Mikael Göth

Har stängt av mig själv från facebook. Bad min fru att ändra
lösenordet för att inte avslöja det förrän jag kommit igång med träningen och
avlägsnat x antal sommarkilon. Återkomst till facebook planeras 2020.

Tänker på Wilhelm Mobergs tetralogi. Först kom utvandrarna
som följdes av invandrarna, nybyggarna och avslutades med sista brevet till
Sverige.

Sista brevet till Sverige handlar om landet som förändrade
dem.

Gillar ju mönster i tillvaron. I överförd mening så kanske
det handlar om att födas, växa upp, ta
plats för att sedan stanna upp och fundera hur och varför det blev som det
blev.

Jag gick med i Fb 2009 och fick min hotmailadress 1997om jag
minns rätt. I min garderob har jag min fars gamla väska som jag fyllt med
samtliga brev, hälsningar och vykort som jag fått under hela mitt liv (förutom
dophälsningar och första tidenilivetkort som brann upp).

Min vän, som nu är i himmelen, introducerade mig till hotmail visade sin pärm
på alla mail han hade fått som han då
hade printat ut och sparat.

Där finns en tråd av kommunikation genom hela livet.

Idag var i alla fall första morgonen på mycket lång tid då
jag inte tog en titt på Fb. Man har sina läsrutiner till morgonkaffet. Inga semesterbilder, ingen reklam från
avloppsjouren, politiska partier eller närmsta bilverkstan.

De flesta har ett ambivalent förhållande till sociala medier
skulle jag tro. En del postar varje dag, en del delar videos, visdomsord eller
tankeväckande artiklar. En del debatterar och resonerar när andra nöjer sig med
att betrakta från kanten. Många går i skov.

Oavsett tänker jag att man är en del av landet som
förändrade oss.

För vad gör det med oss? Och vad gör frånvaron av sociala
medier med våra liv? Ber om att få återkomma efter denna solituda vandring. För
vad finner man när frånvaro infinner sig i ens liv.

Jag gör ingen värdering av sociala medier som sådana. Jag
tänker att det är bra att människor håller kontakt, pratar och försöker förstå.
Om det är med grottmålningar, flaskpost eller tweet kan kvitta.

“One of the marks of a certain
type of bad man is that he cannot give up a thing himself without wanting every
one else to give it up.

That is not the Christian way.

An individual Christian may see
fit to give up all sorts of things for special reasons—marriage, or meat, or
beer, or the cinema; but the moment he starts saying the things are bad in
themselves, or looking down his nose at other people who do use them, he has
taken the wrong turning.”

C.S Lewis,
Mere Christianity.

Men jag gör självklart en värdering av det jag läser. Och
här ligger nog den stora utmaningen. Hur förvaltar jag min urskiljningsförmåga
om jag är en del av landet som förändrade oss. Eller i dessa tider kanske det
handlar om länder som förändrar oss. För vem vet vad som är sanning?

Hade faster på besök. Det utvecklade sig till en kulturdag.

Eter frukost blev det ett besök till en bilfirma i Eslöv.
Över tvåhundra bilar i och runt en lagerlokal. En del nya men väldigt många
gamla och halvskruttiga kulturklenoder. Gamla Porschar, Volvo P 1800. Mercedes
från 60, 70 och 80-talet, folkvagnsbussar, amerikanska muskelbilar, engelska
och italienska gamla racerbilar i varierat skick.

När det är som bäst har bilarna kvar sina skavanker. Och
inte i min ägo.

På kvällen avslutades kulturdagen med Top Gear-avsnitt från
youtube. Förunderligt med tre vuxna män som kör rally med bussar, bygger
amfibebil av en vit skåpbil, försöker skicka ut en Ford Zephyr i rymden med en
enorm raketmotor eller bygga om en skördetröska till en snöplog kombinerat med
en eldkastar och köra runt i nordnorge mitt i vintern.

Att människan är ett mysterium och faster tålmodig går inte
att komma ifrån.

Har åkt ut till Torekov ett par gång i sommar. Det uttalades
länge Torekov tills någon från en större stad längre norrut kom dit och trodde
det var Småland och tänkte att det kan ju inte uttalas på småländska utan r.
Det borde nog uttalas som Torekorv. Därför stavas det som Torekov men uttalas
som Torekorv. Om detta är sant eller om det är en egenhändigt hopknopad skröna
skall jag låta vara osagt.

Vanligtvis tillbringar jag mina dagar på Lindängen i Malmö
förort. Har träffat många som säger att det är den bästa platsen på jorden. Det
är här som man har sin familj, sin uppväxt, sina vänner, sin affär och sitt
liv. Hur gammal var inte Zlatan när han för första gången tog sig in till
centrum? Det är i förorten som man känner sig säker.

Andra tycker Falsterbo, Båstad, Visby och Smögen är
självklara sommarhäng. Varje sammanhang har sin uppförandekod.

Tänker att inramningen kan skifta men att människans dilemma
är detsamma.

Om jag var tvungen att välja var jag skulle tillbringa min
vardag? Ett hundra procent Malmö förort.

Projekt inför sommaren 2019. Båstad teologvecka. På sikt
kommer den att vara långt större än tennisveckan. Trust me on that one.

Det kommer bli som ESS som byggs på vår bakgård. När man
krockar blir det en enorm smäll och man vet inte riktigt vad man kommer att
finna. Men att man kommer hitta något som man förr endast anat.

Köptes hängmatta på
Byggmax. Inte en utan tre. Symbolen för sommar och vila. Det köptes tre i gult
och rött. Färger som för tanken till Spanien och då självklart till den berömda
siestan. Men anar även att det är fake eftersom Byggmax logga är gul och röd.

Läser ”Omgiven av idioter” av Tomas Eriksson, en pocketsnackis denna sommar. Påminner lite
om böckerna man hittar i shopen på flygplatsen av typen framgångsrikt
ledarskap, tio tips hur du bli miljonär på aktiehandel och lär dig vila på tre
minuter.

Boken börjar med fyra personlighetstyper. Röd, gul, grön och
blå. Dominant, inspirerande, stabil och analytisk utöver fjorton andra
beskrivande ord och färg.

Grön fångar mitt intresse. Gröna personer anses vara
introverta, och med det att gröna personer är aktiva i den inre världen. De
lyssnar och hör vad den andre säger. Till gröna personligheter tillhör Stefan
Einhorn, Lottie Knutsson, Mark Levengood, Ingvar Carlsson och kung Carl Gustav.

”Och så kanske den där Jesus. Där hade vi en kille som
visste hur man ställde upp för andra (s.61).

Sedan kommer nedsidan på färgerna. Eller andra sidan av
myntet som författaren beskriver det. Om de gröna: ”Tyvärr kan de bli alltför
spolformade och otydliga. Någon som aldrig tar ställning blir till slut hopplös
att hantera. Man vet inte var man har dem. Obeslutsamheten dödar omgivningens
energi” (s.79).

Nu har jag ju aldrig träffat Stefan, Lottie, Mark, Ingvar eller
Carl så jag vet inte hur de är.

Men när det kommer till Jesus så vet jag att det är helt
tvärt om. Men om det handlar om att Jesus är omgiven av idioter så kan jag
hålla med. För jag är där.

Blev inbjuden till en granne i semesterparadiset. Ny
bekantskap men behövde tyvärr tacka nej eftersom vi skulle hem och förbereda
sonens konfirmationsmiddag. Svaret förvånade en aning.

– Då kommer ni tillbaka sådär nyfrälsta.

Kanske det. Eller så är det tvärt om. Gammelfrälsta om
begreppet existerar. Tänker att om jag blir hembjuden igen att jag skulle kunna
klinga i glaset och bara nämna några ord om dopet som sakrament (μυστήριον),
dopljuset och den långa klänningen med viss växtmån etc. Det finns inte en
konfirmation i världen som kan frälsa någon.

Partyhöjare.

Men ser möjligheten eftersom grannen har pool. Först pool
sedan konfirmation. Svårare än så behöver det inte vara.

För om Jesus är grön och PK så måste PK stå för pool och
konfirmation.

Tog en paus i stenmursbyggandet eftersom jag fick förfrågan
att gå in som vikarierande fadder till en konfirmand. Återvände dock några
dagar senare och det kändes som om semesterordningen var återställd.

Nästan.

Rödhaken var borta. Inte ett spår av den lille röde krabaten
och jag bannade både katten på marken och rovfåglarna i skyn.

Dessa ständiga hot.

Är det inte Ryssland så är det bränder, brexit, hemvändande
IS-krigare, mikroplaster i havet, antisemitism, metoo, populism, 60 miljoner
människor på flykt eller ett kantskydd på studsmattan som ligger snett. Inte ens
en engelsk romantisk komedi av typen Notting Hill, Fyra bröllop och en
begravning eller Love actually kan leva utan att det ska finnas ett orosmoln i
kanten.

Även en fundamental dramaturgi i sagans värld. Alltifrån Max
kaka till den stackars riddaren som skall rädda den värnlösa prinsessan genom
att hugga huvudet av draken.

Anyway, varför ska man sörja en lite rödhake som blev en
liten rödkrake i en tillvaro där det sägs att det är den starkaste som vinner.
För det är budskapet en strikt materialistisk vetenskapssyn skickar hem mina
barn från skolan med. Naturens gång.

En lämplig frågeställning för att komma fram till någon
sorts semesterinsikt. Varför skall man sörja.

Abstract som följer:

Ett liv utan sorg är inte möjligt.

Att ha förmågan att sörja tillhör människans signum. När mänskligheten
förlorar förmågan att kunna sörja blir den ett monster.

Sorg är tecken på det goda i tillvaron. Det är ju förlusten
av det goda som skapar sorg. Jag sörjer ju inte det jag ogillar, hatar eller är
likgiltig till. Jag sörjer förlusten av människor som jag hållit av.

Sorg är en påminnelse om att inte ta Gud och livet för
självklara. Det största hotet mot tron, livet och kyrkan är inte djävulen och
hans anhang. Det största hotet är när vi inbillar oss att tron förpackas in i
något som liknar en rekommendation från länsstyrelsen. Att både Gud och livet
blir något som jag kan välja och vraka ur. Hur episkt korkat är inte det?

Men sen vände det. En morgon så satt rödhaken vid min sida
igen. Hur många dagars frånvaro? Vet inte. Men varför inte säga tre så tvinnas
trådarna ihop. Sorgens epicentrum och därmed kärnan i mänsklighetens existens med törnekrona och hakens röda färg, den lilla
oansenliga fågeln som ett tecken på att det kanske inte handlar om att det ska
vara den starkaste som vinner och att det handlade om tre dagar.

Men han kom inte ensam. Helt plötslig var de två. Och det
lite märkliga var att han kom bara en gång. Det var som om han vill visa upp
sin vän och säga att det kommer att ordna sig. Sen var båda borta.

Gick in i Bjäre bokhandel i Båstad. Högst förunderligt att en sådan bokhandel kan överleva. Kom ut med en trave böcker. Nu är det tre böcker som ska läsas innan sommaren är över.

Omgiven av idioter: hur man förstår dem som inte går att förstå. T. Erikson

Stengrunden. B. Giertz

Till sanningens lov. T. Lindgren.

Sommarens projekt är att bygga en stenmur. För en
smålänning känns detta som en synnerligen naturlig semesterverksamhet. Det är
bra för kropp, själ och ande kombinerat med att det är sjukt tungt. Stenar är
otroligt tunga.

Ibland åker jag tåg till Stockholm och då ser jag
stenmurar. Murar som bara ligger där mellan träden. Symboler för tid och hårt
arbete

Anar insatsen. Fattar varför de tog sig till
Karlshamn och båten över till Amerika.

Men jag har fått en vän. Varje morgon så kommer det
en rödhake och sitter vid min sida. Vi pratar lite och sedan återgår vi till
våra sysslor. Jag baxar stenar och han håller utkik efter mask. Bra symbios. Inte
hotfull. Ingen markering, inget positionerande och ingen stress. Jag stenar,
han mask. Tvärt om vore fånigt.

Googlar upp rödhake på telefonen: ”Det berättades
att rödhaken närmade sig Jesus på korset, sorgset kvittrande. Med vingen
torkade den bort tårarna från hans kinder och med näbben försökte den dra ut
törnena ur hans panna. Då föll en bloddroppe ned på rödhakens bröst och färgade
dessa fjädrar för alltid röda. Jesus ska då ha sagt: Välsignad vare du!
Varhelst du befinner dig ska glädje och lycka följa dig. Blå som himmeln skall
dina ägg vara och hädanefter ska du vara Guds egen fågel.” (Carl-Herman Tillhagen (1978) Fåglar i folktron, s
127–131).

Inte ens på semestern
får man vara ifred. Och vart skulle jag fly….Ps. 139.

När grabbarna vaknade
vandrade vi upp över kullarna för att se om vi kunde hitta några flygplansdelar. Vi
hade fått det berättat för oss att ett engelskt bombplan gått ner i kullarna
bakom huset. Vi mötte femton nyfikna hästar vilket fick oss att retirera in
ibland träden.

Där låg delarna från
flygplanet.

Inte mycket kvar, men
dock. Planet var Lancaster LL947 och gick upp från Wickenby i England på
kvällen tisdagen 29 augusti 1944. Flög norr om Skagen för att komma ner
norrifrån och bomba Königsberg. Mötte dock tyskt jaktflyg och brakade in i
kullarna ovanför huset.

F/O David Jones, Pilot Sgt Georg Bayless, Flight
Engineer Sgt Andrew Hendry, Navigator Sgt Vernon Condon, Wireless Operator F/S
John Tovey, Bomb Aimer, Sgt Stephen McFarlane, Mid-Upper Gunner, Sgt John
Witworth, Rear Gunner.

Allt har sin tid. På morgonen efter mötte jag en katt som jag försökte bli
vän med. Insåg att man kan inte vara vän med alla. Ibland ställs man inför val.
Inte nödvändigtvis rätt eller fel.

Valde rödhaken. För han var minst.

Cyklade ner till Nydala torg för att dricka lite
kaffe och sitta en stund. När det skjutits på natten känns det bra att röra sig
i området. Väl nere på torget kommer det en kvinna rusade mot mig och upprört
talade om att vissa människor tar sig enorma friheter, som om lagen inte gällde
dem. Enorma friheter. Ärendet var cykeldårar som cyklade på den sida där
fotgängarna skulle gå.

Eftersom upprördheten gällde tredje person kunde jag
bekräfta att vi hade samma utmaningar i Lund. Studenter som visserligen är
läskunniga men som finner det otroligt komplicerat att skilja mellan höger och
vänster.

Tills jag en bit in i samtalet insåg att det var jag
som var brottslingen. Dom eller de var egentligen jag.

Jag försökte förklara att det var svårt att se
skillnaden om man kom cyklande mellan gårdarna och ut på det asfalterade
stråket som var gångbana. Jag beklagade misstaget och bad om ursäkt och vi
skildes åt som vänner.

En stund senare skjuts två killar ner på samma
ställe.

Väl hemma möttes jag av ett gäng fjortonåringar. Äldste
sonen ordnade en LAN-träff på andra våningen. Sju stycken fjortonåringar som genom
att dygna spelar tillsammans via sina uppkopplade datorer. Själv skulle jag nog
beskriva det som en datorträff i trevlig gemenskap och inser att jag börjar
formulera mig som ett svenskkyrkligt församlingsblad.

Jag erbjöd mig att servera pastan och sedan dra mig
tillbaka. Då säger sonen att han ville att jag skulle sitta med vid matbordet
och träffa hans kompisar.

Och hur stort är inte det?

Dagen efter var det som att försöka kommunicera i zombiland.

Och mellangrabben? Tja, sådär. Vinkade av honom på
bussen som tog honom upp till Partille Cup, en gigantisk handbollscup. Två matcher
hanns med innan han bröt handleden.

Justering av sommarens bad, cykel och
studsmatteplaner. Ljudböcker är också roligt.

Och Sverige skall möta England i fotbolls VM.
Väldigt fint. Dags att ta sig upp på taket och fixa antennen. Nu är det Englands
tur att vinna. Det var ett tag sen sist.

Almdalen, Nydala och dödskuggans dal har ett
samband. Det är för tradigt när man inser att man är på väg in i en period av
vandring i dödskuggans dal. Det är som om gamla hållpunkter fastnar och skalas
av och att det till sist bara finns rum för en punkt att navigera mot.

På sätt och vis befriande eftersom en hel del av det
som för var väldigt viktigt övergår till att bli så där lagom viktigt. Eller
oviktigt.

Konfirmationskostymen hänger fint på kroken. Kanske
lite old school men det är dags att lämna av grabben på konfirmationsläger.

Hoppas att de kommer att lära sig Luthers
förklaringar till trosartiklarna utantill men att jag slipper se någon
redovisning överhuvudtaget. För kanske är det så att konfirmationen handlar
mindre om konfirmandens bekräftelse och mer om kyrkans ja till konfirmanden. Om
detta tycker vi olika.

Lite Luther på det. ”Jag tror, att jag icke av eget förnuft eller egen kraft kan tro på Jesus
Kristus, min Herre, eller komma till honom, utan den Helige Ande har kallat mig
genom evangelium…”. Pling domkapitel, biskopar och kyrkostyrelse.

Eller som man säger i
Visby: Kling och klang.

Nytt jobb. Försöker fatta vad det handlar om. Steep
learning curve. Böckernas teorier om det ena och det andra haltar. Människors
åsikter om en den ena och den andra haltar och säger kanske mer om personen som uttalar dem.

Befriande och skrämmande på samma gång. Och det är, det är som det ska vara.

Klockrent exempel: David och Goliat. Klassisk söndagsskoleberättelse. David erbjuder sig att ta fighten med Goliat eftersom ingen annan vågade. Det hängs på stora hjälmen, skölden och svärdet. För så hade det ju alltid varit.

Dysfunktionellt tyckte David och la det åt sidan och gick sin egen väg.

Listen to your heart sa Marie Fredriksson och skrev
en sång. Kanske ligger det något i det. För det mesta tas ifrån en när man är
igenom. Allt tas ifrån en när man är helt färdig. Hjärtat är det som finns kvar.

Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt
hjärta, ty därifrån utgår livet. Ords 4:23.

En som borde veta var Steve Jobs.

I have come to the pinnacle of success in
business.
In the eyes of others, my life has been the symbol of success.
However, apart from work, I have little joy.
Finally, my wealth is simply a fact to which I am accustomed.

At this time, lying on the hospital bed and
remembering all my life, I realize that all the accolades and riches of which I
was once so proud, have become insignificant with my imminent death.

In the dark, when I look at green lights, of the
equipment for artificial respiration and feel the buzz of their mechanical
sounds, I can feel the breath of my approaching death looming over me.

Only now do I understand that once you accumulate
enough money for the rest of your life, you have to pursue objectives that are
not related to wealth.
It should be something more important:

For example, stories of love, art, dreams of my
childhood.

No, stop pursuing wealth, it can only make a person
into a twisted being, just like me.
God has made us one way, we can feel the love in
the heart of each of us, and not illusions built by fame or money, like I made
in my life, I cannot take them with me.
I can only take with me the memories that were
strengthened by love.

This is the true wealth that will follow you; will
accompany you, he will give strength and light to go ahead.

Love can travel thousands of miles and so life has
no limits. Move to where you want to go. Strive to reach the goals you want to
achieve. Everything is in your heart and in your hands.

What is the world’s most expensive bed? The
hospital bed.

You, if you have money, you can hire someone to
drive your car, but you cannot hire someone to take your illness that is killing
you.

Material things lost can be found. But one thing
you can never find when you lose: life.

Whatever stage of life where we are right now, at
the end we will have to face the day when the curtain falls.

Please treasure your family love, love for your
spouse, love for your friends…
Treat everyone well and stay friendly with your
neighbours.

Sammanfattande ord om David var att han var en man av Guds eget hjärta (1 Sam 13:14).

Att vara en man av Guds eget hjärta och att vara perfekt är inte samma sak.

Fråga Batsebas man.

Åkte till tivoli på nationaldagen. Danskar arbetar och
svenskar lediga. På gräset framför scenen står det flera solstolar med solande
svenskar. Mycket folk, liv, rörelse och mycket ljud. Plötsligt hör jag en liten
pojke skrika. Jag flyger fram och ser att han klämt sig mycket illa. Jag får
loss honom och sen drar jag. För jag vet att min fru kommer upp bakom. En som
vanligtvis tillbringar dagen på sjukhus. Sett det förr och det sitter i märgen
att vi är ett bra team (och jag svimmar nog om jag inser att det blir
obehagligt).

Vilka ord hör man i vimlet? Varför sitter folk stilla och
tittar på en pojke som klämmer sig illa, fotar en man som håller på att drunkna
och filmar inne i ambulansen när ett trafikoffer ger upp andan?

För mycket ljud eller världens bortvändhet från Dig. Den som
har en förklaring får gärna höra av sig för jag vet faktiskt inte.

Anyway. Några dagar senare vänder det och det är vissa ord
som sticker ut i bruset.

Passionär. När gammelgubbarna kommer in och leder. Helt
plötsligt känns 65 inte så tokigt. Courtesy Stefan Nilsson.

Förskoleklassen hade avslutning igår. Kom lite tidigt.
Ovanligt och ovant. Satt i skolsalen och hade barnen på enda sidan och
föräldrarna på andra. Där satt vi knäpp tysta och tittade på varandra.

Vanligtvis synnerligen verbala och belevade
akademikermänniskor nu i total tystnad. Det var som om man ville klinga i
glaset och fråga: Och om själens dunkla natt? Dela lite perspektiv på det? I
den natten är vi ju alla ibland och det kan varken akademi eller pengaflöde
göra något åt.

Samtalsflöde är kopplat till konsensus, självkänsla och
tillhörighet sägs det. (s. 92).

Jag gillar ju sådant medan andra blir stressade. Franska
medelklassen klarar tre sekunders tystnad vid middagskonversationen innan
stress uppstår. I Holland är det fyra sekunder (s. 92). Förskoleläraren klarade
tre minuter innan tystnaden påtalades.

Efter sång var det picknick i park. Dags för mingel. Not my cup of tea. Parkerar
mig på en kulle och känner att kroppen
blir tung. Supertung.

Sen kommer andra delen av teamet något försenat och minglar
igenom sällskapet som en dans.

Det man inte har får man se till att gifta sig till. Granngård eller mingelkompetens kan kvitta.

Carl Johan De Geers 10 sätt att undvika tystnad: Mat och väder, egenskaper och kläder, rummet, andra gäster, värdskapet, fördjupning av rummet, teodice-problemet (äntligen), Gore-tex, parkeringsböter, kärnvapenhotet. (s.94 ff).

Sedan landar författaren hos psykologen och mingeltipsen fortsätter med följande: Förbered dig för situationen. Våga vara banal. Skaffa kunskap. (s. 99).

För fördjupning: Kirunabors språk och attityder. En studie av Marie Werndin (Hur en rikssvensk skall göra för att smälta in i Kiruna. s.89)

Och något otippat läser jag i boken om att tala tro i perspektiv kallprat: ”För att undvika obehag hos andra är det vanligt att kristna anpassar sitt språk för att låta mindre övertygade. De byter ut Gud till ”något större” och budord blir till ”värdegrund”. Med dåligt självförtroende försöker de kristna anpassa sig till gruppen. Allt för att känna sig accepterade. Vad de försöker göra är att visa att deras tro är skapad av dem själva och inte något som serverats färdigpaketerat från en kyrka. Så länge det framstår som att du har skapat din egen trosuppfattning går det utmärkt att småprata om religion.” (s.106)

( ”Och bilen går bra? Tips, råd och historier om småprat”. Niklas Källner. Bonnierfakta 2018.)

Eller som Anders Piltz sa i tv-helgsmålsbönen förra veckan. Talet om våra Gudsbilder säger nog mer om oss själva än om Gud.