Mikael Göth

Hade jag haft en existentiell PT
så hade denne nog ringt vid det här laget för att kolla upp hur det nya året
går.

So far so good skulle jag nog
säga. Tog en tur till Stockholm och till slottet. Gick igenom Don Quijotesalongen
med vävda tapeter med scener från Cervantes bok. En gåva från Ludvig XVI
till Gustav III.

Grattis på födelsedagen Gustav.
Här får du ett gäng tapeter. Lite udda men kan ha funkat.

Gemensamt för Cervantes och
Stockholmsturisten är dess parallella berättelser där mycket vid en första
anblick kan liknas vid riddaren av den sorgliga skepnaden.

Men det självklara man ser är
kanske inte det viktigaste.

Köpte en degsprits anno 1952 på
Statsmissionen till min syster om hon skulle få för sig att baka kringlor någon
gång. Vissa saker får man helt enkelt jobba in om de ska bli årets julklapp.

På hotellet fanns det en tv.
Det var något som gnagde varje gång vi slog på den. Det handlade om relationer
där mina värderingar hamnade i konflikt med det jag faktiskt såg.

Varje gång.

Kunde bero om jag inte hade
haft mina tre söner, sex, elva och fjorton, bredvid mig. Fick mig att känna mig
som butlern i Kazuo Ischiguros ”Återstoden av dagen” när han fick uppdraget att
förklara blommor och bin för den unge herrn spelad av Hugh Grant.

Det känns som om butlern
lyckades bättre.

Dessa frågor som man faktiskt
inte kommer undan. Vad är det egentligen som man vill ge vidare till de som
kommer efter?

Vad är viktigt på riktigt och
hur förmedlar man det utan att det klonkar? Eller så gör det kanske inte så
mycket att det klonkar och krockar. Kanske handlar det just om det. Att det ska
klonka och krocka.

För butlerns misstag, klämd
mellan uppväxt och uppdrag, tror jag var att han hade förlorat möjligheten till
att klonka och krocka.

Fick några gäster i garaget
sista natten på 2017. De hade sålt sina hus i Canterbury och Linköping
inklusive det mesta som de ägde. Hade köpt sig en husbil istället och jobbade
med lite ströjobb inom vården när det behövdes plus att göra lampor av drivved.

Som Petter Stordalen sa: Det är
kanske inte de bästa idéerna som blir till verklighet. Världen är full av
människor som har de perfekta idéerna. Det handlar om människor som har modet
att ta steget.

(Gillade även hans ord om att
man kan kopiera strategier, sätt att arbeta, upplägg, system etc. Vad du inte
kan kopiera är kulturer. Det är människorna på plats som skapar kulturer.
Brilliant).

Och 2018? Tja, det får man väl
se. Kanske handlar det mindre om den ultimata idén och mer om mod.

2018 år året då jag går över
till +50-livet. Det vill säga om Herren dröjer och jag får leva. Och om det vet
man ju inget om. Men man kan ju alltid hoppas.

50-årskris? Absolut. Har anmält
mig till Göteborgsvarvet som är en halvmaraton. Sist jag sprang en halvmara var
1992 i Belfast. Det var senaste gången jag sprang ett lopp överhuvudtaget. Typ
25 år sedan…

Sen är det bara tatueringen
kvar.

Ledord för 2018:Frimodighet, mod, integritet och förändring.

Och ett nådens år 2018.

Julbön 15:00 på julafton uti Kyrkheddinge kyrka. Det
var en ros utsprungen, tända ljus och en liten kör.

Utanför stod den skånska vintern som spön i backen
och det kändes som att endast Kurt Wallander var vaken när man såg ut över de
leriga fälten.

In i kyrkan kommer några från kvarteret i Lund.
Efter att under sju år pratat kompost, häck, frukträdsbeskärning och fiber i
gatan få dela det vi i kyrkan kallar inkarnationens mysterium, alternativt Immanuel,
Gud med oss kändes viktigt.

Ofta är det tvärt om. Vise männen hade sina bilder
av hur det skulle vara. De gick fel. När kungen skulle rida in i staden borde
det vara en vit häst. Det blev en åsna. Detta är ett mönster.

Strukturellt skulle den säga som gått senaste
kursen.

När tomten kommer så hänger frågan i luften om
snälla barn.

Egentligen borde det vara tvärt om. Ho, ho finns det några barn
som inte får ihop livet, som till och från tappar greppet och som med jämna
mellanrum inser att man spelar bort korten man fått.

Eller är det bara för att jag vill ha flest paket.

Troligtvis. Men tänker att det även handlar om en
hållbar tillhörighet.

Eller det som det Jesaja försökte säga för ett par tusen år sedan.

Möjlig frihet.

Fick en kram idag på bilparkeringen. Där stod jag
med en matkasse varje hand och pratade om tiden som gick så fort och det snart
var sommar igen. Om jul och nyår och att det gällde att hänga med.

Plötsligt fick jag en kram och en önskan om God Jul.
Inte jättekonstigt. Kändes dock lite märkligt med två matkassar i händerna. Och
att kvinnan var muslim iklädd slöja.

Inser att inkarnationen (stall, herdar, barn,
stjärna, vise män, änglar, får) handlar om när världarna krockar.

Anar även att jag inte kan producera eller skapa någon
tro på att det skulle finnas någon bärighet i detta. Det måste komma till mig
från något annat håll.

Det ligger kanske något i orden rena mig så blir jag
ren, hela mig så blir jag hel, drag mig till Dig så får mitt hjärta ro.

Träffade även en man som ägde en Volvo 164. Hade haft den
sedan 1973 och hade nu rullat 2500 mil. Det fina var att det var samma däck som
när han köpte den ny.

Bra däck tyckte han.

Det tyckte jag med.

Fredagskväll. Veckan är över och strax är endast
tomten vaken + en tonåring.

Det var rätt mörkt i veckan.
Mycket mörkt. Regnet och blåsten fick de flesta att krypa ihop och kura framför
sina skärmar på bussen.

Lite av Stagneliusmood de Luxe
över det hela.

Sakta kröp bussen fram på Södra
Förstadsgatan och genom den regnsuddiga rutan såg jag affären med namnet ”Gods
gift afroshop”.

Under skylten fanns det en inbjudan: Come in and breath Africa.

Jag hoppade av bussen fem
hållplatser för tidigt och gick in i affären och tog ett djupt andetag.

– Är det så här Afrika luktar?

– What?

– Är det så här man andas Afrika?

– English please.

– If I want to b-r-e-a-t-h Africa, have I come to the right place?

Stort leende. – Yes, This is Africa.

Ibland måste man helt enkelt bara
tanka tänker jag.

Snart vänder det. Frågan är hur vi vet det. Erfarenhet,
förhoppning eller tillit?

Oavsett så påminner det om hur man kan beskriva
förhållandet till Gud som både är och komma skall.

Försökte följa samtalet om nobelpriset i fysik. Inte
min backyard direkt… Förutsägelsen av svallvågor genom universum + bygga mottagare
+ pricka några svallvågor som passerar efter ofantligt många ljusårs långa resa (med reservation att inte fattat något överhuvudtaget).

I min värld krävs det mindre tro att relatera till Gud
för att hålla ihop tillvaron.

Anyway. Det skall resas till Stockholm efter nyår
och känns lika exotiskt som att flyga till Havanna. Spaning pågår: Centralbadet,
lunch på Drottningholm, Fotografiska, Livrustkammaren, åka skridskor på Drevvikens,
Flatens, Lillsjöns eller Långsjöns sjöisbana, träffa systrar och middag på är
frågan.

Gillar ordet sojourner. Engelskt ord
som inte ser engelskt ut och som aldrig kom in under radarn när jag gick i
skolan. Lite som ordet för ekorre, squirrel.

Sojourner: To reside temporarily: so·journed, so·journ·ing,
so·journs

Det jag får med mig är att jag
är på en plats samtidigt som jag på något sätt bär på en känsla av att vara på väg.
Att något sorts uppbrott ligger runt hörnet.

Kyrkligt intresserad som jag är
så vet jag att man förr i tiden talade och hoppades på ett paradis. Som någon
sorts uppmuntran för den småländske bonde som drog sin plog i den stenrika
myllan innan möjligheten att ta familjen till den nya världen uppenbarade sig. Vilket resulterade i att man tog familjen på båten från Karlshamn över
Atlanten.

Finns det fortfarande en himmel
eller tillvaro runt hörnet kan man undra.

Följande talar vi ofta om:
Alltid sedd, alltid älskad, Gud är kärlek, vårda skapelsen, du är viktig här
och nu, Gud är större än våra ord kan förvalta, livet…

Talet om himmelen? Det var nog
ett tag sen. Frågan är om jag de senaste tjugo åren hört något om det som komma
skall.

I gammelmalmö finns det ett
ordspråk: Om du är stor och stark går du till folkets park. Är du liten och
klen får du gå till Frälsningsarmén.

Tänker att både folketsparks
och Frälsningsarméns storhetstid ligger lite i backspegeln. Det som är tidlöst
är fortfarande människans behov av gemenskap och människans behov av
förståelsen av att denna tillvaro inte är det enda som finns.

Eller frågan som hänger i
luften när man står och skålar sin Sangria vid poolen på Costa del Sol: Och
dina drömmar?

Lyssnar på skvalradio när jag
kör fram och tillbaka på motorvägen. Tjugofem minuter till jobbet.
Tjugofem minuter hem. Femtio minuter/dag.

Astrid: I
took all that we built and I broke it. And I pray it won’t tear us apart. So let me piece it back together. I know I cut you pretty deep.

Alan Walker: Cause
when it all falls down, then whatever. When it don’t work out for the better. If
it just ain’t right, and it’s time to say goodbye. When it all falls down, when
it all falls down. I’ll be fine. I’ll be fine.

Lauvn: Damn,
I like me better when I’m with you. I like me better when I’m with you I knew
from the first time, I’d stay for a long time ’cause. I like me better when I’m with you.

Selena Gomez: I’ve been
running through the jungle. I’ve been running with the wolves. To get to you,
to get to you. I’ve been down the darkest alleys. Saw the dark side of the moon.
To get to you…

Även berättandet är tidlöst.

Skulle komma hem lite tidigare
en onsdagskväll. En del ville komma hem fortare än andra vilket resulterade ett
brak lite längre fram.

Två timmar blev vi stående.
Till en början med motorerna på. De stängdes av.

Efter ett tag släcktes lamporna
på bilarna. Man såg människors ansikten i ljuset av mobiltelefonerna. Efter ett
tag försvann de med i takt med att mobilerna slocknade.

Det kändes som om någon drog ut
sladden och alla tvingades till en vardagsretreat mitt i allt körande.

En del tänker att retreater är
något mysigt och trevligt. Att få gå i solen och mysa i Franciskus anda. För
mig är det tvärt om. Mer som tvärstopp på E22.

Har pausat skrivandet. Orsaken är
att jag gått lilla kursen i ledarskap och befinner mig mitt i jobbsökande och
de intervjuer som följer på det.

Har försökt skriva men fastnat
och kommit på mig själv skriva något som jag tror att andra vill höra. Den
vägen är helt enkelt inte framkomlig.

Och hur det går? Tänker att man
få vara som en byggmästare som ska bygga sitt hus. Man får sätta sig ner och
beräkna. Orkar man, kommer man igenom och är det värt insatsen.

För drömmen om en prunkande trädgård
slår snabbt över till ett djupfryst vinterlandskap.

Lite pepp, teologi och
jobbcoachande på vägen: Se till att skydda ditt hjärta och låt ingen ta din
frimodighet ifrån dig.

Allt annat är sekundärt.

Jag har funnit David, en man
efter mitt hjärta var det någon som sa. Apg 13:22.

Ser fram emot den dagen då
HR-specialisten frågar: Var har du ditt hjärta?

Och på radion när ljusen tänds
och bilarna börjar rulla jammar Kaliffa:

Helt seriöst Abow vad du
är skön Ingen photoshop och blingbling Helt naturlig riktig real thing Helt
seriöst Vad gör du med din göt Du har riktig riktig timing Helt naturlig ting
ting Helt egen nivå oh Spelar helt egen liga Åkta stjärna no diva Fy fan Du är
helt fantastico Kolla bad mind dom grinar Du ger dom backhand Serena Williams
Och med din dans Tar hela golvet med storm Du har sån attityd yeah Du är så
tight Man kan inte förstå Original bad gal bae jag måste bara säga till dig
Helt seriöst Abow vad du är skön Ingen photoshop och blingbling Helt naturlig
riktig real thing Helt seriöst Vad gör du med din göt Du har riktig riktig
timing Helt naturlig ting ting Helt seriöst Helt seriöst Helt seriöst

Tog lillgrabben till sin första
fotbollsträning. Linero IF. Mindes mina egna bidrag till fotbollsvärlden genom
Virestads IF. Inte min grej. I ett annat sammanhang lyckades jag klyva stortån
i två delar och fotbollskarriären tog ett abrupt slut.

Minns fortfarande känslan av befrielse.

Träffade en bekant utmed
sidlinjen. Alltid lika roligt. Tanken jag fick med mig var att ponera min egen
begravning vid livets slut. Frågan vad man ville höra bland alla tal, om det nu
blev några.

Om man bjöd både levande och
döda, vad ville man egentligen att de skulle säga?

Doft av Lasse Holmquists ”Här
är ditt liv”.

Lite Martin Buber på fredagskvällen: ”Närhelst en människa återvänder in i
stillheten, sitt livs egentliga verklighet, konfronteras hon i djupet av sin
ensamhet med grunden för tillvaron och erfar då den mänskliga problematikens
djup.”

Såg en bokrelease i veckan av en pastor som
jag mötte i ett tidigare liv. Vi hade några träffar för ungdomar mitt i Malmö
ett par fredagskvällar. Vi möttes och gick vidare.

Nu ser jag att vi föddes samma år och här är
presentationen av boken:

”Samtidigt som Sus och Fredriks tonårsdotter Jonna blir
gravid insjuknar hon i svår depression. På några få månader omkullkastas
livsdrömmar och förhoppningar och ett stillsamt radhusliv förbyts i kaos. Medan Jonna blir sämre och medicineras med
tung psykofarmaka fortsätter Fredrik predika de goda nyheterna i kyrkan. Men
när hans mamma avlider och Jonna läggs in på psykiatrisk klinik går det till
slut inte längre. Var det så här det skulle bli? Har de inte fått sin beskärda
del av mörker nu? Och varför är Gud tyst? Bottenkänning är en bok om att vara
pappa till en dotter som skär sig, om låsta psykiatriavdelningar och om
skräcken över att allt ska gå sönder och aldrig bli helt igen. Det är samtidigt
en hoppfull berättelse om att fortsätta tro, om glädjen att bli morfar vid 42
och att försonas med livet så som det blev.

Fredrik Lignell, f 68, är pastor i Ryttargårdskyrkan i Linköping. Bottenkänning
är hans första bok.”

Jag lyssnar noga på människor som tvingas
över gränsen till det hanterbara men som ändå talar om tillit och förtröstan. Fredrik
är en av dem.