul med fransar i taket.

Har sett igenom alla avsnitt av ”Herrens vägar” på svtplay. Relationer, sorg av förlorat barn, kallelse, skuld/skam/förlåtelse, äktenskap, makt, institution/individ etc. Trots traditionell förutsägbarhet, schabloner och förenklingar så finns det en nerv i den danske folkekirkepraestens ångestdrivna tillvaro.

Frågan landar i passionen. Hur bevaras passionen i herdeskapet? Eller passion överhuvudtaget?

Lyssnade på Blondinbellas leavingspeach i form av sommarprat. Även hon var inne på samma spår. Att bevara elden i bröstet, skapa utrymme för att fälla ut vingarna etc. Flygplatsböcker, präst eller sommarprat brottas med liknande frågeställningar, men svarar olika.

Men det var egentligen inte det som fick mig att skärpa lyssnandet. Det var pratet om skav.

Hur får man ihop talet om kyrkans prat som en kropp med många delar, alla är olika, alla behövs och svagaste delen som skall upphöjas för att alla skall få samma omsorg? Så långt tror jag alla är med på tåget. I teorin.

I praktiken ser det väldigt annorlunda ut.

Men det är när man läser vidare som de verkliga problemen uppstår. Varje del är sammanfogad som Gud vill ha det. Alltså inget man väljer. Tvärstopp både i teorin och i praktiken. Och det är nu som Blondinbella pratar om skav (nej hon pratar inte om kyrkan).

Allt som skaver är en möjlighet. Alltså är alla som skaver en möjlighet. Det handlar inte om konsumtion förpackat i en mjuk andlig låda där bedömningsförmågan om det är bra eller dåligt, givande eller drygt är så finmotoriskt utvecklat att en ens humla till slut inte vågar flyga.

Skönt att det löste sig redan första semesterdagen.

Skulle ta en veckas ledighet. Måndag 08:00 var ”the bucket list” för veckan klar. 08:15 kom dubbelt ryggskott hur det nu är möjligt.

Noterar att tillvaron inte bryr sig särskilt mycket. Hängrännan hänger kvar på samma ställe, listen i vardagsrummet som har väntat i åtta år på att komma på plats lyser fortfarande med sin frånvaro och bilen är lika skitig som vanligt.

Tid för stillhet och kontemplation. Så sjukt mycket inte min grej. Det borde vara.

Tog mig till Tomas och betalade 580 kr för en kram. Eller två kramar blev det. Gick därifrån med en undran om det här med kiropraktik är på riktigt.

Såg sju avsnitt på play om hur Leif G W Persson skulle lära Lotta Lundgren att jaga. Idag tog jag mig till affären och förundrades över att jag vid hemkomsten packade upp tre påsar veganfärs.

I ryggläge hinner man i alla fall lyssna till en hel del. Många som kämpar. Engdal, Frostensson och Virtanen radar upp sina böcker och försöker förklara, eller i bästa fall sätta ord på avståndet mellan piedestalens topp och golvet som den står på.

Lundell kämpar på med sitt bagage, Myrdal likaså, i något som kan liknas vid ett försök att fånga en skenande tillvaro som man en gång i tiden var en del av, och rent av drev på, men som nu mest verkar uppfattas som en buss i horisonten.

Hann igenom ”En helt vanlig familj, en roman om ett brott”, av Mattias Edvardson. Lundafamiljen där han är präst, hon jurist och tonåringen Stella som hamnar i trubbel. Om fasad, hjälplöshet och den enorma kraft som ett faders/modershjärta bär på.

Och om veckans retorik… Känns mest som om man står och vinglar i det kategoriska vinddraget efter den där bussen i horisonten som inte ens hann stanna vid hållplatsen (en erfarenhet som stadsbor inte fattar vad det innebär).

Landar återigen i att det faktiskt bär, den där tilliten och friheten i Kristus,
vilken tenderar att inkludera både hängrännan, veganpytten och högstadiedrevet.

Good enough, good enough.

Idag tog vi farväl av en man som levt nittionio år. Värdigt avsked med ett genuint griftetal. Tror att det är samma känsla som infinner sig som när man paddlar havskajak i Stockholms skärgård. Det är en del kobbar och
skär som man ser samtidigt som man anar att det finns så mycket mer.

Kanske oundvikligt i ett griftetal. Total recap i ett griftetal skulle missa poängen. Eftersom det handlar om efterklang som ljuder i sin egen kraft.

Vem tillhör då dessa minnen och erfarenheter? Lika svårfångade som att försöka fånga en dimslöja som dansar en sommargryning med sina bara händer.

Och antalet blommor vid kistan? Skönjer ett mönster. Är det många blommor har man kanske gått för tidigt. Är det lite färre blommor kan det
vara tecken på ett långt och rikt liv. Så långt att alla ens vänner har gått vidare, kanske har barnen gått samma väg och kvar finns hemsjukvården.

Hur länge är ett liv meningsfullt? Hela vägen.

Noterar att tillvaron utan Gud tänker annorlunda.

Även den som befinner sig i total dimma kan i sig själv vara en megafon till de som följer. Håll fast vid urskiljningsförmågan, äg ditt liv och förstå vad som är viktigt och sant i livet.

När det gäller efterklang. Säljer ett svart Bluthnerpiano för fem kronor till den som vill göra sällskap med Brahms, Max Reger, Richard Wagner, Johann Strauss den yngre, Pjotr Tjajkovskij, Andrew Lloyd Webber, Albert
Einstein och The Beatles.

Just detta piano har vandrat från Leipzig, Kungstensgatan i
Stockholm, prästgård i Småland, ombyggd snickeriverkstad i Maria Park norr om
Helsingborg för att nu stå i en villa i Lund.

Avstämning med familj i slutet av dagen: Äldste grabben har haft nationellt prov. Temat var synlig/osynligt där en av texterna handlade om bakterier i naveln. Mellangrabben kommer hem och har löst Rubriks kub och när
minsta grabben hämtas efter en lång, kall och regnig dag konstateras det att
det bästa med dagen är att den inte är slut.

Respice post te! Hominem te memento!

Allt det där mellan kobbar och skär förmodar jag.

Dagens projekt: Dags för kommunitet. Något av en pop-up community så här inför och under fastan.

Detta odd community har endast en regel: Jag vill vara en kristen. Resten får man ta på annat håll.

Låter inte det som ett e-kloster? Vad är det för skit kan man höra de gamla ökenfäderna mumla medan sanden knastrar mellan tänderna. Well, jag har ingen öken att hänga i och ni hade inget internet så man får väl ta vad man har.

Då som nu.

Jag har även mött andra skeptiker till denna tanke.

Men good enough tänker jag. Sen kan det kvitta var man sätter ner sina fötter på morgonen. Ingen agenda, ingen strategi, ingen bakgrundskoll, inga referenser, inga CV, inga betyg, inga samfundsgränser, inga krav på språkkunskaper, ingen speciell plats, inga sociala krav på att passa in, ingen bedömning, inget jagande efter statistik, ingen verksamhet där människor blir objekt.

Endast en kommunitetsregel: Jag vill vara en kristen.

Detta kan man givetvis problematisera. Har jag verkligen förmågan att jag kan säga att jag vill vara en kristen? Inte alla skulle hålla med. Vad var det egentligen som Luther sa?

Behöver man inte träffas för att vara en kommunitet? Tja, vad är gemenskap? Varför är altaringen bara en halvcirkel?

Är inte detta ett synnerligen post-postmodernt sätt att förhålla sig till tro/gemenskap? Skulle tro det. (Och frågan är vad tiden som nu är definieras när det postmoderna mest skymtas i backspegeln). Sagt detta tänker jag att mycket handlar om det redan sagda.

Frågor på detta? Troligtvis rätt många.

Kanske handlar det mer om att hitta en öppning för att under fastan få skriva/fundera teologi och att den femtioårskrisande kanotförvaltaren kan få ta en paus.

Befriande på något sätt. För många.

Jag fick mig en rundtur i prästgården uppe vid Fosie kyrka. Nygamla lokaler och spår av flytt fanns kvar i form av lådor med saker i. I en av lådorna låg det krucifix, sladdar och högtalare lite huller och buller. Jag lyfte upp ett av korsen och såg att det hade farit illa under historiens gång. Kristus hängde på korset men hans armar hade försvunnit.

Jag la tillbaka Kristus i lådan men kunde inte släppa tanken på det jag sett och återvände därför några dagar senare för att rädda undan den sargade Jesus.

Kyrkan är ett sargat sammanhang och det är som det ska. Kyrkan får uppmaningen att se på Kristus, en Kristus som är sargad och det är som det ska.

Ibland talar vi om det dubbla lyssnandet. Vi lyssnar inåt i mässan, bönen, ordet och gemenskapen och vi lyssnar utåt genom det vi kallar diakoni och mission.

Och det är där som det sargade krucifixet med dess förlorade armar plötsligt hittar sin plats.

Armar i form av köksbordsdiakoni, trapphusmission och tvättstugesjälavård i de sargades sällskap.

Hämtade tidningen i postlådan och vid köksbordet läste jag en krönika av Henrik Brandao Jönsson som pendlar mellan Brasilien och Malmö.

“Tvättstugor är en unik, svensk uppfinning som inte finns i andra länder. Den är en kollektiv inrättning som bygger på tillit och ansvar. En sista kvarleva från folkhemmet. Tvättstugan är också en ventil för känsloutbrott. Det är här som svenskarna ventilerar sin aggressivitet när de, anonymt, ber sina grannar dra åt helvete för att de glömt sina kläder i maskinen, kört över tvättiden eller smutsat ned. När jag steg in i tvättstugan föll minnena över mig.”

Hittade en annons på en gammal kökssoffa som bortskänktes mot avhämtning. Genom historiens gång hade den målats om och var nu British Racing Greenish efter att ha stått ute i lite regn. Efter en tur till Torekov står den nu fint placerad i ena hörnet av vardagsrummet som en symbol för framtidens semesterinsatser.

Dagen innan satt jag i trädgården på Lindängen bland sörjande till bröderna som mördades på Värnhem. Det som tidigare var de andra, en artikel, en mer eller mindre, blev nu något annat. Brother of another mother som kidsen säger.

Bland trötta poliser, iman som talade om att vi trodde olika men delade sorgen och ungar som spelade fotboll fick jag en glimt av nyckeln till framtiden i miljonprogrammet.

Sett dom förr: Unga mammor.

Inte svenska Hollywoodfruar, inte status, inte hirakier, no titles, inga medaljer, inga statusmarkörer och total frånvaro av dunkar i ryggen gör att man lätt missar det viktiga.

Hört det förr.

Magnificat eller med ett andra ord Marias lovsång. ”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare: han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt, och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte. Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort. Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder: att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid.”

Återigen denna inkarnation och påminnelse om att se det andra inte ser.

Och kökssoffan? Påminnelse om att bryta den ständiga uppkopplingen och logga ut. Om konsten att vila, återhämtningens mysterium, hitta tillbaka till sig själv i bruset och vårda sin urskiljningsförmåga.

Både för sin egen och andras skull.

Röda trådar i tillvaron. Efter att Paul McCartneys mamma hade gått bort hade han en dröm. Hans mamma Maria kom i drömmen och sa till honom att det kommer att ordna sig.

När han vaknade skrev han sången.

When i find myself in times of trouble
Mother mary comes to me
Speaking words of wisdom, let it be.
And in my hour of darkness
She is standing right in front of me
Speaking words of wisdom, let it be.
Let it be, let it be.
Whisper words of wisdom, let it be.

And when the broken hearted people
Living in the world agree,
There will be an answer, let it be.
For though they may be parted there is
Still a chance that they will see
There will be an answer, let it be.
Let it be, let it be. yeah
There will be an answer, let it be.

And when the night is cloudy,
There is still a light that shines on me,
Shine on until tomorrow, let it be.
I wake up to the sound of music
Mother mary comes to me
Speaking words of wisdom, let it be.
Let it be, let it be.
There will be an answer, let it be.
Let it be, let it be,
Whisper words of wisdom, let it be.