Mikael Göth

Ersta den 7/1 1966

Tärningen trillar iväg med ett lätt trummande ljud mot bordskivan. Vi följer den nyckfulla färden med blickarna…. Det blev bara en trea! Tre steg för en löpare! Det var inte mycket. Men så är det också väldiga kliv den får ta. Jag skulle tänka mig, att det är mer än sjumilasteg. Färden går över länder och kontinenter. – Vi sitter i ring och trängs omkring sällskapsspelets karta, som ligger utbredd framför oss på bordet. Ett rött band, som går i slingor och krumbukter, utmärker färdvägen. Vissa platser är särskilt farliga att stanna på. Där finns uppgifter om, att man måste stå över kast, eller återvända till utgångspunkten. Vi har redan lärt oss var de där riskabla ställena finns. Men spelet är nu sådant, att man inte kan göra så mycket för att undvika dem…

Det måste väl sägas, att det här sällskapsspelet inte hör till de mera sinnrika, men det gör ju också, att spelarna kan vara av olika åldrar. Och spelet fortsätter….

Ja, spelet fortsätter för en ny omgång och ett nytt år. Vårt stora sällskapsspel, som är så stort, att vi inte sitter omkring och flyttar pjäser utan själva är pjäserna, som skall följa en färdväg, som vi inte har någon överblick av. I vilka slingor skall vägen gå det här året? Var finns ställena, där et kommer att heta: ”Du måste stå över ett kast”? Eller: ”Du måste börja om från början”? Vi vet det inte, men vi fruktar för dem som för dolda landsvägminor. Plötsligt sätter vi vår fot på dem utan att vara förberedda.

Livets ödeslek är ett ödsligt spel. Tärningen rullar och rullar. Den vänder upp en ”etta” och stirrar på oss med skarp och mångtydig blick. I nästa ögonblick grinar den emot oss med sex sylvassa, vita tänder i ett svart gap. Är det cyklopögat eller rovdjurständerna, som bådar lycka? Vi skulle vilja hejda spelet, men vi kan inte. Vi är bara pjäser, som skall gå ett eller sex steg….

Men vi stöter på namn, som klingar välbekant i våra öron: Betlehem, Nasaret, Kapernaum, ”intill jordens ändar”. Var det ödets tärningskast, som formade den kedjan? Guds Ord svarar: ”När tiden var fullbordad, sände Gud sin Son i världen…” Vi skönjer Guds frälsningsväg, som blev vår. Till oss och för oss. Fulla av tröst når oss de profetiska orden: ”Deras Förbarmare skall leda dem…” Men om jag under detta nya år någonstans måste stå över ett kast eller börja om från början? Jag kan få göra det utan fruktan, ty MIN FÖRBARMARE LEDER MIG.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 30/12 1965

”Något nytt för ett nytt år?”- Ja, varför inte. En ny kappa eller överrock. Eller kanske en ny kostym eller klänning. De gamla kläderna börjar faktiskt bli slitna. Vi beslutar oss för att hänga in dem i garderoben, för att kanske ta fram dem vid senare tillfälle. Men vi hejdar oss, innan vi stängt garderobsdörren. De borde kanske ändå ses över, innan de hängs undan. Vi tar fram dem igen och synar dem, eftersom det är förargligt att hitta skavankerna, då det inte finns tid att reparera skadan. En knapp behöver sys i. Fläckar tas ur. Fodret skall lagas i en söm. Vi hittar mer, än vi beräknat.

Vi hänger undan ett uttjänt år. Ett nytt ligger i våra händer. Vi håller det redan i den yttersta fliken. Men innan vi stänger till dörren om det gamla året, skall vi väl ändå se över det, så att det inte, när det en gång hängs ut i GUDS klarhets ljus med allt det andra som finns i vår garderob, blir dömt att kastas bort.

Kanske visar det sig vid vår genomgång av det gamla året, att det är en hel del, som behöver lagas, sådant vi haft sönder för oss själva och kanske för andra. På avstånd och utifrån ser det ganska snyggt ut, men när jag tittar närmare är det nedsolkat och fläckat. Och vänder jag ut och in på det, ser jag att det är alldeles söndertrasat. Mitt år behöver bli rent och det behöver bli lagat. Hur skall det gå till? Det blir ju inte helt och rent genom att bara stänga till dörren om det. Nej, låt oss lämna in det till HERREN GUD och ta Psaltarens ord i vår mun, när vi räcker det till HONOM: ”Två mig väl från min missgärning och rena mig från min synd…” Och se – den frälsning, som har skett genom JESUS KRISTUS, är reningen även för mitt ganska skamfilade jag, ty ”JESUS, GUDS SONS, blod renar oss från all synd”.

Men det år som jag nu skall klä på mig som alldeles nya kläder, kommer det att passa mig? Kommer jag att trivas i det? Kommer det att bli som skor, som ger skavsår? Är tyget strävt eller mjukt? Är färgen ljus eller mörk?… Vi kan inte säga det nu utan först, när vi en gång skall hänga in det. Men hur det nya året än ser ut, så är det dock fodrat med GUDS nåd. ”DET ÄR ICKE SLUT MED HANS BARMHÄRTIGHET. DEN ÄR VAR MORGON NY.”

Eder tillgivne

Einar Göth

Ersta den 23/12 1965

Det hände i en affär en av de bråda dagarna i julveckan. Trängsel. Brådska. Överflöd. – En kund står vid en hylla där herdar och vise män går på demonstationsparad sida vid sida och led efter led. Fåren framför i breda kolonner – betande får, vilande får, små och stora. Allt prydligt och noggrant ordnat i raka led och räknade hopar. En myckenhet av får och fäkreatur som de gamle patriarkernas. Kunden underhandlar med en expedit. Skulle komplettera julkrubban därhemma. Köpslagan gäller en av Österns vise män i fotsid, lysande klädnad. – ”Skall Ni inte då också ha en kamel?” Expediten gör en trevare. – ”Joo…kanske det.” Med varsam hand lotsas ett magnifikt exemplar av öknens skepp fram från den innersta hyllraden. Om man talar kameler som öknens skepp, så kunde detta ha varit självaste flaggskeppet. Graciöst böjd kamelhals. Konungsligt högburet huvud. Sadel och täcke i blått och scharlakansrött med invävda guldvåder. Aningen av ett ögonblick glömmer man nästan, att hela härligheten är en skönt bemålad serieprodukt av någon slags massa. ”Hur mycket kostar den här? – 17:50. ” Kunden tittar på djuret från alla sidor nästan som en kamelkännares noggrannhet på kreatursmarknad. – ”Nä, den får nog vara till nästa år. Men jag tar den här.” Och så inhandlas en vis man och läggs i silkespapper. Men i år kan han inte få ta med sig någon kamel, lastad med Österlandets rikedomar.

Hur har han det nu, vår vise man? Ja, vi vet det ju inte. Han står kanske någonstans i bakgrunden i en julkrubba. Kanske har han två kollegor före sig där. Men han blir placerad litet bakom de andra för att det skall se ut, som om han just kommer fram ur snårskogen. Och då behöver det ju inte synas, att han inte har någon kamel med sig. Svårast blir det väl att kunna dölja det, när han skall lämna sin snårskog? Skall han våga avslöja sig? Skall han våga ta det avgörande stegen? Eller skall han stanna på avstånd och inte får se Undret i Betlehem?

Låt oss gå fram till honom och säga: ”God dag. Ni är visst främling här. Men ni skall inte vara rädd för att det är opassande att Ni inte kan ha något med Er. Konungen av Davids stad, som är född där i stallet, behöver egentligen inte Era gåvor. Men Han vill nog gärna, att Ni kommer sådan Ni är… Sager Ni att ni inte har någon tro och därför inte vågar er fram? Nej, men tron kan ni ju inte ha med Er. Den får Ni ju, när Ni kommer fram till HONOM och i HONOM ser Er FRÄLSARE, kommen till jorden för Er skull. Då blir det en verkligt God Jul för Er. Kanske den blir underbarare för Er, än om Ni hade haft många kameler med stora packningar.”

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 17/12 1965

Förra veckans nobelfestligheter hade gnistrat färdigt med bländande kraschaner och tal. Vi, som kunna följa det hela som åskådare genom tidningar och TV, hade kanske förnummit en fläkt av triumf och seger. Vi hade anat segrar på andra slagfält än blodsutgjutelsens. Dessa vetenskapens och snillets triumfatorer hade hyllats för decenniers arbetsmöda och okuvlig forskarvilja.

Men hastig försvinner även mycket lysande namn från tidningsspalterna. Tomtarnas annonsansikten ler större och bredare ju närmare vi kommer julen och tränger ut allt som inte kan användas till julklappar och julmat. Därför blev jag glatt överraskad, när jag fick följa ett intressant samtal nobelpristagarna emellan, som sändes i TV en dag i den här veckan. Under samtalets gång slog det mig, att segerstämningen, som väl i någon mån hade präglat de officiella högtidligheterna, däremot inte präglade pristagarna själva. Därtill hade de sett för mycket av naturens storhet. När man i slutet av programmet hade kommit in på vad som kunde tänkas bli prisbelönat år 2000 och man därvid pekat på sådant, som man själv inte hade lyckats med, underströk en av de franska medicinpristagarna, att det till sist kanske är ett etiskt problem, ty vetenskapen har skänkt mänskligheten sådant, som den kan leva av, men inte det, som den kan leva för….

De orden hör till dem, som hakar sig fast i minnet och följer med in i veckan, som är sista varvet innan jul, – en vecka som är till bredden fylld av bråd julförberedelse och för mer än en – saknad och ensamhet. Dagarnas mångsyssleri går i ultrarapid och vi, agerande, rör oss så snabbt och har så mycket att utföra, att vi inte hinner tänka på frågan: Detta har vi att leva av, men vad har vi att leva för? Och ändå: Kunde vi med seende ögon, hade vi kanske varsnat konturerna av ett stall, där något mycket mera och större en gång hände, än vad som kan hända i den brådaste julvecka hos oss. Då och där kom HERREN så nära, att det jordiska och mänskliga blev Hans. Där kom GUDS svar på Marias lovsång i hennes bebådelses stund, då hon sjöng: ”Min själ prisar storligen HERREN …. Ty den Mäktige har gjort stora ting med mig och heligt är HANS NAMN.”

När undret i Betlehem blir undret i vårt hjärta, kan vi med apostolisk frimodighet säga: ”Leva vi, så leva vi för HERREN. Dö vi, så dö vi för HERREN. Evad vi leva eller dö, höra vi HERREN till.”

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 10/12 1965

Gatan låg som en bergsspricka i mellan stenfasaderna. Snön, som bara för några dagar sedan hade legat knirkande kall, hade nu ersatts av sörjig soppa, som hotade att koka över. Med yttersta försiktighet försökte jag med många andra gångtrafikanter navigera mellan de största och djupaste vattenplasken på trottoaren. Isvalkarna gick som åsar i Tusen sjöars land. När bilarna med frejdigt mod forcerade körbanan, skyggade vi mot husväggarna, som bilrädda hästar. Om det fanns någon enda snöfläck kvar, som ännu inte förvandlats till grådaskigt vattenslask, så var det i alla fall dess vithet genomskjuten av smutskrevaderna från körbanan.

Himlen – grå och disig. Jorden – grå och smutsig. Tankarna – gråa och trista. Husfasaderna, som i solsken kunde ge känslan av, att det åtminstone fanns liv därbakom, annonserade nu i gråsvart, att de var stendöda. Grått i grått. Gruvligt grått.

Högt uppe på en kal brandmur klängde sig en lysande affisch fast och försökte som en magnet dra blickarna till sig. Jo, det lyckades faktiskt. Mina ögon klättrade uppför den trista muren och fastnade på orden högt uppe på plakatet. Några ord i lysande gult mot svart botten hann jag snappa upp: ”Ljus ger liv.” Och i en gul ruta kunde man se konturerna av ett barn på en trehjuling. När jag halkade vidare på trottoaren, drog ögonen med sig affischen som minnesbild – En ganska bra annons för billjus, eller hur? … Lätt att se och lätt att komma ihåg… – Så gick jag vidare i mina tankar, till plötsligt dessa började lägga ut långa band av associationer. ”Ljus ger liv”. Jo, det var onekligen ett ord med ”sug” i en sådan här dag, då man tycker att det mesta av livet är emballerat i gråpapper.

Men tankarna knuffade mig vidare. ”Ljus ger liv.” Och nu står adventsstakens ljusstege i blickfånget.   Tänd den här söndagens tre adventsljus och det gråtrista trängs in i hörnen och försvinner genom dörrspringorna! Men hur länge rår tre ljus  med att brinna? Inte ens till nästa söndag, om vi inte släcker dem efter en stund. Och livet…? Kan vi egentligen säga, att något ljus verkligen ger liv? Kanske livsmöjligheter. Men själva livet…? – HAN, som är Världens Ljus och som våra adventsljus vill bereda väg för i vår tillvaro, säger: ”JAG har kommit, för att de skola hava liv och hava över nog.” Liv och över nog – så rikt är anbudet. Men insatsen som var HANS, var högt: en krubba och ett kors.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 3/12 1965

Ett sådant vinterväder vi har fått! Snö och tö igen. Vitt och vackert och halt och farligt. Ibland är det som om vi hade hamnat i februari och ibland mars. Och så har vi bara hunnit sticka huvudet i december ännu! Om än mycket i väderleken skulle kunna blanda bort månaderna för oss, så är det åtminstone en sak, som inte låter sig påverkas. Det är solen. Vintrigt kontursuddigt blir den för varje dag allt tyngre och den har svårare och svårare att orka höja sig över höghus och tornspiror. Trots att min bostad ligger vid en ganska bred gata, så står i alla fall husen på andra sidan gatan som skärmar och skär av solljuset, så att det inte når ner till oss 1 tr upp under hela vintern.

Det är nu ganska länge sedan den sista solstrålen lyckades nästla sig fram mellan skorstenarna  mitt emot och för en kort stund rita sitt fönstermönster på golvet därhemma. Men häromdagen fick jag höra barnen mitt i lekens yra ropa: ”Nä, men titta – solen!!” Och faktiskt … Hela väggen var solljus och möblerna, som hade sett litet gråa och trista ut, verkade nu vänligt varma. Ja, vad skulle man tro? Givetvis konstaterades det snart nog, att det var en reflex från ett fönster på tvärgatan, som var den egentliga orsaken. Men det var dock en reflex av SOLEN.

Adventsstaken står framför oss med sin trappstegsgavel. Det första ljuset har under gångna veckan hunnit brinna en bra bit. Nu följs det av nummer två. Det är vackert. Det ger stämning. Det drar till sig oroligt irrande blickar. Det mjuka skenet är som en läkande kraft för såriga tankar. När vi blåser ut ljuslågan och tänder det elektriska ljuset, ryggar vi nästan tillbaka. Det är skarpt och effektivt som tillvaron själv. Och ändå måste adventsljusen bli något mer för oss än bara något, som förmedlar en viss stämning. Varje ny ljuslåga, som vi tänder, är en ”reflex”, som skall påminna oss om Honom, som på nytt kommer till oss detta kyrkoår. Denna varma, levande ljuslåga skulle verkligen kunna bli en ”reflex” på samma sätt som fönstret på tvärgatan reflekterade solens strålar, så att de nådde in till oss. Ljuset i och för sig är inte det viktiga i det här fallet, utan den verklighet som ljuslågan predikar. Ljuslågan värmer och lever och visar därigenom hur Han är, som kommer till oss – JESUS KONUNGEN. Det finns ingenting kallt och beräknande hos Honom, utan Han kommer för att GE värme åt frusna själar och liv i sin gemenskap. Nåd, förlåtelse, hopp.

När vi tänder det andra adventsljuset, låt oss då göra det med stor och barnslig glädje och låt oss säga: ”HERRE, DU är välkommen till mig! Giv det DU kan ge och tag helt hand om mig!”

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 26/11 1965

Så självklart vi tar det här med tunnelbanan. Naturligtvis var det märkvärdigt, när den första etappen blev klar för trafik – det underliga att ”se” Stockholm underifrån och att passera strömmen någonstans nere i djupen. Men nu ”tar vi tunnelbanan” lika självklart som ”vi tar hissen”. Vi ägnar inte en tanke åt, att vi far fram flera meter under den nedersta, vindlande källartrappan i husen ovanför oss eller att vi utan betänkande rör oss under den tunga stadstrafiken, som vi uppe i dagsljuset tycker skulle få själva berggrunden att skälva. Åtminstone tänker inte jag på det. Det var andra tankar, som kom för mig för en tid sedan, där jag med många andra stod inklämd i en tunnelbanevagn …

När jag växte upp här i Stockholm, betydde ”tunneln” för mig bara en sak: Brunkebergstunneln, som den då kallades. Den kom väl aldrig att så där helt ingå i ” det dagliga brödet” för mig, så att den förlorade sin attraktion och sin nimbus av äventyr och – ja, varför inte – under. Ty nog var det väl särskilt att istället för att rusa uppför trapporna, som gick på båda sidorna om det gapande tunnelhålet, passera det gnisslande vändkorset, sedan femöringen (eller var det tioöring?) hade erlagts som en slags ”Örsesundstull”. Jag tror inte ens att den mest fantastiska tunnelbanestation kan avsätta sådana spår i mitt medvetande, som Brunkebergstunneln före sin uppsnyggning har gjort. Källarkyla och källarlukt, här och var plaskigt blött på golvet, skrovliga och fuktiga bergväggar och sparsam belysning. En sak minns jag, som alltid fascinerat mig och det var att se tunnelöppningen liksom växa ju närmare man kom utgången. Och plötsligt var man där ute i ljuset. Det var kanske sommar därute men nästan höstkyligt inne i tunneln.

Tiden före advent, d.v.s slutet av kyrkoåret, kan för oss bli som en ”tunnelvandring”, där det mörka allvaret lägrar sig omkring oss, då koralmelodierna tonas ner i moll och Kyrkan klär sig i självrannsakans och botens färg. Och det är inte en lek med belysningseffekter och färger utan det är konkret självkännedom. Men där framme ser vi ljuset – vårt första adventsljus. Och nu på första söndagen i Advent kringstrålas vi av ljuset och glädjen i förvissningen om att vår HERRE åter kommer till oss. ”Hosianna! Davids Son!”

Även i andra avseenden kan perioder i livet bli en ”tunnelvandring”. Men låt oss se framåt och uppåt. Kanske skall vi då också ana, att det inte är vi, som närmar oss Honom, utan det är Han, som kommer till oss i vår nöd. Det adventsljuset ville jag få tända för Er.

Eder tillgivne Einar Göth

Ersta den 19/11 1965

Det kom en tidning genom brevlådan och ramlade ned på golvet med en liten duns. En sådan där tidning för hushållet. Redan innan jag hade böjt mig ner för att ta upp den, lyste den röda rubriken emot mig: ”TÄVLINGEN DÄR ALLA VINNER!” Det var verkligen ett generöst erbjudande! – ”Handla julmat för 200 kr GRATIS!”  Det var väl inte underligt, när man hade mötts av ett sådant erbjudande på första sidan, att man slog upp sidan nio för att få närmare besked. Det visade sig där, att det verkligen var så, att var och en skulle få en större eller mindre vinst. Förutsättningen var ju förstås, att man verkligen deltog i tävlingen och skaffade tidningen minst en ny prenumerant.

Förutsättningen är att man deltar i tävlingen… Det är något som vi har skäl till att tänka på den här söndagen, som är den sista i vårt kyrkoår. Namnet Domsöndag väcker hos de flesta människor knappast några angenäma känslor. Helst skulle man kanske vilja lägga sig att sova på en lördag e.m. och vakna på måndag morgon. Och det kan man väl göra, om man har en god förmåga att sova. Men det, som den här söndagen talar om, kan vi inte sova oss förbi: den yttersta d.v.s den sista domen.

”Den tiden den sorgen”, säger vi ibland, vilket vi också kan säga om den sista domen. Men vi måste bara hålla i minnet, att det inte går att börja i en tävling, när redan resultatet är klart. När aposteln skriver till den kristna församlingen, talar han också om ”den tävlingskamp som är oss förelagd” och uppmanar därvid till uthållighet. Liksom tävlingen i tidningen, har även evangelium ordet ”gratis” med både när det talar om tävlingen och om vinsten. GRATIA – nåden. När den får prägla den enskildes tävlingskamp, kommer samma GUDS nåd att för den människan prägla den sista och avgörande domen.

Och nåd, det är när en människa, som vet sig vara värd att förkastas från GUDS ansikte, bli mottagen av GUDS öppna fadersfamn d.v.s syndabekännelse och syndaförlåtelse för JESU KRISTI skull. När detta får prägla vår domsöndag nu, så att vi låter GUD döma och förlåta, skall även den sista stora domsöndagen bli präglad av samma nåd.

Eder tillgivne Einar Göth